Debatt

Undvik påklistrade positivismen

Alla har det så bra – och samtidigt läser jag om hur psykiskt dåligt många mår i det här landet ...

Det är många saker jag har svårt att förstå med oss i landet­ Sverige, men just i dag tänker jag särskilt på ett av frågetecknen. Vi säger oss ha det så överstyvt bra här och vi vill så gärna­ visa upp det på alla tänkbara sätt.

I sociala medier kan vi ju till och med skräddarsy våra liv och endast visa upp det vackra och polerade och finns det inget bra att visa upp kan vi alltid ordna det ändå. Det är viktigt att lyckas vad gäller karriär, hus, pengar, båt, bil, barn, semesterresor med mera.

Och när vi möts i affären, på jobbet eller i skolan och någon frågar hur det är, så breddar vi gärna leendet lite extra och slänger oss med uttryck som ”jodå, det rockar fett”, eller om man är lite äldre, ”jodå, det är finfint”.

Samtidigt läser jag om hur psykiskt dåligt många mår i det här landet, utmattningsdepressioner och antidepressiva läkemedel­ kommer högt upp på listan vad gäller problem folk söker för och mediciner som skrivs ut.

Jag får inte ihop det riktigt. Är vi då så falska? Detta gäller­ givetvis inte alla människor, men jag anar ändå en underliggande och gemensam falsk ton någonstans.

Har tänkt lite extra över det nu på sistone eftersom jag precis förlorat en högt älskad bror. Jag säger inför mig själv att livet just nu är ett helvete­, ibland beskriver jag det så även inför andra.

Det är ett ganska kraftfullt sätt att beskriva sitt liv i vårt land. Uttrycket skapar genast en reaktion i mig och en röst börjar knacka inombords och säger till mig: ”Ja men, hur kan du säga så?!” Du har ju det så bra, friska barn och familj, mat, hus, kläder på kroppen, ett jobb och mycket mer därtill, hur kan du då säga att ditt liv är ett helvete?

Med det följer skuldkänslor, jag borde kunna vara mer positiv­ nu, skärp till dig. Men att förlora en närstående alldeles för tidigt går inte vända till något positivt, punkt slut. Skulle någon säga det till mig i min sorg, skulle jag uppleva det som en käftasmäll.

Jag är fullt medveten om hur bra jag har det men trots det mår jag inte bra just nu. Och det finns ju faktiskt många andra anledningar till att en människa har rätt till att uttrycka sig på det sättet, trots att den har det så bra som jag.

Kan det vara ett av skälen till alla depressioner och psykisk­ ohälsa, att vi känner en press på oss att vi måste vara lyckliga, så att vi ler och skrattar trots att hjärtat egentligen kanske gråter. Att vi inte vågar erkänna de negativa känslorna i rädsla för att ses som misslyckade och svaga.

Det blir lätt en ond cirkel, för hör vi aldrig någon annan säga att hon/han mår skit, håller vi lätt inne på de känslorna när de kommer hos oss själva. Då känner vi oss i stället bara ensamma och konstiga för att vi inte klarar av att vara lika lyckliga som merparten i alla fall verkar vara.

Jag kommer le igen, och troligen på grund av allt jag har som jag räknade upp tidigare­, men tills dess tänker jag inte skämmas över att livet nu känns som ett helvete, ett helvete med mjuka ramar möjligtvis, men ändå ett helvete. Det måste få vara okej att inte må bra, trots att det finns andra på vår jord som har det sju resor värre. Tina Falltorp

Fler artiklar för dig