Debatt

Vi äldre borde inte ha lämnat vårt ansvar

Det var alltså jag och mina medbröder som missade uppdraget att lämna ifrån oss ett arv grundat på beprövad erfarenhet.

Något föranleder Carl-Henric Jaktlund och Sam Wohlin att återigen belysa diskrepansen mellan oss äldre och den yngre generationen i församlingen (Dagen 30/9). Deras iakttagelser är även uppenbara för alla som deltar i gudstjänster runt om i landet, men svaret på hur man ska överbrygga den upp­levda klyftan i gudstjänstsammanhanget låter fortfarande vänta på sig. Man bör kanske försöka hitta orsaken till varför det blivit som det är. Låt mig peka på några orsakssammanhang ut­ifrån den pingströrelse jag är en del av.

Med alla säkerhet fanns det ett generationsskifte i frikyrkan, liksom i samhället i stort, även under 1950- och 1960-talen. Några av oss minns det skiftet. Det var inte så dramatiskt som dagens generationsskifte är i kyrkan, jag tror det gick ganska smärtfritt på det hela t­aget. Några själar här och var for dock illa och lider fortfarande av sviterna. Då var församlingens äldstekår – dåtidens församlingsstyrelse – stark i sin tukt av oliktänkande. Man uteslöt "syndarna" i församlingen. Oftast var det de tuffa ungdomarna som vågade utmana den rådande regimen som därmed blev före­mål för församlingstukt och så var ordningen återställd.

I dag är utbudet från ”världen” mångfasetterat. Syndkatalogen är så gott som avskaffad och idrott, biobesök och popmusik – för att nämna några ”synder” från förr – är fullt ut accepterade av kyrkan. Väl är det, kanske man kan säga. Och vem skulle i dag ta sig an att tukta en felande församlingsmedlem såsom det kunde ske under förra generationsskiftet för 60 år sedan? I stället drar sig ”syndarna” frivilligt ur gemenskapen utan ”tuktan”. Tyvärr har syndakatalogen inte ersatts med omsorgskatalogen, som Hanna Möllås efterlyste i somras (Dagen 15/7).

Nåväl, för att bland annat förnya och uppdatera insikten (hoppas att det även gällde g­enerationsskiftet) hos pastorer i aktiv förkunnargärning i pingströrelsen så inbjöds dessa till en så kallad Pastorsakademi (PA). De pastorer i församlingen som hade lön för sin gärning, alltså. De äldre pastorerna som nu var seniorer och enbart församlingsmedlemmar kom inte på tal. Vem som skulle delta i utbildningen a­vgjordes ytterst av respektive församlingsledning.

Så vem bär nu ansvaret för den uppkomna diskrepansen mellan generationerna i församlingen? Ja, inte är det ungdomarna, och vi kan inte heller skylla på den generation som nu är ansvariga för mötes­upplägg och innehåll.

Orsaken till diskrepansen finns hos oss som sitter och nickar i m­ötena. Alltså på oss som trodde att det ändå skulle ordna sig. I­bland förfasar vi oss och talar om en väckelse som aldrig kommer, alltså lik den där gamla väckelsen som vi minns.

Vi förstod inte att det generationsskifte som skedde i samhället på 1960-talet fostrade fram far- och morföräldrargeneration som fostrade de som i dag leder våra församlingar.

Det var alltså jag och mina medbröder som missade uppdraget att lämna ifrån oss ett arv grundat på beprövad erfarenhet. Det är uppenbart, annars skulle vi också blivit inbjudna att medverka vid PA. Hade vi levt med och inte, som några av oss gjorde i 65-årsåldern, lämnat församlings­ledning och ansvar så kanske det hade sett annorlunda ut i dag.

Vad kan vi då nu göra? Jo låt pastorerna som ingick i Pastorsakademin träffa sina äldre föregångare för ett långt seminarium då man tillsammans kan bolla dagens situation och hitta svar.

Roland Nelsson

Fler artiklar för dig