Debatt

Daniel Alm: Vill Jesus ett perspektivskifte?

Vilken väg ska vi gå framöver och vad ger störst engagemang för att se människor komma till personlig tro på Jesus Kristus? Det skriver Daniel Alm, föreståndare i Pingst FFS.

Observera att den här debattartikeln publicerades i september 2016.

Brasilien är ett land där pingströrelsen och andra evangeliska kyrkor vuxit och växer kraftfullt. För några veckor sedan var jag i detta “hallelujaland”, på världspingstkonferensen som denna gång var i Sao Paolo.

När jag lyssnade på de olika globala pingströrelsernas ledare som tillsammans representerar omkring 100 miljoner människor, så var det som kännetecknat oss genom modern historia fortfarande tydligt. Man talade om betydelsen av bön, om uppfyllelsen av den helige Ande, att berätta om Jesus för så många som möjligt och att starta nya kyrkor.

Vår rörelses andlighet kan beskrivas vara; mer en erfarenhet än ett visst tankemönster, mer aktualiserande än analyserande och mer aktivistisk än reflekterande, för att använda begrepp från teologen McClung. Frågan är vilken väg vi ska gå framöver, vilka influenser får påverka oss och vad ger störst engagemang för att se människor komma till personlig tro på Jesus Kristus som sin evige räddare?

Det finns en text som har påverkat mig mycket de senaste veckorna: Berättelsen i Markusevangeliets åttonde kapitel om hur lärjungarna efter ett stort och tydligt brödunder med mängder av bröd i överflöd, lyckas få med sig en enda brödbit ut på en sjöresa. Båten var full av hungriga människor men i stort sett tom på bröd.

Det är ju trösterikt att också de första lärjungarna hade lätt att glömma, frågan är dock vad de egentligen hade glömt. I texten gör Jesus ett inspel som verkar märkligt, han varnar för fariséernas och Herodes surdeg, när lärjungarna mest funderar över vad de ska äta. Det kan kännas som att vi som troende i dag också är väldigt upptagna med våra behov, kanske Jesus skulle vilja ge också oss ett perspektivskifte?

Jag tror att texten kan vara profetisk, ha något framtidsinriktat att säga för oss i dag. Varningen från Jesus handlar om att inte lägga till någonting till evangeliet (fariséernas krav på religiösa system) men också att inte dra bort något från evan­geliets innehåll (Herodes, det inomvärldsliga systemet). Jag tror utmaningen är stor och verklig för oss, att varken lägga till eller dra ifrån någonting från det som är evan­gelium, det frälsande budskapet om Kristus.

De första apostlarna kämpade inte för åsikter, de stred för evangeliet och tvekade aldrig att dela det vidare. Själva grundbudskapet om människans tillstånd utan Gud och Guds lösning genom sin Sons frälsning på korset var det som var i fokus.

De första apostlarna var inte intresserade av egen position, de var helt upptagna med människors gudsrelation. Jag tror att vi har två fronter att vaka över. Låt oss för det första inte frestas till felaktig religiositet, där vi i vårt förakt för det enkla och folkliga utvecklar religiös uppblåsthet och missar vårt stora uppdrag att vinna människor för Jesus. Låt oss för det andra inte heller lockas av mänskliga system och sekularismens avguderi, att sätta jaget i alltings centrum och därmed släcka den sanna tillbedjan som är något av det vackraste vi fått att leva med.

Pingströrelsen har egentligen ingen debatt att vinna i samhället, vi har ett liv att dela, ett budskap att förmedla genom goda ord och goda gärningar.

Pingströrelsen är född med det karismatiska motivet som är så tydligt när Lukas inleder Apostlagärningarna med att citera löftet om kraft och tjänst med en räckvidd till jordens yttersta gräns (Apostlagärningarna 1:8). Jag är rädd för en allt för tyst rörelse, jag tror i stället på en uttrycksfull andlighet. Kyrkan är apostolisk och kommer därmed försöka att nå människor som ännu inte nåtts, hon är profetisk och måste därför säga något.

Situationen i landet kräver ett kärleksfullt och utökat församlingsplanterande, behoven är också stora av en social och diakonal hållning som inte är beroende av samhällets välvilja eller påverkad av inre sekularisering. Karismatiken är inte till för att endast ge våra känslor sitt. Den karismatik som är sund berör oss för andras skull. Som rörelse behöver vi prata med varandra om detta, ännu mer än prata behöver vi be till Gud tillsammans.

Därför ser jag mycket fram emot höstens tre mötesplatser för ledare i våra församlingar när vi möts till Pingst ledare och tar upp dessa viktiga frågor. När allt kommer omkring är inte frågan om det finns något bröd i vår rörelses båt, den viktigaste att ställa.

I stället är äkta förundran i hans närvaro, som själv är livets bröd för alla människor, den erfarenhet som måste få genomsyra vårt engagemang också i den tid som är vår.

Daniel Alm,

föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar