Vägled unga till hälsosam tro

På senare år har böcker och skivor utkommit som beskriver en uppväxt inom kyrkan, som leder till att man i vuxenlivet tar avstånd. De unga som väljer att lämna har ofta upplevt sig sakna gehör för sina erfarenheter. Samtal förs i stället hos exempelvis Hjälpkällan, Humanisterna eller i medierna, där man erfar större acceptans.

Sedan några veckor pågår en intressant debatt i norska medier. Fokus är kristet ledarskap inriktat på ungdom. Uppkomsten var VGTV-serien ”Frelst” där reporter Rut Helen Gjæverts berättar om sina upplevelser då hon från tjugo års ålder och fyra år framåt på 1990-talet var lärjunge och ledare i ”Jesus revolution army”.

Hon gav allt till Gud och till sist tappade hon bort relationen till sig själv.

Läs mer: Maria Küchen - Därför byter jag bank nu

Samtidigt utkom den självbiografiska boken "Jesussoldat" som beskriver en uppväxt i ett norskt radikalt pingstsammanhang. I boken berättas om ett stort antal demonutdrivningar, samt ständig ångestkänsla inför risken att hamna i helvetet.

Och vid sidan om detta inleddes ytterligare en norsk tv-serie (”Guds lärlingar”) med fokus på kristen ungdom. Där fick tittarna följa bibelskoleelever och bland annat få exempel på undervisning och förberedelser inför gatuevangelisation där ungdomarna uppfordrades att be för människors helande.

Egna känslor inför det uppdraget har man för avsikt att minimera, i stället uppmanas ungdomarna att presentera en stark tro och tillförsikt. Som hjälp för att lyckas med detta får de genomgå ett MBTI-test för att utskilja sin personlighetstyp. Det framkommer inte om kompetens finns att utföra denna form av test, som i andra sammanhang är kritiserat.

Norska medier har tagit vid och fortsatt spegla skilda perspektiv. Det som blivit bestående i debatten är behovet av att reflektera hur ungdomlig iver och entusiasm i kristna sammanhang inte ska missbrukas, med utbrändhet på både ett mänskligt och ett andligt plan som följd.

Detta gäller givetvis inte alla ungdomar, men tillräckligt många för att det inte går att avfärda som ett ungdomsproblem eller en enskild angelägenhet.

Även hos oss kan tron vara osund och då inte enbart i radikala sammanhang. Även i mer traditionella kristna gemenskaper har människor tagit skada genom åren.

Allt för ofta möter jag ungdomar eller personer mitt i livet som i sin glödande entusiasm tappat bort sig själva i församlingsarbete eller när begrepp som ”ge sig själv för Kristus” fått omåttliga proportioner och gett mer inriktning på prestation än tro.

Läs mer: Eli Göndör - Våga se olikheterna

Osunt ledarskap och visioner får inte sudda ut ungas lust att brinna för Gud. När ungdomar inte får tillgång till ledarskap som gör det möjligt att finna hälsosam balans i tron riskerar deras trosuppfattning bli alltför svart-vit och Gudsbilden krävande. De får då brottas med en självbild präglad av prestation och inte baserad på den nåd och kärlek som Gud vill ge oberoende av insats.

I allt för många kyrkliga sammanhang får ungdomar leda andra unga, vilket skapar en vilsenhet både hos dem som leder och hos de unga som ska ledas. Som kyrka behöver vi bli bättre på att bejaka ungdomligt sökande och kritiskt tänkande. Det behövs ledarskap som har god insikt i hur det är att växa upp i dag, som ser välsignelsen i att etablera sig i den kontext där unga har sin vardag. För att möta detta krävs att vi i kyrkan kan erbjuda sammanhang där ungdomar tillåts komma med hela sig själva och sina erfarenheter och möta förståelse. De unga behöver kyrkligt ledarskap som har självinsikt och rotfäste i sig själv, så att människa kan möta människa. De unga behöver ett ledarskap som inte räds att självt bli ifrågasatt, ett ledarskap som är trovärdigt och tryggt i sin tro.

Att livet är komplext för kristna ungdomar tydliggör också respons i en enkät jag tidigare genomfört, där svaren exempelvis visar att det var när ungdomarna fick erfarenheter som inte passade in i kyrkan som tvivlen kom.

En person utryckte: ”Jag levde hela tiden två liv, ett när jag var med de kristna och ett när jag var med dem som inte var med i kyrkan och jag var hela tiden rädd att dessa skulle krocka. Jag ville vara så kristen jag bara kunde, jag hade en andlig längtan, men jag gick alltid runt med en oroskänsla.”

Det är när kyrkan blir angelägen att ta del av ungas erfarenheter som den välgörande gemenskapen kan växa fram.

Om inte vi i kyrkan blir mer lyhörda fortsätter samtal att föras någon annanstans och kyrkan förlorar kontakten med dem som inget hellre har önskat än att vara i gemenskap med den Gud som de en gång brann för.

Ulrika Geinäs­, diakon/familjeterapeut