Framtidens gudstjänstbesökare inte alltid vit medelklasskvinna

Ska invandrare ha egna kyrkor eller integreras i ”vanliga” svenska församlingar? Frågor som dessa blir viktigare när männi­s­kor med invandrarbakgrund blir en allt större del av svensk kristenhet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

När prästen Stellan Bengtsson satte sig ned och ringde runt till alla kristna församlingar i Södertälje för att fråga om antalet gudstjänstbesökare blev resultatet smått häpnadsväckande. Av nästan 4800 gudstjänstbesökare går bara 275 till Svenska kyrkan.

De traditionella frikyrkorna samlar något fler, men det beror bland annat på att de har stora invandrargrupper som kommer till gudstjänsterna. Sedan finns en rad pingst-karismatiska grupper med etnisk karaktär. De kyrkor som samlar överlägset flest människor är de ortodoxa.

Dramatiskt skifte i svensk kristenhet

Södertälje, med dess stora kristna invandring, går förstås inte att göra till mall för alla svenska orter, men undersökningen pekar ändå på det dramatiska skifte som håller på att ske i svensk kristenhet.

Den typiska gudstjänstbesökaren behöver inte längre vara en vit kvinna från medelklassen, utan kanske en man som är född i Turkiet och som går till en syrisk-ortodox kyrka eller en kvinna med afrikanska rötter som varje söndag lovsjunger i en församling präglad av karismatisk afrikansk kristen­dom.

Öppna för andra kulturer

I Equmeniakyrkan är denna förändring en levande fråga. Både församlingar i storstan och på landsbygden kan märka hur människor från andra länder kommer till gudstjänster och verksamheten.

– Det är de församlingar som är öppna för människor från andra kulturer som växer, säger Inga Johansson, som arbetar med frågor som rör mångkultur i Equmeniakyrkan.

En brännande fråga för många samfund handlar om integration och inkludering. Ska invandrargrupper ha egna samlingar och gudstjänster eller är det möjligt att inkludera nya grupperi den ”vanliga” verksamheten? Ska man hyra ut till fristående församlingar eller inte?

– Det finns blandade erfarenheter. Vi kan inte bara säga, att gör så här, så blir det bra. Vår önskan är dock att alla grupper ska inneslutas i församlingen och på sikt bli en del av den gudstjänstfirande gemenskapen, säger hon.

Tydlig ökning av invandrare i församlingarna

Evangeliska frikyrkan (EFK) är ett samfund som växer. Enligt Øyvind Tholvsen, som är programledare för Sverigeprogrammet, är en av de viktigaste förklaringarna att fler människor med invandrar­bakgrund deltar i församlingarnas verksamhet. I dag har ungefär 13 procent invandrarbakgrund, jämfört med 10,5 procent för fyra år sedan.

– Det är en tydlig ökning, säger han.

Det är människor med olika bakgrunder som kommer till EFK. Dels kommer människor som var kristna även i hemlandet, och de bidrar med impulser som kan förnya, dels kommer före detta muslimer som kommit till tro här.

– De för in nya perspektiv på hur det är att lida för evangeliet, något som nästan är främmande för oss i Sverige, säger han.

Men EFK välkomnar inte allt som kommer från andra länder, det gäller till exempel framgångsteologi som är vanligt i afrikanska sammanhang. En annan fråga som kan komma upp gäller synen på mäns och kvinnors funktioner i församlingen.

– Vi tror att Gud kallar både män och kvinnor. Men vi upplever inte det som ett stort problem. De två senaste migrantförsamlingar som vi tagit in i samfundet har till exempel haft kvinnliga pastorer, säger han.

Han tror att framtiden ligger i mångkulturella församlingar, inte i att olika etniska grupper har sin egen kyrka. Han tror inte alltid att barn till invandrare, som blir präglade av den svenska kulturen, vill vara med i migrantförsamlingar.

Svenska församlingar på god väg

Øyvind Tholvsen tycker att svenska församlingar kommit en bra bit på väg när det gäller att inkludera människor från andra kulturer. Han jämför med Norge och Danmark där det är ännu vanligare med rena migrantförsamlingar, vilket han tror beror på att det är svårare för invandrare att komma in i de traditionella församlingarna.

– Vi kan sträcka på oss lite. Vi har gjort det ganska bra, säger han.

Betydligt mer kritisk är religionsvetaren Anne Kubai vid Uppsala universitet, som har forskat om afrikanska migrantförsamlingar i Sverige.

 Afrikanska kyrkor försöker att bli inkluderade i den svenska kristenheten, men de upplever exklusion, säger hon.

Trygghet för nyanlända invandrare

Anne Kubai menar att det finns flera orsaker till att det nu växer fram så många fristående afrikanska församlingar. För det första erbjuder dessa församlingar trygghet för nyanlända i­nvandrare, de möter människor med samma bakgrund som de själva har.

– Men de integrerars inte in i det svenska samhället, det gör man inte genom afrikanska kyrkor, säger hon.

Det finns också en skepsis gent­emot de traditionella svenska församlingarna. De tycker att dessa ofta förlorat sin andlighet.

– Afrikanska migranter grundar sina egna kyrkor eftersom de vill lovsjunga och ha gudstjänst på sitt eget sätt, utan att känna att de måste lägga band på sig, säger Anne Kubai.

– De söker också helande hos sina egna pastorer, då de upplever att svenska pastorer inte kan befria dem. Det handlar inte bara om helande av sjukdomar, utan även om ensamhet, om arbetslöshet som man söker befrielse från.

Församlingar satsar medvetet på barnen

Men hur kommer då migranternas barn att göra? Anne Kubai menar att många afrikanska migrantförsamlingar satsar medvetet på ungdomsverksamhet för att behålla barnen.

– Dessa ungdomar kommer inte gå till svenska församlingar, för där känner de sig inte accepterade. De kommer att fortsätta gå till afrikanska kyrkor eller att sluta gå till kyrkan helt och hållet, säger hon.

Annons
Annons