Vad är Alliansens framtidsidé?

Förutsägbara dueller mellan statsministern och oppositionsledaren. Papegojliknande sifferexercis i mötena mellan finansministern och Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Massa upprepningar utav folkpartiledaren Jan Björklund och vänsterledaren Jonas Sjöstedt i deras tvekamper om vinster eller icke vinster i friskolorna.

Ja, det var den samlade bilden i hela valrörelsen, där visionerna och framtidsvyerna helt lyste med sin frånvaro.

Jag håller för sannolikt att Alliansen hade gjort bättre ifrån sig, om den hade presenterat en bärande framtidsvision och jämfört den med den dåvarande oppositionens. Det goda, trygga icke-socialistiska Sverige med ledstjärnorna socialt ansvar, solidaritet, omtanke utan nyliberal egoism och utan krass socialistisk materialism borde ha presenterats. Varför ställde borgerligheten inte vänstern mot väggen och avkrävde den på besked om det är socialismen i olika tappningar som är dess dröm? Jonas Sjöstedt kom nästan helt undan kritik, trots sitt dokumenterade kommunistiska förflutna!

Nu sitter han i stället och myser belåtet över sina hållhakar på Stefan Löfvén, som om han och hans parti vore helt ideologiskt rumsrena.

Men det finns tyvärr inget som tyder på att den sannolika efterträdaren till Fredrik Reinfeldt som Moderaternas partiledare har för avsikt att ”ideologisera” debatten. Hittills har hon mest framträtt som en kopia av sin nämnde mentor, vilket inte bådar gott. Väljarna vill inte ha politiska kopior, samtidigt som Anna Kinberg-Batra – trots upprepade avståndstaganden från sitt tidigare intelligensupphöjande av stockholmarna i förhållande till landets övriga medborgare – troligen förblir alltför förknippad med huvudstaden för att riktigt kunna ”gå hem” i stugorna.

Och visst är det märkligt att ett så stort parti inte kan få fram seriösa konkurrenter till henne om partiledarposten, de finns om sökljuset vidgas till landstings- och kommunsektorn. Inget säger ju att en ny partiledare måste rekryteras från riksdagsgruppen. Stefan Löfvén var inte riksdagsman, när han blev SAP-ordförande.

Ett är i varje fall säkert: Anna Kinberg-Batra måste helt i sin tillkommande roll en gång för alla överge den nyliberalism, som tidigare präglade hennes agenda. Privatiseringar och utförsäljningar enligt tankesmedjan Timbros modell är inget framgångsrecept i valrörelser och uttalandet från dess nya chef, Karin Svanborg-Sjövall, nyligen om att tankesmedjan skall ”syresätta” Alliansen inger mer farhågor än det väcker borgerliga förhoppningar. Att luckra upp trygghetslagstiftningen i arbetslivet, öka löneklyftorna i samhället, försvaga de fackliga organisationerna och visa ointresse för social trygghet, måste Alliansen vänligt men bestämt betacka sig för.

En borgerlig politik ska nämligen värna om den enskilde, dennes väl och vardag, skapa en levande och dynamisk arbetsmarknad utan otrygga falluckor och allmänt föra en politik, som utgår från goda värden och värderingar.

I den önskade ideologiska debatten bör nu mer namnkunniga socialdemokratiska debattörer som Göran Greider och Daniel Suhonen – vilka tydligen när en aldrig sinande längtan efter att påbörja den politiska vandringen till vänster – ställas mot väggen. De kan tyckas vara obetydliga när det gäller politiskt inflytande men skall för den skull inte negligeras. De är ju trots allt visionärer och besitter därmed det som borgerligheten saknar. Men är det deras socialism som svenska folket vill ha?

Nej, är naturligtvis det givna svaret. Men oppositionens alternativ är som sagt för osynligt.

Centerledaren Annie Lööf, som när hon tillträdde partiledarposten siktade på att vid kommande val fiska upp tjugo procent av väljarna, är förvisso nu mycket aktiv men talar inte heller mycket om ideologi och visioner.

Och Göran Hägglund tycktes helt i valrörelsen ha glömt sin annars gedigna europadominerade kristdemokrati, som under hela efterkrigstiden har burit upp de flesta regeringar i exempelvis det dominerande EU-landet Tyskland och dessförinnan varit den ideologiska huvudfåran också i Italien, Beneluxländerna och delvis även i andra katolska länder. Han, om någon, skulle ju tillsammans med Fredrik Reinfeldt ha kunnat presentera visionen om det goda, trygga icke-socialistiska Sverige, där de tidigare nämnda värdena sätts i centrum.

Visioner, värden och värderingar efterlyses således nu mer än någonsin från Alliansen – och gärna lättsam och uppfriskande humor i stället för sfinxlikande anletsdrag med åtföljande upprepningar av budskap och fakta som redan är alltför kända.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt också andra komponenter i politiken än ekonomi, siffror, statistik och tabeller.