Varför måste vi tona ner Jesus radikalitet?

Roger Bengtsson recenserade den 7 oktober Leif Carlssons bok “Jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” (Marcus Förlag). Rubriken som Dagen satte över recensionen var “Påläst om Bibelns återvändsgränder”. Jag instämmer, Leif Carlsson är verkligen påläst och har gjort ett gediget arbete med att lotsa läsaren i tolkningar av omöjliga bibelställen. Det är en bra bok.

Frågan som uppstår i mig är hur kapitlet: ”Var Jesus pacifist­?” kunde hamna bland de omöjliga bibelställena som handlar om Kains hustru, människors höga ålder i Gamla testamentet och dinosaurier i Job. Är frågan om Jesus var pacifist en omöjlig fråga eller en återvändsgränd?

I kapitlet "Var Jesus pacifist" ställer Leif Carlsson frågor kring Lukasevangeliet 22:35-38 där Jesus uppmanar sina lärjungar att ta med två svärd till Getsemane. Hur går detta tal om svärd ihop med Jesu hållning om att vända andra kinden till?

Leif sammanfattar: ”Det självklara svaret är att han var pacifist. Händelsen med de två svärden signalerar dock en annan hållning. Svärd kan användas men bara i undantagsfall. De ingår då i ett sammanhang där det handlar om att bekämpa och lindra ondskans effekter.”

När det gäller läsningen av Lukasevangeliets 22:a kapitel tror jag att vi finner svaret på frågan i Jesu egna ord. Jesus säger i vers 37: "Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig" (Bibel 2000). Svärden skulle tas med för att profetian i Jesaja 53:12 skulle uppfyllas. Svärden skulle inte tas med för att de skulle användas.

Genom att Jesu lärjungar bar svärd räknades Jesus som en förbrytare och profetian uppfylldes. Jesus hade tidigare uppfyllt profetior på detta sätt, till exempel när han lät lärjungarna hämta en åsna så att han kunde rida in i Jerusalem som fredens konung enligt profetian från Sakarja. Hur Jesus förhåller sig till användandet av svärd är tydligt i texten. När Petrus tar till svärdet stoppar Jesus honom och säger: ”Nu räcker det” och helar mannen (Luk 22:51).

Leif Carlsson anser att det självklara svaret är att Jesus var pacifist men väljer ändå att lägga fokus på att problematisera Jesu hållning. Varför? Ännu tydligare blir det i bokens fördjupningsfrågor. Där finns inga frågor om hur vi kreativt ska tänka och handla utifrån icke-våld, som är det självklara hos Jesus, utan tvärtom ska läsaren fråga sig huruvida det är okej med våld och när det är okej att använda våld.

Att detta kapitel finns med i boken skapar inte bara frågor i mig utan gör mig framförallt sorgsen. För är det inte precis så här vi i kyrkan många gånger hanterar Jesu radikala budskap om icke-våld och hans uppmaningar om att arbeta för fred?

Vi hör de radikala Jesus-orden­ om att älska våra fiender och att vända andra kinden till. Vi förstår vad Jesus menar men vi kan inte tro att detta kan fungera i en värld som är mörkare och våldsammare än någonsin.

Vi hör de självklara Jesus-orden­ men väljer i stället att lägga vår energi på att försvara vårt användande av våld. Någon gång emellanåt predikar vi över Jesu radikala ord men samtalet vid kyrkkaffet kommer snarare att handla om hur det skulle se ut om vi inte hade något försvar i vårt land.

Jesus säger till Petrus: ”Nu räcker det!” För mig är de orden dagsaktuella. Tänk om vi som kyrka kunde få en förnyad tro på Jesu självklara ord om icke-våld. Tänk om vi kunde få en kreativitet att samtala och verka för fred och försoning. Tänk om det nu får räcka med samtal om huruvida det är okej att använda våld. Våld kanske kan fungera i vissa sammanhang men det är inte vad vi som kyrka behöver fördjupa oss i. Den avgörande frågan är inte vad som fungerar utan att vi är trogna och följer den självklara väg vår freds­furste har stakat ut.

Per-Henrik Bark, pastor i Elimförsamlingen Askeby/Örtomta, Linköping