Vår homosexuella kärlek kränks

Jag har inte studerat teologi på hög nivå, jag har inte varit på en gudstjänst på länge och Bibeln ligger fortfarande i en flyttlåda sen flytten i somras. Nu när frågan om homosexualitet lyfts ännu en gång blir jag trött att ingen som lever som homosexuell får yttra sina åsikter när någon gör ett uttalande om dennes liv.

Jag kan förstå att man tolkar Bibeln olika och att därigenom väljer en syn som innebär att homosexualitet inte bör uppmuntras (just det, väljer, för är det något Gud har gett oss är det en fri vilja). Men om vi nu ska hålla Bibeln vid dess ord så tycker jag vi bör undersöka vad ett skäligt pris är för att sälja sin dotter (2 Mosebok 21:7) e­ller om vi kanske ska förbjuda alla att äta skaldjur (3 mosebok 11:10)? Som sann göteborgare skulle det senare vara en oerhörd förlust.

Jag kan tyckas banalisera frågan som Anders Gerdmar lyfter (Dagen 20/3), men tyvärr kränker han både min och andras kärlek. Hur gör vi då med den fantastiska uppmaningen ”störst av allt är kärleken”? Att jag l­ever med en man och finner män mer attraktiva än kvinnor är inte en ”homosexuell livsstil” – det är kärlek. Jag känner kärlek. Och jag vill avskriva mig allt vad sexuell revolution heter.

När jag var fem år stod jag i hallen på övervåningen i mitt barndomshem. Jag vände mig om mot min bror och frågade i förbifarten: "Om jag skulle gifta mig med en kille, skulle du komma då?". Jag levde med en familj som älskade mig och där min största fröjd var lego. Det var inte ett påtvingat liv från melodifestival och instagramlikes i "en postmodern medievärld", som Gerdmar skriver. En ytlig, befängd och schablonmässig kommentar som en välutbildad docent borde betacka sig för.

Jag brukar i vanliga fall lyfta på hatten för liknanden dömande kommentarer men nu orkar jag inte längre vända andra kinden till. När Anders Gerdmar talar om hur man som själavårdare ska hjälpa en person som utsätts för "lidandet i det nya landskapet utav sexualiteter och könsnormer" vrider det sig i magen på mig. Vi, som kristna eller troende, har ett ansvar i att inte fördöma. Vi har aldrig fått ett uppdrag, varken i Bibeln eller i vårt civiliserade samhälle, att fördöma eller kränka andra människor.

Jag vill ännu en gång peka på ”störst av allt är kärleken”. När jag läser Anders Gerdmars debattartikel slår det mig att han antagligen aldrig samtalat vidare djupt med någon som är HBTQ (homosexuell, bisexuell, transexuell eller queer). Om någon ung kille, eller tjej eller hen (som han också verkar vara villig att stänga dörren helt inför) läser detta vill jag säga till dig: Det är inget fel på dig. Du är bra och du är skapad precis så perfekt som du är. Gud hade inte skapat dig på något annat sätt. Du har rätt att älska. Det du känner är kärlek. Och det skall du låta blomstra.

Jag förstår dig, Anders Gerd­mar, och er kära läsare som sympatiserar med dessa åsikter. Ni vill hålla Bibeln högt och kryssa er igenom tolkningar för att välja tolkningar (vi kommer alltid välja tolkningar, vi vet inte exakt vad Jesus, Paulus eller någon annan menade) som kommer att rädda er från att kanske ifrågasätta det ni redan tror på.

Men jag vet att när jag kom ut för mina föräldrar gjorde det att de fick en djupare bredd i sin livssyn och att vår vänskap blev ännu djupare. Det tror jag kan ske även oss människor emellan: Att vi kan få starkare band om vi pratar om våra olikheter i stället för att döma ut varandra.

I mina ögon bör inte en god kristen segregera, sortera bort eller kränka andra människor. Jag är bara en vanlig kille. jag har ingen docent-titel, ingen djupare religiös upplevelse än någon annan, ingen vackrare kärlek än någon annan.

Men ... när någon väljer att kränka min kärlek och sätta bromsklossar för min relation så kan jag inte längre tänka: Att tala är silver, att tiga är guld. Då kommer jag att ryta ifrån precis som Jesus röt till när lärljungarna försökte fösa bort alla barn eller när de inte ville att Maria skulle tvätta hans fötter.

I en tid där krig och hat härjar fritt, där människor dör över haven för att de flyr från vapeneld, där barn slits från sina familjer, där högerextremistiska partier får allt större talan – i den tiden kan vi inte döma ut varandra. Vi kan inte stoppa kärleken, vi har inte råd.

Ludvig Ryman, frilansande skådespelare och musikalartist, uppvuxen i Alingsås och dess missionsförsamling.