Var dopfunten i tv ett lagbrott?

I Dagen den 10 januari 2018 rapporteras om prästen Karl-Henrik Wallerstein som "bröt mot lagen i Antikrundan". Wallerstein hade bland annat fört en dopfunt de cirka sex milen från Göteryds församling till Antikrundans inspelning i Huseby Bruk för att få den värderad. Enligt kyrkoantikvarien Veronica Trygg på länsstyrelsen, och artikelns rubriksättning, bryter detta mot kulturmiljölagens förbud mot att flytta ett kyrkligt föremål av kulturhistoriskt värde "från den plats där det sedan gammalt hör hemma".

Både artikelns journalistiska innehåll och kyrkoantikvariens uppfattning bör dock enligt mig ifrågasättas. För det första kan knappast lagens ordalydelse (4 kap 9 § 4 p kultur­miljölagen), men inte heller säkert de senast aktuella lagförarbetena, tolkas på detta sätt. Av lagförarbetena framgår att med regeln varaktiga förflyttningar främst avses, men att tillfälliga förflyttningar omfattas när det gäller "förvaringsplatsen". (Se prop. 1988/89:104, s. 99.) Ändrades verkligen dopfuntens för­varingsplats på bilresan tur och retur till Huseby Bruk? I programmet håller Wallerstein dopfunten ömsom i famnen, ömsom i en påse.

För det andra sätter händelsen ljus på en fråga som diskuterades ganska intensivt i samband med statskyrkodebatten under 1900-talet. Vem äger egentligen, och ska ha rätt att bestämma över, de kyrkliga inventarier som finns inom rikets gränser? Den reformatoriska hållning som jag menar har mycket för sig är, att staten visst kan stå för skyddet av de kyrkliga föremålen, men detta endast om staten också tillförsäkrar kyrkan den evangeliska friheten att fritt förkunna evangeliet och förvalta sakramenten. Så kanske sker i dag, även om det kan diskuteras, men det är sunt att upparbeta en skepsis mot statens ingrepp i kyrkligt liv, däribland statens vilja att bestämma över kyrkans liturgiska föremål. Dopfunten tillhör ju sedan gammalt församlingen.

Anders Lundberg, teol mag och jur kand