Vad har Gud lovat egentligen?

För att förstå hur Jesu ord ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” kunde vara ett budskap till glädje för juden, likaväl som greken, behöver vi sätta evangeliet i den vidare kontexten, skriver­ debattörerna från nätverket Mishkan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Hur lyder egentligen evan­gelium, glädjebudskapet? Vilken sorts berättelse är det som vi får stiga in i när vi blir kristna? Är det Kyrkans historia? Eller är det Israels historia? Omformade Gud i den yttersta tiden den judiska religionen till att bli en universalistisk religion utan etniska distinktioner, genom att avskaffa alla lagar och bud som Han själv hade förmedlat till Israel vid Sinai berg? Eller blev de icke-judiska nationerna kallade till att låta inlemma sig i en ”judendom för icke-judar”, om än inte under lag (det vill säga som judar), utan under (och av) nåd?

Synen på det glada budskapet formas av vår förståelse av Guds löften. Gud håller fast vid sina löften, därav glädjen! Men vad är det egentligen som Gud har lovat? Vad är det som Gud infriar, gestaltat i de fyra evangeliernas berättelser om Jesus? För att förstå hur Jesu ord ”Omvänd er! Himmel­riket är nära!” kunde vara ett budskap till glädje för juden, likaväl som greken, behöver vi sätta evangeliet i den vidare kontexten av både den hebreiska Bibeln och Nya testamentets böcker. Här sammanfattas några av de detaljer som då träder fram.

Löftena gavs till fäderna (Rom 15:8), Abraham, Isak och Jakob, Abrahams avkomma (Gal 3:16), David (Apg 13:34), israeliterna (Rom 9:4), och Abrahams barn (Luk 1:55). Kort och gott: Gud gav löften till judarna, enskilt och kollektivt, inte till någon annan nation.

Löftena är flera (Apg 13:34, Rom 9:4, Gal 3:16). Löftet om evigt liv är en nyans – men det finns mer. De löften som en judisk bibelläsare vid Jesu tid närmast skulle ha associerat till, rörde landet Israel och införandet av en kung som skulle styra både Israel och världen. Israel som nation skulle få en upphöjd position som ett ljus för nationerna, de tolv stammarna skulle återsamlas och icke-judar skulle börja vallfärda till Jerusalem för att fira i templet och för att få lära sig Guds lagar (Jes 2:1–5 och 66:18–24).

Då lärjungarna således frågar Jesus (Apg 1:6) när tiden ska komma för upprättandet av Israel som kungarike, blir de inte tillrättavisade av Jesus för att de missförstått hans uppdrag, eller för att de saknar tro. Tvärtom blir de bekräftade i sina förväntningar – Fadern vet när det ska ske. Och denna fråga kan de alltså legitimt ställa efter att under 40 dagar ha blivit undervisade av Jesus själv om Guds rike!

Ingenstans bland Guds löften till det judiska folket nämns explicit hednanationerna, förutom i förbundet med Abraham. Paulus baserar sin mission till icke-judar på en analys av Guds löften till Abraham (i 1 Mos 12, 15, 17, 22 och 26 – dock avviker Bibel 2000 omotiverat i sin översättning av 12:3, se i stället Svenska folkbibeln): att nationerna ska bli välsignade genom Abraham, och genom Abrahams avkomma. Det blir nyckeln till hur icke-judar ska kunna få del av Guds löften till Israel.

Genom att underkasta sig den judiske Messias får de ta emot helig Ande och bli inympade i Israel. Då blir de både Abrahams barn och deltagare i Guds löften, om det nya förbundet och alla andra löften till Israel (Ef 2:11–13).

Andens utgjutelse avsåg först och främst en förvandlad relation mellan Gud och hans folk, i Jer 31:31–34 kallat för det nya förbundet (oftast läst i syntes med Hes 36:24–28). Anden skulle möjliggöra för judarna att till slut kunna ”besegra köttet”, och leva helt efter Guds vilja – det vill säga hålla hela lagen (Torah). Att Anden i Apg 10 erbjuds till icke-judar var således något oerhört i judiska öron, men likväl den erfarenhet­ som utgjorde det tydligaste startskottet för en ny form av mission från Jesus-troende judar som Paulus och hans medarbetare.

I de ovanstående punkterna utgör det judiska folket och det geografiska Israel det bestående navet för världens upprättelse­ – ”frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22). I dag förkunnas ett annat evangelium – det judiska Israel utgör inte längre grunden för vår längtan om Guds rike, varken som folk eller land. Vi är inte längre grenar­ inympade av nåd i olivträdet (Rom 11:17–24) – vi anser att vi har blivit själva trädet. Vi tar inte Paulus varning i Rom 11:20 på allvar: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt”.

Med denna text önskar vi i Mishkan bjuda in Dagens läsare till en diskussion om vad evangelium var och är – förkunnar vi i dag det budskap som skulle ha fått Galiléens och Judéens folkskaror att jubla av glädje? Väcker vi det judiska folkets ”avund” (Rom 11:11), eller stöter vi bort dem?

Stefan Larsson, David Åhlén, Johannes Wiklander. Debattörerna tillhör nätverket Mishkan, ett forum för messiansk-judisk teologi och kultur.

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (44%)
  • Nej (37%)
  • Vet inte (19%)

97 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
#vardeljus

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Annons
Annons