Fastfrusna i väntan på begravning

Det började så lovande. Svenska kyrkan skulle vara med och utveckla en ekologisk begravningsmetod som hade potential att spridas över hela världen. Men i dag, tio år senare, har Svenska kyrkan gjort en förlust på två miljoner kronor, och avlidna som önskat bli begravda genom metoden börjar att tvångsbegravas på annat sätt. Detta är berättelsen om den misslyckade satsningen på promession.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Det råder tystnad i krematoriets förvaringsrum. Några kistor står uppradade längs väggen, snart ska dessa avlidna brännas och jordsättas eller spridas för vinden.

Men inte alla avlidna väntar på samma behandling. Från ett rum intill hörs ett stilla brummande, runt dörren växer mörka fläckar och rosten har börjat angripa beslagen. Kyrkoherde Håkan Dafgård suckar när de två kropparna i krematoriets frys kommer på tal.

- Sista gången dörren var öppen var för fem år sedan, då var det de anhöriga till en tredje avliden som gav upp och lät begrava kroppen. Nu vet vi inte om vi får upp dörren längre, vi kommer nog behöva bryta oss in med verktyg, säger han.

De två kropparna ligger sedan tio år tillbaka nedfrusna i Trons kapell i Vänersborg, i väntan på en begravningsmetod som ännu inte finns utbyggd: promession. De är inte ensamma, i frysar på flera platser i landet finns ytterligare tio kroppar som delar samma öde, och väntan ser inte ut att ta slut på länge än.

I Vänersborg har man tröttnat.

- De har legat så länge här att det blivit som en grav, och trots att de som arbetar på krematoriet är vana vid att hantera avlidna så känns det inte bra för dem. Det är ett stort arbetsmiljöproblem, och det är inte rätt att bara låta kropparna ligga här, säger Håkan Dafgård, som helst skulle se att de avlidna blev tvångsbegravda.

På Orust, inte långt från Vänersborg, bor Susanne Wiigh-Mäsak, som bestämt motsätter sig alla sådana försök. Hon inte bara företräder de anhöriga till de avlidna, det är också hon som är uppfinnaren bakom begravningsmetoden de vill använda.

Susanne är biolog och har länge haft ett passionerat intresse för kompostering. Under 1990-talet växte en idé fram hos henne: hon ville komposteras efter döden istället för att ruttna i en träkista eller bli till luftföroreningar vid en kremering.

- Växter, djur och människor: vi är alla organiskt material som kan bli jord igen. Men hur skulle jag kunna uppnå det? Jag försökte hitta en lösning, säger hon.

Hon arbetade fram den metod som i dag kallas promession. Den går kortfattat ut på att den avlidne exponeras för flytande kväve och kyls ner till en temperatur som är lägre än minus 100 grader. Därefter vibreras kroppen så att vävnaden faller samman till små delar. De organiska kvarlevorna av kroppen frystorkas, och sedan sorteras eventuella metallrester bort. Stoftet gravsätts till sist  i en nedbrytbar kista relativt ytligt, en halv meter under markytan. Det som en gång varit en kropp kan sedan återgå till naturens kretslopp.

Susanne Wiigh-Mäsak är en omvittnat driven visionär och hennes idé fick snabbt stort genomslag. Under en presskonferens 2001 på Skogskyrkogården i Stockholm presenterades metoden tillsammans med representanter från Svenska kyrkan. Församlingsförbundet, som i dag är Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, köpte aktier för två miljoner kronor i företaget Promessa för att bidra till utvecklingen.

- Som huvudman för begravningsverksamheten i Sverige har Svenska kyrkan ett ansvar för att stödja och utveckla forskning kring den, så därför gick man in med pengar i Promessa. Jag tror att man trodde på metoden, att den var mer miljövänlig än andra och värd att forska kring, säger Staffan Lundstedt, kyrkogårdskonsulent på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation sedan 2008.

Även ett storföretag som AGA gick in för att bidra till utvecklingen av processen. Allt verkade peka åt rätt håll. 2006 nämndes metoden i ett av Svenska kyrkans biskopsbrev som en möjlig väg för framtiden. Och framtiden verkade snart vara här: i Jönköping skulle Svenska kyrkan bygga ett nytt krematorium och där såg man möjligheten att också satsa på promession.

Allt detta fick stor spridning i medierna, inte bara i Sverige utan även utomlands. Människor började också önska att det var just genom den metoden, och ingen annan, som de skulle begravas. Eftersom någon anläggning inte fanns i bruk gav Skatteverket dispens, då en jordfästning egentligen skulle ske inom två månader efter dödsfallet. (I dag är den tiden förkortad till en månad.)

Ingen trodde då att kropparna skulle ligga nedfrysta i åratal, i synnerhet inte som Susanne Wiigh-Mäsak vid flera tillfällen sa att en anläggning när som helst skulle tas i bruk. Men inget hände.

Församlingsförbundet började att dra öronen åt sig. Man efterlyste oberoende utvärderingar av metoden, något som man inte fick.

- Vi tyckte inte det skedde någon forskning utan man bara marknadsförde metoden. Och vi hade svårt att få tillgång till eventuella forskningsresultat. Vi var beredda att gå in med mer pengar om Promessa lagt över försöken till Sveriges lantbruksuniversitet så att vi kunde vara säkra på att de skedde på vetenskaplig grund, men det vägrade Susanne att göra, säger Staffan Lundstedt.

2008 sålde Församlingsförbundet aktierna för 5 300 kronor, en förlust på nästan två miljoner kronor.

- Vi hade inte längre något förtroende för Promessa och ville inte bli associerade med företaget. Därför ville vi dra oss ur så snabbt som möjligt. Det fanns ingen chans att få tillbaka pengarna, säger Staffan Lundstedt.

Vad tycker du om Promessas agerande?

- Jag tror inte Susanne är någon bedragare, hon är själv övertygad om metoden. Men det man kan ställa henne till svars för är att hon utmålat att metoden finns och är utprövad. Det har lockat människor att skriva ner den önskan, vilket satt många familjer i den svåra situationen att de har en avliden som vill bli begravd genom en metod som inte finns.

Kunde ni gjort något annorlunda?

- Man kunde ställt mer frågor, man gick nog in ganska aningslöst. Men vi var i gott sällskap, många var övertygade om att det var en bra idé från början.

Även i Jönköping tog det stopp. Kyrkofullmäktige sa till slut nej och valde att satsa på ett traditionellt krematorium.

- Promessa fick aldrig fram någon prototyp som man kunde visa för oss politiker. Det bara dröjde och dröjde och till slut tröttnade vi och sa att vi måste avsluta det. Vi hade kommit till vägs ände. Men kanske att det kan bli något i framtiden, en del tror fortfarande på det, säger kyrkonämndens ordförande Stig Hörnstein.

Frågan är dock om metoden ens fungerar. En av kritikerna är Bengt R Johansson, professor i anatomi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Han har arbetat med kvävekylt biologiskt material i 35 års tid och menar att en djupt nedfrusen människokropp inte alls faller sönder genom skakningar.

- Det krävs grovt upprepat våld! Tung apparatur som slår och krossar, och en maskin som river likt en större kompostkvarn eller någon form av stort rivjärn.

Är Wiigh-Mäsak ändå inte något bra på spåren, ett alternativ till kremering och traditionell jordfästning? 

- Det mest välvilliga jag kan säga är att hon formulerat en slutfas som överensstämmer med naturens basmetod - förmultning - för att omsätta den döda kroppen. Detta föregås av en procedur som hon romantiserar, medvetet eller omedvetet, på ett närmast bedrägligt sätt. Jag kan inte se att denna metod ger vare sig etiska, ekonomiska eller ekologiska försteg, säger han. 

Susanne Wiigh-Mäsak själv hävdar dock bestämt att metoden är vetenskapligt utprovad och testad på griskroppar. Det är också detta som är själva kärnan i de många konflikterna kring promession. Susanne Wiigh-Mäsak tycker att det räcker med att hon och hennes man är biologer och att de på ett vetenskapligt sätt ska ha utarbetat metoden att av organiskt material göra jord.

- Vi vill bli respekterade som forskare. Vi har skaffat oss lång naturvetenskaplig utbildning och gedigen praktisk erfarenhet innan vi tagit fram metoden. Vi har inget behov av att få bekräftelse av någon annan.

Men om det skulle göras en oberoende utvärdering så skulle det ju öppna dörrarna för dig. Varför inte göra det?

- Det räcker väl att vi levererar den första anläggningen så kan alla se att det fungerar, vi är inte ett dugg oroliga för att det inte skulle fungera, säger hon.

Ansvaret för att tolv kroppar i dag ligger nedfrysta på olika håll i landet lägger hon på Svenska kyrkan.

- Jag ser det inte som mitt ansvar, jag hade kunnat starta för länge sedan. Det som kyrkan och Skatteverket gör nu är fruktansvärt när de hotar med tvångsbegravning. De anhöriga utsätts för en fruktansvärd stress, för det borde vara en mänsklig rättighet att avgöra vad som ska hända ens kropp efter döden.

Men om inte metoden finns?

- Det är därför vi väntar, det är kyrkans skyldighet att tillhandahålla det människor efterfrågar.

I vilken utsträckning som helst?

- Nej, självklart inte, men detta borde väl vara en rimlig begäran. Det finns en metod, utvecklad och klar.

Susanne Wiigh-Mäsak pekar också ut Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, för att vara rädd för konkurrens och därför på alla sätt sätta käppar i hjulet för henne. Detta är något SKKF:s vd Jan Olov Andersson bestämt förnekar.

- Varför skulle vi göra det? Krematorierna drivs av Svenska kyrkan och av Stockholm och Tranås kommun. Det finns inga kommersiella intressen i detta. Vi har inget emot att det kommer en ny metod att omhänderta avlidna, men vi tycker precis som den statliga begravningsutredningen att nya metoder måste prövas utifrån ekonomiska och etiska aspekter, och utifrån miljöpåverkan.

I dag tillåter lagen bara begravning genom kremering eller traditionell jordbegravning. Regeringen har dock tillsatt en ny utredning som ska se över hur eventuellt nya metoder ska godkännas, en utredning som är klar tidigast i höst. När väl systemet kan börja tillämpas är högst oklart, men Susanne Wiigh-Mäsak tänker inte vänta utan är övertygad om att hon kommer att kunna visa upp en anläggning tidigare än så. Vilken ort som är aktuell vill hon dock inte avslöja.

- En lämplig plats. Vi har sett i Jönköping att det var olämpligt att vara för tydlig för då blev de som var för utsatta för trakasserier, det är väl lika bra att jobba i det tysta, säger hon.

Samtidigt har dispenserna för de kroppar som väntar på metoden gått ut för flera år sedan. Egentligen är det i dag kommunernas ansvar att begrava kropparna, även om det sker mot de anhörigas vilja. Det skedde nyligen i Linköping, där socialnämnden bestämde att en avliden som legat nedfryst i tio år skulle begravas På Skatteverket beklagar man utvecklingen.

- Både vi och Svenska kyrkan trodde det var en metod som skulle komma. Nu sitter vi med facit i hand och inser att vi nog aldrig skulle gett anstånd från första början. Vi har varit med om att skapa den här situationen som är högst, högst olycklig, säger Ingegerd Widell, verksamhetsutvecklare på Skatteverket.

I Vänersborg fortsätter frysen att surra. Håkan Dafgård verkar inte bli befriad från ansvaret än på ett tag. Han förstår inte heller varför uttalade miljövänner vägrar att låta begrava sina anhöriga.

- Att låta frysen stå på i tio år är verkligen inte miljövänligt, det drar mycket energi. Det är så motsägelsefullt allting.

Val 2018
Skogsbränderna
Annons
alkohol i kyrkan
Annons