Kristen knarkmilis saboterar opiumfälten

Den kristna milisen Pat Jasan

BURMA. Från det laglösa norra Myanmar flödar heroin, opium och amfetamin ut över Asien. När FN, USA och landets egna myndigheter misslyckades med att bekämpa drogkartellerna valde baptisterna att grunda en egen milis, Pat Jasan. Nu kämpar tusentals kristna, beväpnade med böner och bambustavar, för att göra samhället narkotikafritt. Men metoderna är delvis kontroversiella.

Alldeles intill baptistkyrkan Shatapru reser sig en mur av korrugerad plåt som glänser i solskenet. Några män sitter i skuggan under ett träd framför silvermuren, de lutar sig lojt tillbaka på de låga rosa plaststolarna, någon fingrar på sin smarta telefon, andra tittar slött på tv:n som visar en såpa. Det är hett och fuktigt.

Plötsligt hörs ett argt skrik. Männen sträcker genast på sig, men ser egentligen inte förvånade ut. Snart kommer två män gåendes med en ung kille, klädd i röd Manchester United-tröja och med en något dimmig blick, i ett stadigt grepp mellan sig. Han har handbojor och låter sig bara motvilligt föras in genom porten i plåtmuren.

Pat Jasan, den kristna milisen i delstaten Kachin, har gjort ännu ett ingripande. Den unge mannen kommer nu att få sitta en vecka inlåst i en liten cell för att drogerna ska försvinna ur kroppen. Sedan väntar tre månader av bibelstudier, musikundervisning och fysisk träning.

Pastor Ndaung Seng Ju.Baptistpastorn Ndaung Seng Ju (bilden)  har lugnt betraktat förloppet. Allt följer rutinerna. Till det rehabiliteringscenter som han ansvarar för kommer det nämligen en jämn ström av missbrukare.

– Föräldrarna ringer till oss om de har barn som är missbrukare, och så tar vi hand om dem. En del unga blir väldigt arga när vi arresterar dem, men de är kristna och respekterar ändå Baptistkyrkan. Så de brukar acceptera ingripandet, säger Ndaung Seng Ju.

alternative_text

Pat Jasans fungerar också som en slags polis eller paramilitär. Man tar inte bara hand om missbrukare, utan även langare. Dessa överlämnas dock till polisen för att de ska omhändertas av rättsväsendet.

Rehabiliteringscentret ligger i Myitkyina, en stad som har fler än 300 000 invånare och där det finns en baptistkyrka i vart och vartannat kvarter. Det är en naturskön plats som i norr omges av grönbeväxta berg och i öster av floden Irrawaddy som flyter stilla vid stadsgränsen. Som besökare möts man av gästfrihet och värme, det är som att svepas in i en asiatisk frid.

Men bakom stadens mjuka leende döljer sig ett grin. Flodvattnet, som en gång var rent, är en brun sörja på grund av den ohämmade jakten på jade och guld i gruvorna uppströms.

Och alldeles bakom de vackra gröna bergen finns de laglösa landområden som behärskas av gerillagrupper och drogmiliser. Detta är en del av den Gyllene triangeln, gränstrakterna mellan Burma, Laos och Thailand, där en stor del av Asiens narkotikaproduktion sker.

Utbudet av billiga droger är också enormt, och många lockas att prova. I Myitkyina finns många tecken på det utbredda missbruket, det räcker med att gå till stadens universitet där använda sprutor slängs på toaletten mellan föreläsningarna.

– I nästan varje familj finns problemen, säger Ndaung Seng Ju.

Staten har program för att bekämpa drogerna, men många kachiner är övertygade om att den övervägande buddhistiska polisen och militären avstår från att ingripa mot drogproduktionen, eller till och med uppmuntrar försäljning till unga kachiner, för att försvaga och utrota det kristna folket. Andra kachiner tror inte att det rör sig om en medveten strategi från militären utan pekar på att även mindre kachinska gerillagrupper tjänar stora pengar på narkotika.

Men oavsett orsakerna till drogepidemin finns en stor enighet bland kachinerna om att man nu måste enas för att rädda det egna folket.

– Under kolonialismen, när britterna odlade opium här, så höll vi kachiner också på att gå under. Men då kom missionärerna och evangeliet räddade oss. Vi tror att detta är den andra gången som Gud vill rädda oss undan drogerna, denna gång med Pat Jasan, säger Ndaung Seng Ju

alternative_text

De intagna spelar nationalsporten chinlone, som går ut på att hålla en liten boll i luften genom olika tricks.

Inlåsta i träburar

Centret vid baptistkyrkan är bara ett av många i Myitkyina. En bit utanför staden finns ett annat, Mungkan Ninghtoi Rehab center, som är omgivet av åkrar.

En katt smiter över den ojämna jordvägen när bilen närmar sig muren av korrugerad plåt. I solnedgången lunkar en grupp män iväg mot en fotbollsplan utanför muren, de har träningskläder och fotbollsskor. Dagens bibelstudier är över, det är dags för den fysiska träningen.

Volontären Jan Khone, som är en av de ansvariga för verksamheten, visar runt inne på området. I en samlingssal ligger nötta och tummade biblar. På whiteboarden finns anteckningarna kvar från dagens lektioner.

– Vi går igenom hela Bibeln under tiden de är här, från syndafallet till frälsningen, säger han.

Träburen på bakgården där nykomlingarna blir inlåsta.

Träburen på bakgården där nykomlingarna blir inlåsta.

 

 

På bakgården finns buren där nykomlingarna låses in den första veckan. Spjälorna är av trä, en vuxen man borde kunna slå sig ut, men de flesta som kommer hit verkar acceptera sitt öde. De är medvetna om att det är betydligt lindrigare att omhändertas av Pat Jasan än att sitta i myndigheternas fängelse.

Lugnet sänker sig. De män som inte spelar fotboll sitter på några bänkar och pratar. En ung kille har en gitarr i knät och prövar ackorden i en lovsång.

En orolig förälder

Men så ringer Jan Khones telefon. Det är en förälder som är orolig, hennes son har smitit från centret och nu vill hon att Pat Jasan återför honom. Han lugnar henne.

– Jag brukar kunna jaga ikapp dem om de springer iväg. Men om det inte går så finns Pat Jasan i hela samhället. Vi hittar dem alltid, säger han.

Rehabiliteringscentret är bara en del av Pat Jasans verksamhet. Organisationen fungerar också som en slags polis eller paramilitär. Man tar inte bara hand om missbrukare, utan även langare. Dessa överlämnas dock till polisen för att de ska omhändertas av rättsväsendet

alternative_text

Lovsångsstund på rehabiliteringscentret i Myitkyina.

”De är rädda för oss”

Polisen och militären har tidigare motarbetat Pat Jasan, men lämnar nu dem ifred. Ingen verkar veta varför denna omsvängning har skett. Kanske att det finns högt uppsatta personer i Myanmars regering som inser att den egna, ofta korrupta militären och polisen, knappast klarar av att hantera det enorma drogproblemet.

I utkanten av staden, nära flodbanken, ligger högkvarteret för Pat Jasan. En låg stenmur avskärmar området från vägen, men den gröna grinden står redan öppen. Inga vakter står vid de små, nötta betonghus, det är helt öde.

Näst högsta ledaren

Så syns en man i en av dörröppningarna, han välkomnar oss in i det enkla kontoret. La Sam Lachtaw är den näst högste ledaren i hela Pat Jasan och han är en oklanderligt klädd, något rundlagd man, som har en guldring med en grön jadesten på vänstra ringfingret. Det finns något milt över honom, han liknar mest en vänlig mysfarbror. Det är alltså han som, i en trakt där ett människoliv inte är mycket värt, tar sig an mäktiga drogmiliser och korrupta militärer. Är han inte rädd?

– De vågar inte röra oss, säger han stillsamt. Vi är så många, de är rädda för oss.

Det var det stora baptistsamfundet, Kachin Baptist Church, som tog initiativ till Pat Jasan. I dag får dock Pat Jasan stöd av alla kristna samfund i området, även av katoliker och anglikaner. Det gör att rörelsens tentakler når ut i hela samhället.

– Alla som är kristna är medlemmar i Pat Jasan. Om någon attackerar Pat Jasan så kommer alla att sluta upp, attackera honom och lösa problemet, säger han.

Kachinerna är en relativt liten etnisk grupp, det rör sig om cirka en miljon människor. Pat Jasan uppskattar att 60 000 unga kachiner är missbrukare, vilket får stora negativa effekter. Istället för att studera och utvecklas handlar livet för många ungdomar om att komma över pengar till droger. Ofta blir det föräldrarna som pressas på pengar, vilket kan leda till att familjer helt ruineras.

– Om vi inte griper unga och låser in dem för rehabilitering så blir resultatet katastrofalt, säger han.

Jag förklarar att även i Sverige jobbar organisationer mot droger, men de får inte låsa in människor mot deras vilja. Varför gör ni det här? Det är nästan som La Sam Lachtaw inte förstår frågan.

– Varför? Det är vår enda chans att rädda det kachinska folket. Annars kommer vi att dö ut, försvinna från jordklotet.

Ingen tillförlitlig statistik

Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur väl rehabiliteringen av missbrukare fungerar. La Sam Lachtaw hävdar att 65 procent av de intagna blir fria från drogerna, andra menar att den siffran är betydligt lägre.

– De som lämnat missbruket har fått en bättre moral. Men vi kan inte hjälpa dem med deras förstörda hälsa, säger La Sam Lachtaw.

De intagna på rehabiliteringscentren får alla genomgå en hälsoundersökning. Många får då veta att de har hepatit B, hepatit C eller HIV. De som är drabbade får rådgivning och gratis mediciner.

– Men vi har utvärderat verksamheten. Vi inser att vi måste satsa mer på preventiva åtgärder. Om vi kan förhindra att någon överhuvudtaget prövar, så blir problemen mycket mindre.

alternative_text

En av de tidigare missbrukarna på centret läser Bibeln.

Bönen är central

Han letar i pappren på skrivbordet och tar fram en affisch. Bilderna visar baptistpastorer och katolska präster som ber om beskydd över unga män som ska förstöra opiumodlingar i bergen. Andra bilder visar hur plantorna huggs ner med machete.

La Sam Lachtaw berättar att de var 3 000 personer som den dagen gick ut för att förstöra grödorna, men hundra bönder beväpnade med gevär väntade på dem.

– En bonde sköt ihjäl en Pat Jasan med en gammal bössa. Pat Jasan gick fram till honom, bröt sönder vapnet och slog honom med bambukäppar. Men inget mer. Vi använder inte skjutvapen, säger han.

– Men vi kommer att fortsätta att förstöra odlingar, även om det är farligt. Militären gör det inte, även om det vore en enkel sak för dem. Om inte vi gör det, gör ingen det.

Men det finns opiumodlingar Pat Jasan inte kommer åt. I närheten av Myitkyina finns åkrar som bevakas av välutrustade gerillagrupper och miliser. Pat Jasan har gjort ett försök att förstöra fält som skyddades av en mindre gerillagrupp.

– De är kachiner, men vi möttes av eld från maskingevär. Det var ingen som dog, men 35 skadades, och vi fick dra oss tillbaka, säger han.

Tron är central

Den kristna tron är central i Pat Jasan. Man ber innan man ska förstöra ett opiumfält, och man ber i tacksamhet efteråt. La Sam Lachtaw upplever också att Gud ger dem ett övernaturligt stöd i kampen.

– 2016 behövde vi inte förstöra några fält, odlingarna drabbades av regn och hagel. Bönderna själva menade att det var Guds vrede eftersom så många kristna bad mot odlingarna.

När man pratar en stund med La Sam Lachtaw inser man att det under den milda ytan finns något orubbligt, en fast övertygelse om att vara involverad i en verklig kamp mellan ont och gott. Han förklarar frankt att drogerna kommer från Satan.

–  Kachin är inte ett stort område, men tillräckligt stort för att det här ska kunna odlas droger som räcker till hela världen. Så därför borde hela världen stödja vår kamp mot det onda.

Svensken som hyllas i Burma

I Sverige är det få människor som känner till folkgruppen kachinerna i Myanmar. Men nästan alla kachiner har hört talas om Sverige.

Den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson (1864–1927) och hans fru Minnie (1869–1957) ägnade sina liv åt att sprida evangeliet bland kachinerna. Ola Hansson gav folket ett alfabet och översatte hela Bibeln till kachin, en översättning som fortfarande används.

Hans minne vördas än i dag av kachinerna, då han också bidrog till att ge dem en stolthet över de egna traditionerna. Eftersom Ola Hansson och många av de andra missionärerna var baptister, så dominerar baptismen bland kachinerna.

Kachinerna har länge levt i gränstrakterna mellan Burma, Kina och Thailand, där ingen centralmakt egentligen haft full kontroll. När Burma blev en del av det brittiska imperiet såg många kachiner det som ett framsteg, man levde hellre under britterna än under den burmesiske kungen.

När Burma blev självständigt 1947 hoppades kachinerna att de skulle få åtnjuta en stor frihet inom den nya staten, och de ansåg också att de lovats självständighet om så inte blev fallet.

Men när kachinerna blev missnöjda med centralmakten fanns ingen öppning för självständighet. 1961 grundades därför gerillan Kachin Independence Army (KIA), och det har, med vissa uppehåll, pågått en frigörelsekamp sedan dess.

Den senaste omgången av strider inleddes 2011, och det finns i dag uppskattningsvis 150 000 internflyktingar i Kachin.

”Alla såg ner på mig men nu drömmer jag om att bli pastor”

Malang Aung La, 28 årMalang Aung La, 28 år

– 2008 började jag att leta efter jade i gruvor, för att få pengar till min familj. Jag ville arbeta dygnet runt, för att hitta så mycket jade som möjligt, så jag provade amfetamin för att hålla mig vaken. När jag använde amfetamin så kände jag mig stark och kunde arbeta hårt. Men för att kunna sova var jag tvungen att ta andra mediciner.

– Vi tjänade pengar, så det var lätt att få tag på droger. När jag fick drogerna så mådde jag bra, men utan dem kunde jag inte sova eller äta. Efter ett tag gjorde missbruket att jag inte kunde arbeta kvar, jag återvände till min familj och började ta pengar från dem för att kunna köpa droger.

– Jag började med heroin. Jag hade alltid tyckt om att vara med min familj och mina vänner, men nu blev jag isolerad. Ingen ville vara med mig, alla såg ner på mig. Mitt liv var förstört, meningslöst.

– Jag blev arresterad av Pat Jasan och tagen hit. Den första veckan kunde jag inte sova, jag kunde inte äta, och det gjorde ont inombords. Nu mår jag bättre, Gud har hjälpt mig. Jag hoppas kunna undvika drogerna i framtiden. Min dröm är att läsa teologi och att bli pastor.

 

”Jag började med droger redan första dan”

Mung San Tu, 25 årMung San Tu, 25 år

– Jag bodde med min familj, som är bönder. Vi hade ett bra liv, jag tyckte om att vara med min familj. Men jag fick en möjlighet att åka till min äldre bror, som bor vid gränsen mot Kina. Han och hans vänner använde opium, och jag prövade första dagen som jag kom dit.

– Sedan började jag också med heroin, jag kunde inte sluta. Det var en njutning, roligt. Och alla använde det så det kändes inte som ett problem. Men efter ett tag fick jag smärta i kroppen och i själen. Jag kunde inte längre kontrollera min kropp, det kändes som att jag hade feber.

– Mina föräldrar ville att jag skulle sluta med droger, och mina vänner uppmuntrade mig också. Men jag klarade det inte själv, därför blev jag arresterad. Jag blev inte arg på Pat Jasan, för jag ville det innerst inne.

– Den första veckan här mådde jag väldigt dåligt, det gjorde så ont. Jag ville duscha hela tiden för att kyla ner kroppen, och jag klarade inte av att gå på toaletten. Men efter en tid blev jag bättre. Nu har jag varit här i 19 dagar. Jag stannar här så länge min familj vill, jag vill bli bättre.

 

”Jag tog droger för att hålla mig vaken”

Lawng Gum SengLawng Gum Seng

– Jag har gjort många saker i livet. Först var jag lärare, det var en lycklig tid. Sedan började jag att köra lastbil, då började jag med droger för att hålla mig vaken. Men jag mådde dåligt av dem, och mina föräldrar tvingade mig att komma hit. Jag blev inte arresterad, utan kom hit själv.

– När jag först kom hit och var utan droger så mådde jag så dåligt att jag ville rymma, och jag försökte också göra det. Men när jag hörde Guds ord varje dag så förändrades mitt sinnelag, och jag tänkte inte längre på att rymma. Jag ville höra mer av Guds ord.

– De tog blodprov här i centret, och det visade sig att jag har HIV. Det var hemskt att få veta det, jag har börjat sporta, och tar medicin, för att jag inte ska bli dålig. Och så läser jag Bibeln för att få tröst.

– Jag är orolig för framtiden. Men jag vill ägna mig helt åt tjänst i kyrkan. Jag vill leva genom Guds ord.