Vi får leva med olika tolkningar

Efter att ha följt debatten kring bibelsyn mellan Martin Lembke och Tommy Lindén, önskar jag försöka överbrygga några av de missuppfattningar som dels har förekommit debattörerna emellan och dels med all sannolikhet har uppstått hos flertalet läsare.

Den senaste och allvarligaste risken är att Lembke uppfattas som att katolsk teologi inte skulle säga att Jesu lidande är ett ställföreträdande lidande för våra brott. Det säger den i allra högsta grad. Men det är inget strafflidande i betydelsen att det skulle vara Fadern som straffar Sonen i vårt ställe. Istället handlar det om att synden straffar sig själv och att Jesus av fri vilja tagit på sig hela mänsklighetens synd med dess konsekvenser på Korset.

Mycket av det människor genom alla tider uppfattat som straff från Gud är alltså bara logiska konsekvenser av själva synden, vilka Gud som en god förälder varnat för. Det kan också handla om förebyggande åtgärder som när en förälder handgripligen hindrar sitt barn från att känna på en öppen brasa. Ur barnets perspektiv kan detta säkert uppfattas som straff och till och med världens bästa förälder kan bli tvungen att till ett språk som verkar tala om straff för att rädda sina barn från fördärv. På samma sätt har Gud i Skriften, valt att tala om straff, för att nå en omogen mänsklighet med sin räddning från syndens konsekvenser. Jag anser utifrån detta det vara lite magstarkt att då som Lembke, utifrån nutidsmänniskans kontext, fullkomligt utesluta att Gud till människor i en helt annan historisk kontext, talat sådant som vi inte kan se som gott. Här ligger jag personligen mycket närmare Lindéns uppfattning. För att förstå rimligheten i denna, måste emellertid betänkas att i princip alla i dåvarande kulturer ingick äktenskap av andra skäl än förälskelse. Man fick helt enkelt lära sig att älska den man blev gift med. Att detta kan verka helt absurt utifrån vår egen kontext, får ej få oss att ta för givet att Gud aldrig talat in i en sådan ordning, utan att avskaffa den omedelbart. Utifrån detta perspektiv kan jag liksom Lindén ana att behandlingen av de midjanitiska flickorna ändå var den mest barmhärtiga, utifrån den givna situationen.

Då Lembke avfärdar detta som protestantisk bokstavstro, är jag rädd att många läsare kan få för sig att katoliker ej ser Skriften som Guds ord. Därför vill jag kort redogöra för den katolska bibelsynen, enligt Andra Vatikankonciliets konstitution Dei Verbum. Här framhålls att Skriften är både 100 procent gudomlig och 100 procent mänsklig,

De främsta orden om att Skriften är 100 procent gudomlig är att dess "böcker, i deras helhet och till alla deras delar, … har skrivits under den helige Andes ingivelse (…) och sålunda har Gud till upphov/författare … Skriften tillförlitligt, sanningsenligt och utan misstag lär den sanning som Gud … ville ha nedtecknad" (§ 11). Här bör "har Gud till författare" ses som en rimligare översättning av latinets "Deus habent auctorem" då "ut veri auctores" i samma paragraf översätts "som verkliga författare".

Å andra sidan framhålls att Skriften också är 100 procent mänsklig, det vill säga att de mänskliga skribenterna ingalunda bara tog emot diktamen från Gud, utan var verkliga författare som använde sina naturliga färdigheter för att sätta ord på uppenbarelsen (§ 11).

Hur kan då Skriften både vara 100 procent gudomlig och 100 procent mänsklig? För den otroende måste det vara svårt att få att gå ihop. Men i trons ljus behöver det inte vara så underligt. Gud har velat samverka med de heliga författarna i frihet, för att hans gudomliga vishet skulle iklädas verkligt mänskligt språk. Så har han låtit dem få just de anlag och förmågor de behövde för att utforma det han ville ha nedtecknat. Därför innehåller Skriften olika genrer och är avfattad i olika kulturella sammanhang. De här omständigheterna är viktiga ta hänsyn till för att förstå vad texterna vill säga. (§ 12)

Det är här min och Lembkes bedömningar går isär. Lembke låter teologiska svårigheter med texten styra sin genrebestämning mot en svårbegriplig allegori. Jag förnekar inte att texten för oss i dag främst kan ha allegoriska (symboliska) betydelser som kan vara förutsedda av Gud. Däremot finner jag det högst osannolikt att den mänskliga författaren till denna text har skrivit den som en allegori utan historisk förankring.

Men vi får leva med att vi gör olika tolkningar av Skriften. Min förhoppning är dock att jag som katolik här har visat att skiljelinjerna här ej går mellan protestantiskt och katolskt utan, om jag får gissa, genom varje samfund.

Ola Samnegård, teologistuderande vid Newmaninstitutet