Debatt

Urkyrkan var öppen för nya människor - men ställde krav

Urkyrkan hade en öppen famn för nya människor men ställde även tydliga krav på dem. Kan vi lära oss av det? Det undrar Tony Larsdal, präst och bibelöversättare.

Vårt land står i dag inför stora utmaningar när det gäller integration. Hur ska vi hantera situationen så att vi klarar av att genomföra allt det goda vi vill? Som kristna tänker jag att vi har ett särskilt ansvar att hämta vägledning från de instruktioner som Jesus och hans apostlar har gett oss i Bibeln. Hur gjorde urkyrkan för att integrera nyankomna medlemmar i gemenskapen?

Det jag fann vid en sammanställning av verser ur Nya testamentet (NT) var på ett sätt förvånande. I dag talar kyrkans röst ibland om att inte ställa för mycket krav, men på Bibelns tid var man tydlig med sina förväntningar på dem som kom nya. Här vill jag skissa några stråk som ett bidrag till det fortgående samtalet.

1. Alla välkomna. Nya människor till gemenskapen var inte ett hot, utan ett egenvärde i sig. Vår Herre Jesus sade: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!" (Matt 28:20) De första församlingarna välkomnade människor från många olika kulturer (Apg 2:9-11, 13:1). Det gick inte alltid utan slitningar (Apg 6:1, Rom 14), men riktningen var att inte betona sin ursprungliga särart utan den nya enheten: "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28).

2. Ny identitet. Enheten uppnås genom att var och en som kommer in i gemenskapen tar till sig en ny identitet (2 Kor 5:17), ett nytt medborgarskap (Ef 2:19) över vilken man känner en berättigad stolthet (1 Kor 1:30-31).

Genom dopets ritual avsäger man sig tidigare lojaliteter (Rom 6, Matt 10:37, Kol 2:11f), och från ledarskapets håll betonas vikten av att leva efter det nya sammanhangets värderingar (Ef 4, Kol 3-), enligt Jesu ord: ”Lär dem att hålla allt som jag befallt er” (Matt 28:20). Nyanlända­ kunde få en mentor som hjälpte dem in i gemenskapen (Apg 9:27).

Inom denna enhet fanns samtidigt en frihet att bevara lokala­ sedvänjor kring till exempel­ mat (Rom 14). Enheten gällde­ värderingar och identitet (Ef 4:3-6), vart man var på väg, medan man bejakade mångfald i ursprung, personlighet och begåvningar (Ef 4:7f, 1 Kor 12).

3. Ett produktivt liv. Till identiteten i den nya gemenskapen hörde att ge ett aktivt bidrag till helheten: "Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver" (Ef 4:28). Ingen arbetsför kristen skulle ligga någon till last eller äta gratis av andras bröd (2 Tess 3:8): "Den som inte vill arbeta ska inte äta" (3:10, betoning på "vill").

Denna ”lutherska arbetsmoral” är alltså i grunden biblisk. Brott mot försörjningsregeln kunde medföra tillrättavisning och möjlig utvisning ur gemenskapen (3:11-15). Andra grunder för utvisning var brott som till exempel incest (1 Kor 5) och att propagera för värderingar som angrep det som hölls heligt i gemenskapen (Gal 1:8). Det fanns dock alltid en väg tillbaka för den som visade tydlig ånger och omvändelse (2 Kor 2:5-8).

Parallellt med idealet om egen försörjning högaktades de behövande, som handikappade (Luk 14:21, 1 Kor 12:22) och änkor­/äldre (1 Tim 5:3). De kunde försörjas ur gemensamma medel (Apg 6:1), men man betonade i första hand de anhörigas försörjningsansvar för sin släkting (1 Tim 5:4-8).

För att försörjas av gemensamma medel skulle man först ha kvalificerat sig genom långvarigt lojalt engagemang i linje med gemenskapens värderingar (5:10).

Samma linje drivs i Didache, den första kristna skriften utanför­ NT (cirka år 70-90): ”Var och en som kommer i Herrens namn ska tas emot. Men sedan ska ni pröva honom och förstå vem han är, för ni ska ha kunskap om rätt och fel… om han vill bosätta sig hos er och kan ett yrke, ska han arbeta för sitt uppehälle. Kan han inget yrke, så ska ni efter bästa förstånd se till att ingen bor sysslolös som kristen hos er. Vill han inte rätta sig efter det, är han en som vill tjäna pengar på Kristus. Håll er borta från sådana!” (Didache 12:1-5)

Didache kompletterar Jesu bud att ge med en uppmaning att veta vem man ger till (1:6). Det handlar om att ge där det gör nytta såväl materiellt som andligt, så att människan växer och man inte belönar ett passivt­-själviskt beteende – detta känns nog igen av alla som försökt hjälpa människor med beroendeproblematik.

Så i urkyrkan var man alltså tydlig med sina förväntningar på dem som kom nya. Vad betyder då detta för oss i dag?

Jag är inte politiker och har inget åtgärdsprogram, men tänker att de som fattar beslut gärna bör hämta vägledning i Bibelns principer och värderingar (5 Mos 17:18-20). Varje detalj kanske inte alltid går att överföra direkt till vårt annorlunda samhälle i dag, där till exempel arbeten ofta saknas.

Men visst gör vi som kristna väl i att ta med oss instruktionerna från Jesus och hans apostlar när vi ”efter bästa förstånd” ska söka bygga ett gott samhälle?

Tony Larsdal­, präst och bibel­översättare

Fler artiklar för dig