Abortmotståndarna har bytt strategi

Låsta positioner och hårda ord. Abortdebatten har i 40 år varit infekterad i Sverige. Men något verkar ha hänt. Abortmotståndarna har sänkt tonläget och det har öppnat för en enad syn i åtminstone två frågor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Det är kväll den 22 maj 1974. Ett stort demonstrationståg har samlats på Hötorget i Stockholm. På plakaten står: Stoppa Palmes abortlag och Adoptera i stället för abortera. De senaste veckorna har 65 000 namn samlats in som protest mot den planerade lagen som föreslår fri abort fram till den artonde graviditetsveckan.

Det främsta skälet från ja-sidan är att lagen kommer att motverka illegala aborter och att tidigare regler som krävt tillstånd i varje enskilt fall tvingat fram allt för sena aborter.

Men uppslutningen från kritiker mot lagförslaget är bred och nu väntar man otåligt på att börja marschera bort mot Filadelfiakyrkan.

Kluven opinion

Våren 1974 har kantats av hetsiga diskussioner. Från kristet håll har det talats om digerdöd och att lagen medverkar till en brutalisering av samhället, som sammanslutningen Rätt till Liv formulerat det.

– Att överlåta till den enskilda människan att fatta beslut om abort är för samhället ett alltför lättvindigt sätt att klara av sitt sociala ansvar, säger dåvarande riksdagsledamoten Linnéa Hörlen (FP) och ordförande för riksdagens kristna grupp.

Opinionen är kluven och skär genom riksdagspartierna. De enda som är helt eniga om att rösta ja till lagen är Vänsterpartiet kommunisterna (vpk), som de heter vid tidpunkten.

Omröstningen i kammaren ger ändå en majoritet för regeringens förslag. 214 säger ja, 103 säger nej. I Moderaterna röstar bara 2 av 51 ledamöter för förslaget. Besvikelsen över de medlemmar i riksdagens kristna grupp som röstat för förslaget är stor från kyrkligt håll.

Men med tiden vinner lagen allt större stöd och rätten till fri abort till artonde veckan kommer att anses alltmer självklar bland de flesta svenskar.

Omvända positioner

Tillbaka till nutid. Medan abortkritiska strömningar fått fäste i Europa de senaste åren har Sverige under snart 40 år behållit sina med europeiska mått mätt generösa abortregler.

– I och med aborträttsförespråkarnas seger blir positionerna helt omvända. De som tidigare i någon mån tillhörde det aborträttskritiska etablissemanget blir nu marginaliserat och från 1975 och framåt finns inte något abortmotstånd att tala om i Sverige, säger Lena Lennerhed, professor i idéhistoria.

Hon har fördjupat sig i den svenska aborthistorien och har även varit förbundsordförande i RFSU under sex år på 2000-talet. Den allenarådande uppfattningen, menar Lennerhed, har sedan 1970-talet varit att kvinnans rätt att besluta över sin kropp är viktigast och att de allra flesta tycker att det är rimligt att tillåta fri abort fram till vecka 18. Detta trots att de flesta andra länder har begränsat rätten till vecka 12.

– Där finns en partipolitisk enighet, med undantag av Sverigedemokraterna. Den enda invändning som kan höras är att kvinnor genomgår aborter för lättvindigt, men det är ofta lättare att kritisera andra. De flesta som går till sig själva tror jag ändå är ganska tacksamma för att möjligheten finns, säger Lena Lennerhed.

De grupper som talat om fostrets rätt till liv har ofta marginaliserats i debatten och ibland kopplats samman med militanta antiabortgrupper i USA, menar hon.

– Jag tror att aborträttsmotståndarna har insett att det inte leder någon vart att tala om abort som förintelse eller huruvida det är rätt eller fel. Det är egentligen ingen fråga i dag. Den avgjordes redan 1975, säger hon.

Annorlunda strategi

I Sverige finns i huvudsak tre organisationer som arbetar för en begränsning av aborträtten; den aktivistiska Människorätt för ofödda (MRO), Katolska rörelsen Respekt och den största, Ja till livet, som enligt egna uppgifter har 18 000 stödmedlemmar.

Ja till livet marscherar under 1990-talet i ett antal demonstrationståg för att skapa uppmärksamhet kring frågan. Retoriken är tidvis skarp och från talarstolen jämförs abort med mord och abortläkare med slaktare. Ägg far genom luften och motdemonstranter stör demonstrationstågen med visselpipor och rop.

På senare år har dock organisationen bytt strategi. Från att demonstrera på gator och torg försöker man nu jobba mer strategiskt och propagera för sin sak på EU-nivå.

Man har även tonat ner sin aktivism, medger att abort kan vara förståelig vid våldtäkt och vid fara för moderns liv samt pratar i dag mer om en nollvision. Att vara för eller mot abort och försöka indela mänskligheten i dessa två kategorier är grovt och i princip felaktigt, menar man.

För aktivismen står numera MRO som då och då anordnar demonstrationer främst med bilder på aborterade foster.

– Vi måste våga tala klarspråk och vara tydliga med vad som pågår. Abort är att ta livet av ett barn och vi visar bevismaterialet, säger Mats Selander, ordförande.

Gunilla Gomér, KD-politiker och ordförande i Ja till livet tror dock inte att aktivism är rätt väg att gå.

– Det är svårt att nå ut i debatten som det är och pratar vi förbud stänger vi dörren. Den tiden är förbi och vi har valt ett nytt arbetssätt. Enligt vår uppfattning görs de flesta aborter av socioekonomiska skäl eller av rädsla för hur man ska klara av att bli ensamstående förälder. Ska vi då inte kunna prata om hur samhället i stället skulle kunna stötta de här kvinnorna så att de inte skulle behöva genomgå en abort, frågar hon sig.

"Blir oftare inbjudna"

Hon menar samtidigt att synen på just hennes organisation från majoritetssamhället gradvis håller på att förändras.

– Vi har tidigare betraktats som fundamentalister, men blir numera oftare inbjudna till debatter i tv-soffor och annat. Men det finns fortfarande en beröringsskräck i att diskutera abortfrågan och tidsgränserna i Sverige. Där skulle vi behöva en alternativ kvinnorörelse som också tog barnets parti, säger hon.

Hennes eget engagemang i frågan väcktes när hon, i egenskap av sjuksköterska, assisterade vid en sen abort.

– Fostret var i vecka 20 och aborten hade godkänts av Socialstyrelsen. Det slog mig då att det här fostrets liv verkligen låg i kvinnans händer. Vi lade det i en sopsäck för brännbart avfall. Då frågade jag mig hur ett barn kan bli hanterat som avfall, berättar hon.

Men här blir det riktigt känsligt. Vad är ett barn och vad är ett livsodugligt foster? Eller är det samma sak?

Medan många religiösa grupper menar att livet börjar vid befruktningen, hävdar svenska myndigheter att ett barn blir det först när det kan överleva utanför livmodern. För närvarande ligger den gränsen vid vecka 22.

Lena Lennerhed, idéhistoriker och tidigare RFSU-ordförande, har förståelse för båda synsätten.

– Jag kan förstå att man kan tänka olika och att en del människor menar att livet börjar vid befruktningen. Men min argumentation är då att ’det är din definition och jag har en annan’. Det viktiga är att ingen ska behöva hamna i en situation där graviditeten är oönskad, säger hon.

"Snedvriden debatt"

Men Gunilla Gomér på "Ja till livet" tycker att abortdebatten i Sverige har blivit alltför snedvriden och att argumentet om kvinnans rätt till sin kropp alltid står över barnets rätt till liv.

– Det känns ju som vi jobbar starkt i motvind men också orättvist att vi sätts i det fundamentalistiska facket. De allra flesta tror jag skulle motsätta sig om aborter tilläts vid vecka 23. Vad gör då att man inte kan ifrågasätta även vecka 22 eller vecka 18, säger hon.

Men att diskutera abortgränser är även det känsligt, och aborträttsförespråkare befarar att om tidsgränserna börjar ifrågasättas är risken stor att Sverige följer utvecklingen i andra EU-länder. I exempelvis Polen har abortlagstiftningen på senare år blivit mycket mer restriktiv.

– Jag tror att det har funnits en ovilja från aborträttsgrupper att problematisera den lag man är nöjd med. Men sedan insåg man vikten av att fortsätta diskutera abort, bland annat för att ha argumenten när motargumenten dyker upp, säger Lena Lennerhed.

Välkomnar färre tonårsaborter

Det finns dock några punkter där de båda intressegrupperna möts. Båda ser positivt på när det förebyggande arbetet för att få ner antalet tonårsaborter ger resultat. När Socialstyrelsen förra året meddelade att antalet aborter per 1 000 kvinnor sjunkit från 25 till 19 på några år välkomnades detta av RFSU.

– Att tonårsaborterna minskar tyder på att ungdomsmottagningarna gör ett bra jobb, kommenterade dåvarande förbundsordförande Åsa Regner siffrorna.

Även kring könsselektiva aborter möts sidorna delvis i sin kritik. Debatten blossade upp i Sverige efter ett uppmärksammat fall i Eskilstuna då en kvinna vid två tillfällen begärt abort på grund av att fostret hade fel kön.

– Nu finns väl inget som tyder på att detta skulle vara ett vanligt fenomen, men det är naturligtvis problematiskt om aborter görs med skälet att det är flickfoster, säger Lena Lennerhed.

Men att begränsa abortmöjligheterna eller att en kvinna ska behöva motivera varför hon vill göra abort, tror Lennerhed inte är rätt väg att gå.

I stället tycker hon att det är bättre att kämpa för hur kvinnor ska värderas högre i länder där könsselektiva aborter är vanliga, som till exempel Indien och Kina.

– Samma sak gäller synen på barn med funktionshinder. Man måste som förälder kunna välja att föda ett handikappat barn eller välja att inte göra det genom abort. Den dagen samhället inte ställer upp med stöd för ett funktionshindrat barn, då närmar vi oss tvångssituationer och det är inte bra.

Tonats ned av KD

Tillbaka till de hetsiga dagarna på våren 1974. Innan beslutet ska fattas står Kristdemokratisk ungdom utanför riksdagshuset och protesterar in i det sista. 39 år senare är frågan i det närmaste död, rent politiskt. Vad som från början hörde till en av Kristdemokraternas hjärtefrågor har numera hamnat i skymundan och tas då och då upp av några enskilda ledamöter. I stället har Sverigedemokraterna flyttat fram sina positioner i frågan.

När socialminister Göran Hägglund (KD) nyligen fick frågan vad han tänker göra åt fallen med de könsselektiva aborterna tonade han dock ner allvaret.

– Det finns inget som tyder på att förekomsten av könsselektiva aborter skulle vara något omfattande problem i Sverige, svarade han riksdagsledamoten Julia Kronlid (SD).

Hon har vid två tillfällen motionerat om en sänkt abortgräns och efterlyst en handlingsplan kring hur man ska kunna minska antalet aborter i Sverige, något som dock röstats ner i riksdagen.

Kritisk mot kyrkor

Nästa år har Sverige haft fri abort i 40 år. I ett globalt perspektiv utgör illegala aborter en betydande orsak till sjuklighet och död, enligt Socialstyrelsen. Men medan striden är hård i EU, finns inget som tyder på att den fria aborten i Sverige skulle vara hotad.

Gunilla Gomér på Ja till livet tycker samtidigt att kyrkorna mer tydligt skulle stå upp för de oföddas rätt.

– Jag upplever inte att detta är en fråga inom kyrkan i dag. Även om enskilda medlemmar tycker att den är viktig är det inget som lyfts i församlingarna, säger hon och fortsätter:

– Det handlar inte om att fördöma, men många kvinnor kan må psykiskt dåligt efter en genomgången abort. Här har kyrkan en unik möjlighet att genom själavårdssamtal möta de kvinnor som bär på sår.

Fakta:

  • I Sverige, Danmark och Norge kan kvinnor göra abort på egen begäran. Vecko-gränserna i våra grannländer är upp till 12:e veckan.
  • På Island och i Finland måste kvinnan ansöka hos läkare för att få tillstånd.
  • Finland har de lägsta aborttalen, omkring 7 aborter per 1 000 kvinnor.
  • Danmark och Norge har 14 aborter per 1000 kvinnor.
  • Sverige ligger i topp med 17,8 aborter per 1  000 kvinnor.
alkohol i kyrkan
Annons
Skogsbränderna
Annons