Hjälp till romerna – en komplicerad fråga

Alla är överens om att människor inte ska svälta eller frysa ihjäl i Sverige. Men hur man ska hjälpa de fattiga EU-migranterna är inte lika självklart.De stora behoven och hur de ska fyllas står i fokus när experter, politiker och företrädare för kristna och andra hjälporganisationer möts i Göteborg till tvådagarskonferensen Utsatta EU-medborgare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Först var det chockerande, i dag är det närmast en del av gatubilden: Den fattige EU-migranten, ofta en rom från Rumänien eller Bulgarien, som tigger utanför matbutiken. Med denna form av tiggande har den synliga fattigdomen på allvar återvänt i Sverige.

Och det skapar spänningar i samhället. Somliga har öppnat sitt hjärta för att hjälpa, andra trakasserar romer som tigger. I ”Uppdrag granskning” visades nyligen hur politiker och kommunjurister känner sig maktlösa inför de utmaningar de ställs inför när kåkstäder och bristfälliga boenden växer fram.

Den misär som många romer i Bulgarien och Rumänien lever i är förstås inte ny, den har bara inte varit uppenbar för oss i Sverige. Organisationen Hjärta till hjärta har lång erfarenhet av arbete i Rumänien, och en stor del av verksamheten går ut på förändra livet för de mest utsatta romerna. Rickard Klerfors, som är biståndsansvarig, menar att frågan om hur man stöder på bästa sätt är komplex.

– Det svåraste som finns är att hjälpa männi­skor. Om man gör för mycket och kanske inte gör det anpassat till situationen så kan de komma att behålla ett fortsatt utanförskap, underdånighet och beroende, säger han.

Kan inte försörja sig i hemlandet

Rickard Klerfors talar rumänska och har pratat med många tiggare i Sverige. Hans uppfattning är att de flesta inte vill vara här men de upplever att de inte kan försörja sig i hemlandet.

– Vi ska absolut inte stänga för dem så att de inte kan komma hit, men det viktigaste borde ju vara att faktiskt göra som de önskar: att hjälpa dem till försörjning hemma, säger han.

Hjärta till hjärta arbetar med att på olika sätt utveckla den lokala ekonomin i fattiga romska byar. Genom små medel kan människor få möjlighet att tjäna pengar och ta sig ur den djupaste fattigdomen. Det är också sådant arbete som många lyfter fram i dag, att sätta press på Rumänien och Bulgarien så att myndigheterna använder pengar från EU och andra effektivt. Tanken är då att ­romerna ska välja att stanna hemma i stället för att söka sig till länder i Västeuropa. Frågan är dock om det är realistiskt att tro att snabba förändringar är möjliga.

– Det är processer som tar tid. Runt 25 procent av svenskarna emigrerade under en 50-årsperiod till USA. Den utvecklingen vände först när vi fick bättre välstånd här i Sverige, säger han.

Har inte rätt till skolgång

En av de hetaste frågorna i Sverige handlar i dag om skolgång. Medan barn till gömda flyktingar har rätt att gå i skolan får inte EU-migranternas barn alltid göra det. Enligt ett utslag i Skolväsendets överklagandenämnd kan en familj inte anses vara permanent bosatt i landet som tiggare och har därför inte rätt till skolgång. Rickard tycker det är en komplex fråga. Han menar att det finns barn som är födda i Sverige och aldrig varit i hemlandet, men som inte får gå i skola. Dessa borde få göra det, menar han. Han tycker dock inte att barn som är här tillfälligt ska gå i svensk skola.

– Bara i Rumänien finns fem miljoner människor som lever under landets lågt satta fattigdomsgräns. Ger vi en signal att alla barn är välkomna i skolan så ger det ett hopp om att hela familjer söker sig hit i tro att de ska integreras i samhället, säger han.

Han tycker också det är tveksamt att acceptera att barn bor i tält eller i illegala bosättningar och samtidigt går i svensk skola.

– Ska vi ge incitament så att fler barn kommer hit och lever extremt utsatt? Om man hävdar benhårt rätten till skolgång i Sverige, då borde man också hävda rätten att inte behöva bo som de gör.

Använd pengarna där de har störst effekt

Han tycker också att pengarna borde satsas där de får störst effekt.

– Jag blev kontaktad av en organisation i Rumänien som bad oss att starta skola i anslutning till en soptipp där det levde 2 000 romer, varav 1 000 var barn. Ska vi satsa på att ge skolgång till några barn i Sverige när samma pengar kan ge mycket utbildning till många fler som lever i fruktansvärd utsatthet? säger han.

En annan central fråga gäller boendet. Är det rimligt att människor bor under broar och i tält i skogen? Borde inte kommunerna hjälpa männi­skor till en värdig boendesituation?

Fred Taikon, ansvarig utgivare för tidskriften É Romani Glinda, tycker det är paradoxalt att Sverige, som förr kritiserade andra länder för avhysningar av romska EU-migranter, nu tillåter att samma sak sker här.

– Sverige bör medverka till att inte göra de här brutala avhysningarna utan man måste lösa boendet på ett bra sätt. Jag vet att det är kostsamt, men det är ännu mer kostsamt att riva bosättningar med polisens hjälp, säger han.

Han tycker att det borde gå att ordna campingplatser med vatten och avlopp där människor kan bo. Det skulle dock inte vara ett permanent boende.

– Det skulle kunna ske organiserat. För det måste finnas regler, och någon måste se till att reglerna följs, säger han.

Reglerna behöver ses över

Martin Valfridsson är regeringens samordnare för arbetet med utsatta EU-migranter. Han har pekat på att det behöver göras en översyn av regel­verket kring avhysningar. Han är dock inne på linjen att det ska bli lättare att avhysa dem som bor olagligt på en plats.

– Jag har vridit och vänt på frågan och menar att vi måste utgå från de lagar som vi har. Vi måste ha nolltolerans mot bosättningar under broar och i parker. Om till exempel kyrkor eller organisationer ordnar boenden är det en annan sak, säger han.

Han är dock tveksam till att kommuner börjar ordna boenden.

– En kommun kan inte öppna en camping som bara är till för en grupp. I så fall måste svenska missbrukare och andra som kan vara intresserade också få komma dit. Det riskerar att bli en kåkstad, något som vi metodiskt arbetat för att få bort, säger han.

Är det viktigaste att förändra på plats i Rumänien eller att hjälpa dem som kommer till Sverige?

– Vi måste göra både och. De som är mest utsatta kommer inte ens till Sverige, de är inte folkbokförda och kan inte lämna landet. De som kommer är de lite mer företagsamma, en något starkare grupp. Om vi vill hjälpa ett broderfolk ur djup fattigdom så måste åtgärderna ske i ursprungsländerna. Men vi måste också se till att folk inte fryser ihjäl i Sverige. Och vi måste se till att den som kan och vill ska kunna få ett arbete i Sverige, säger Martin Valfridsson.

Men det måste ta lång tid innan det blir en sådan förändring i hemländerna?

– Mellan 1945 och 1965 hade Sverige en snabb utveckling. Jag tror Rumänien kan göra den resan minst lika fort, det är land med stora naturtillgångar och dessutom finns det mycket pengar i EU-fonder som kan utnyttjas effektivare. Jag tror inte heller att de som reser i dag behöver nå medel­klassen för att de ska sluta resa, men de behöver känna hopp om att deras barn ska få det bättre.

Annons
Annons
Dom mot sexåtalade fd kyrkochefen
Annons
Annons