Ylande vargar hotar Europa

Det drar och sliter i vårt Europa. EU-valet är över, 400 miljoner väljare har sagt sitt och nu ska medlemsländernas ledare försöka komma överens om hur EU ska lotsas vidare de kommande åren. Med vilka toppkrafter i de centrala institutionerna och i vilken politisk riktning?

Meningarna går isär bland EU:s 28 medlemmar. Det gör de ofta. Högst ogärna vill nationella politiska ledare avstå något av den egna makten till den gemensamma Europanivån. Den heliga principen om subsidiaritet tolkas av de flesta till egen fördel.

I stället tävlar de med varandra om att trumpeta ut vad ”EU inte ska syssla med” i stället för att konstruktivt tala om vad ”EU ska göra”.

Sällan använder medlemsländernas ledande politiker sina plattformar för att pedagogiskt förklara för oss medborgare varför Europa måste hålla samman och samverka för att kunna hävda sig i en alltmer globaliserad värld.

Det blåser en snål och kyli­g vind genom det europeiska huset. Negativism präglar debatten om det EU som gett Europa snart sjuttio år av fred, frihet och demokrati. Att skylla på EU och peka finger åt Bryssel har blivit högsta mode för nationella regeringar för att skyla över egen vanvård av ekonomin, egna tillkortakommanden i jobbpolitiken och miljöpolitiskt egensinne.

EU-byggets grundare, alla med en kristdemokratisk vision om fred, försoning och samarbete i ett nytt Europa, torde vända sig i sina gravar i besvikelse och sorg.

På den politiska scenen pågår nu dragkampen för fullt om hur det europeiska samarbetet (läs: EU) ska fortsätta. Om det alls ska få fortsätta. Tre huvudlinjer märks:

1. Förtätas för att därigenom stärkas. Detta vill de som ser att Europa inte har något alternativ i den hårdnande internationella konkurrensen med ekonomiskt och militärt upprustande stormakter. EU-samarbetet har bara inletts påminner de, och liknar ibland detta vid en cykelfärd. Hålls tempot uppe så bär det framåt, men bromsar man in kan både cykeln och cyklisten dråsa i backen.

Dessa EU-vänner finner man inte oväntat bland dem som insett, att alltfler problem som i dagens värld möter Europa löses bättre gemensamt än av varje land för sig.

2. Luckras upp och minskas för att i stort sett bara fortsätta som en gemensam inre marknad, en slags europeisk supermarket, och där alla andra politiska frågor sköts av medlemsländerna själva, vart och ett för sig. Den linjen förespråkas, so oder so, av de politikens potentater som inte vill dela med sig av egen makt och som vantrivs med tanken att någon annan kan veta bättre.

3. Rivas ned och slås sönder och samman. Med ett populistiskt raseri som Europa inte upplevt sedan åren före 1900-talets båda krigsutbrott växer nu fram en nationell egoism som vänder allt europasamarbete ryggen. Som invaggar sig i en falsk självtillräcklighet och vill bygga nya murar mot omvärlden. I land efter land, även i Sverige. En brokig skara EU-fiender av olika politisk färg men också öppet fascistiska och nazistiska krafter som nu ylar ikapp. Europa hotas av vargarna.

Deras anförare må vara smarta populister, men de förblir demagoger utan något enda realistiskt alternativ till EU-samarbetet. Och den hötorgskonst de månglar ut av att ”allt var bättre förr” är en förljugen bild av ett gånget samhälle som inte alls var så gott och rättvist.

Franska Marine Le Pen och hennes följeslagare i Nationella fronten verkar helt ha glömt Frankrikes nationalsymbol Marianne, som på revolutionens barrikader stred för allas frihet, jämlikhet och broderskap.

Arma Europa, hur det ska gå med dig om vi – dina vänner – inte lyckas hindra det politiskt bruna och svarta giftet att på nytt fördärva din själ?

Vi måste inse, ju förr desto bättre, att när vi äntligen blivit av med den kommunistiska diktaturen, får vi inte låta vårt gemensamma Europa återigen köras över av totalitära krafter. Utan intresse av och respekt för mänskliga rättigheter, jämlikhet och broderskap.

Leif Hallberg, hedersordförande för Europeiska Seniorunionen (ESU) och Internationell sekreterare för KD Senior.