Debatt

Vittnesbörd och argument­ går ihop

Lösningen är inte att hålla tyst om vad Jesus­ har gjort i våra liv.

Förra tisdagens inledande debattartikel om apologetik lyfter fram ett viktigt ämne. För att svenska folket ska inse att den kristna tron inte bara bygger på känslor och upplevelser, utan på sanningsanspråk som är rationellt hållbara och trovärdiga, behöver vi troende rusta oss med konkreta och övertygande argument.

Mina egna studier i apologetik har varit till stor hjälp genom åren när jag har samtalat om tron och livet med icke-kristna vänner.

Men i artikeln framstår det som att det finns en motsättning mellan det personliga vittnesbördet och det förnuftsmässiga argumenterandet, något som jag inte alls tror var författarnas avsikt.

Läsaren kan få intrycket att det är säkrast att låta bli att vittna om vad Jesus har gjort i ens liv. Och det vore förstås väldigt olyckligt; problemet är ju knappast att vi har för många troende i Sverige som frimodigt delar sitt vittnesbörd.

Därför vill jag lyfta fram att syftet med de rationella argumenten för tron inte är att ersätta det personliga vittnesbördet, utan att komplettera och förstärka det.

Jesus har kallat oss att vara Hans vittnen, och till hjälp i denna uppgift har vi fått den Helige Ande (Apg 1:8). Ett vittne är först och främst en person som berättar om det han eller hon har hört, sett och upplevt. Alltså spelar den egna berättelsen om vem Jesus är och vad Han har gjort i just mitt liv en central roll i att föra andra människor till tro.

Få saker berör så starkt som det egenupplevda. Människor – inte minst postmoderna svenskar, som ofta har en andlig öppenhet även om de inte tror på religiösa system och institutioner – behöver höra att tron inte bara är intellektuellt hållbar och sann i teorin, utan att den också fungerar i praktiken och gör skillnad i vardagen. Först då blir den verkligt intressant och relevant.

Visst finns det alltid en risk att vi använder religiös jargong som åhöraren har svårt att förstå eller identifiera sig med. Men lösningen är inte att hålla tyst om vad Jesus har gjort i våra liv, utan att öva oss i att berätta vårt vittnesbörd på ett okonstlat och lättbegripligt sätt.

I vår församling har vi startat en lärjungaskola för ungdomar. På en av lektionerna får deltagarna träna på att dela sitt personliga vittnesbörd på tre minuter. På en annan får de träna på att berätta evangeliet på tre minuter.

Den här enkla kombinationen – ett naturligt, frimodigt vittnesbörd och en tydlig presentation av evangeliet – är rena dynamiten i mötet med andligt vilsna och hungrande medmänniskor.

Vittnesbördets subjektiva och erfarenhetsbaserade karaktär ser jag som en av dess främsta styrkor. Det talar inte i första hand till hjärnan utan till hjärtat, och är därmed ett perfekt komplement till de förnuftsbaserade argumenten för tron.

Tack vare att det inte går att ”argumentera emot” en personlig erfarenhet av Jesu livsförvandlande kärlek, undviker vi att fastna i intellektuella ”skyttegravsdebatter” och hårklyverier (vilket ibland blir resultatet av en ensidigt rationell argumentation). I stället tvingas åhörarna ta ställning till om de litar på oss och vårt omdöme. Gör de det, måste de också ta vår upplevelse på allvar och fråga sig om den har någonting att säga dem.

Till syvende och sist är det den helige Ande som drar människor till Fadern. Bara Han kan överbevisa människor om att Jesus är verklig och att de behöver omvända oss och ta emot förlåtelse för sin synd. Alltså är det personliga vittnesbördet och de rationella argumenten bara olika, kompletterande verktyg i den helige Andes verktygslåda.

Andréas Andersson,

pastor i Salemförsamlingen i Mullhyttan och ledare för ISA60 International

Fler artiklar för dig