”Vi måste predika korsets budskap”

Påsken närmar sig och vi påminner oss om att Guds son, mest troligt fredagen den 3 april år 33, efter Guds förutbestämda plan avrättades av romerska myndigheter på en kulle utanför Jerusalem. Han hade blivit förråd av sin vän, gripen, falskt anklagad för ett brott han inte hade begått, slagen i ansiktet med knytnävar av judiska ledare och med en käpp i huvudet av romerska soldater, krönt med en törnekrona, hånad, spottad på, gisslad, publikt förnedrad under sin korsvandring och slutligen fastspikad på ett träkors, mellan två rövare, för hela Jerusalem att se på.

Och sedan hände det verkligt smärtsamma – hängandes på detta kors drabbades han av den fulla vikten av det straff du och jag förtjänar. "Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud." (1 Pet 3:18)

När Paulus kom till Korint hade han bestämt sig för att inte veta av något annat än Kristus och honom som korsfäst (1 Kor 2:2). I våra församlingar nämns det mest i förbifarten. Likväl är det just proklamationen om den korsfäste Kristus som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Vi som har fått nåden att förkunna Guds ord gör väl i att ständigt påminna oss själva och andra om att förkunnelsen om Jesus Kristus och honom som korsfäst är vårt primära ärende. Försummar vi talet om korset kan vi lika gärna börja recensera det senaste avsnittet av det senaste matprogrammet på tv.

Var tog talet om korset vägen? Var är den nattsvarta synden, den massiva skulden och Guds heliga motreaktion? Var är det sonande och renande blodet? Var är ställföreträdaren som med sitt lidande och sin död avvänder den gudomliga vreden och därmed öppnar vägen till Gud? Var är detta oändligt vackra evangelium? Jag konstaterar smärtsamt att vi gärna talar om evangeliet, men att det är ganska sällan vi faktiskt delar själva evangeliet. För visst tror vi fortfarande på detta? Visst är dessa sanningar själva pulsådern och kärnan i all sann evangelisk kristendom? Hur kommer det sig då att de så sällan hörs från våra predikstolar? Skriften uppmanar oss att inte fråga "hur kommer det sig att det var bättre förr?" (Pred 7:11), men i detta avseende finner jag den uppmaningen svår att följa.

Som kristna, och i synnerhet förkunnare, är det vårt jobb att kärleksfullt tala om för människor att de inte duger i sig själva och att deras prestationer inte tar dem längre än till evig dom, för att sedan vädjande peka med båda händerna mot Guds fullkomliga son som presterade perfekt i deras ställe. Och när denna sanning landar i en människas hjärta, kommer hon inte att förbli densamma. Den helige Ande agerar övernaturligt i människors inre och öppnar hjärtan, när evangelium om Kristi död och uppståndelse proklameras. Evangeliets ärende är inte att människor ska bli utmanade, men förvandlade. Inte främst informerade, men transformerade. Inte endast konfirmerade, men konfronterade, ödmjukade och rättfärdigförklarade.

Nyligen blev Billy Graham, denna av Herren mäktigt använda gudsman, hemkallad till sin frälsare. Sällan höll denna man en korslös predikan. Anledningen var hans övertygelse om att var gång korset predikas kommer Gud att hedra det.

Kanske invänder någon nu och menar att det är skillnad mellan en strikt evangelistisk förkunnelse och den förkunnelse som primärt riktar sig till den frälsta församlingen. Så är det givetvis, men samtidigt är det min orubbliga övertygelse att ingenting formar, ödmjukar och motiverar den redan troende, som talet om korset och vad Guds son åstadkom där. Gud rättfärdigförklarar inte bara syndaren genom evangelium – han helgar också helgonet.

Så, älskade syskon, låt oss predika Kristus och honom som korsfäst. Det finns mycket som folket i bänkraderna klarar sig utan. Förkunnelsen om korset är inte en av de sakerna. De behöver ständigt påminnas om Golgata. De flesta inser kanske inte att det är deras största behov, men det är det. Predika det därför ofta och gör det passionerat. Predika det i påsk – och sedan under resten av året.

Nima Motallebzadeh, teologistuderande