Debatt

Världens heta tro förvånar Sverige

Kan det vara så att dessa heta ivrare fångats av en realitet, ett i Väst förbisett fenomen: tron på Gud?

Det märks att ledande skikt i svensk kristenhet inte förstår sig på den heta religion, som tar sig uttryck i nybildade kalifat i Syrien-Irak, nu också i området norra Indien, Bangladesh och Burma och runt Boko Haram söder om Atlasbergen och ner mot Sahara. Senkommet och motvilligt riktas viss kritik mot våldet i kampen men mest som om gällde det främst etniska problem.

Unga människor, män i flertal men också kvinnor, har rest iväg även från Sverige för att upprymda ta del i ett radikalt islamskt nybygge.

Utifrån paradigmet från Franska revolutionens sekulariseringsidé och upplysningsfilosofin borde sådant tillhöra en gången tid. "De förvirrade", som det tänks, tros tillhöra ett lägre samhällskikt med socialt marginaliserade och frustrerade ungdomar. Men så är det ju inte. Inte sällan är de akademiskt utbildade, mycket medvetna om vad de gör och hoppas på. Väl ute i krig, blir de förstås besvikna, kanske lemlästade om de inte rent av dör i strid. Krig i verkligheten är aldrig romantik, inte heller jihad. Men tron glöder onekligen.

Men, kan det vara så att dessa heta ivrare fångats av en realitet, ett i Väst förbisett fenomen: tron på Gud? I en ljummen kristen miljö, där ”elitkristendom” länge varit ett skällsord i den välordnade kyrkliga partipolitikens regi, är sådant svårbegripligt.

Lättare att ta till sig tycks vara kondomer med texten ”Gud är kärlek” i Luleå, regnsbågsflaggor runt domkyrkor, gayparader och klockringning mot partier som ogillas. Ja, så Palestina-frågan förstås.

Det finns också något som brukar kallas "the good old religion", en stabil kristen trostradition i något olika utformade trosgemenskaper.

Det visar sig nu att den funnits i nära 2 000 år i Mosel och på Nineveslätten och hela vägen från Antiokia i Syrien över Tvåflodslandet till Keralakusten och S:t Thomas Mount nära Madras i Indien. Det är utplanterade Herrens vingårdar som ett nätverk i de urgamla civilisationernas mitt. Hur har de kunnat leva vidare trots yttre motstånd, ibland till döds? Så som det sas från allra första början, att de höll fast vid apostlarnas undervisning, sin församlingsgemenskap, Herrens måltid och fasta tider för bön.

Även vår del av världen vet något om den saken från Taizé i Frankrike, Walsingham i England, Berget i Dalarna och Bjärka Säby söder om Linköping och andra glödpunkter i kloster och enskilda församlingar, svenskkyrkliga som frikyrkliga.

Det är naturligtvis ett gigantiskt misstag i Svenska kyrkan att utifrån en struktur­utredning med ett par administrativa penndrag lösa upp församlingar som funnits rotade i sina bygder ända sedan kristen grundläggningstid i landet.

I stället borde väl kraften samfällt sättas in på att få församlingar att flamma upp igen, ”anazopyrein”, som S:t Paulus skrev till Timoteos i Efesos, så att tron glöder på nytt, kan dra till sig människor och värma dem. Många kommer nu på flykt från Nineveslätten och andra platser. De är resurser att ta till vara, bärare av martyriet som de är, heta kristna. Utan åtminstone rimlig hetta blir smaken av religiös tro fadd.

En mycket allvarlig utveckling i Svenska kyrkan är en närmast galopperande uttunning av demokratin. Det täta nätverket av självbestämmande församlingar med egna kyrkoråd även på mycket små platser är borta.

Antalet förtroendevalda har minskats drastiskt. Nomineringarna till de politiskt utsedda i kyrkliga styrelser avgörs i en liten grupp inom parti­kanslierna.

Den ekonomiska makten centreras med hast till det cent­rala kyrkokansliet, till stiftsstyrelserna och till de nytillskapade storpastoraten under storkyrkoherdar. Av sådant blir det ingen het religiositet, inte ens uppflammande glödhögar. Mera likt salt utan sälta.

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Svenska kyrkan

Det märks att ledande skikt i svensk kristenhet inte förstår sig på den heta religion, som tar sig uttryck i nybildade kalifat i Syrien-Irak, nu också i området norra Indien, Bangladesh och Burma och runt Boko Haram söder om Atlasbergen och ner mot Sahara, skriver Biörn Fjärstedt.

Fler artiklar för dig