Kyrkovalets stora demokratiska strid

Kyrkan och demokratin

Svenska kyrkan i dragkamp om partipolitik • Frikyrkor involverar medlemmar lokalt

Dagens Industris politiske redaktör, PM Nilsson, lät inte överväldigad då han skickade ut sin tweet inför söndagens kyrkoval:

”Som medlem i Svenska kyrkan är jag mycket störd över kyrkovalet. Låt detta bli sista gången.”

Här har vi en rapp, borgerlig samhällsdebattör, som plötsligt beter sig som en uttråkad soffliggare. Han är troligtvis inte ensam, kyrkovalen är ökända för sitt låga valdeltagande och förra gången det begav sig var det enbart 12 procent av de röstberättigade som ville vara med och påverka.

Vad är det för fel på den kyrkliga demokratin?

Vi börjar med en tillbakablick för att se hur vi hamnade här, och backar bandet några tusen år.

Det finns inte en enda text i Bibeln där ordet demokrati används. Vare sig det gäller relationen människor emellan, eller i relationen mellan Gud och människa. Stora delar av Gamla testamentet är exempelvis en historieskrivning över hur starka ledare styr Israels folk med direkta tilltal från Gud.

I Bibeln är Gud allsmäktig, det religiösa liv som beskrivs är oftast hierarkiskt, även om det finns en rad bibelställen som rent teologiskt går att argumentera utifrån för att underbygga en demokratisk ordning.

Och demokrati och medlemsinflytande är i dag en självklarhet för många kyrkor. Det gäller de traditionella svenska frikyrkorna, där beslut fattas direkt på församlingsmöten. Och det gäller i allra högsta grad Svenska kyrkan, vars demokratiska val är en nationell angelägenhet, med 5,2 miljoner röstberättigade.

På 300-talet blev den kristna kyrkan ett med statsmakten och enda tillåtna religionen i Romarriket. Här en målning av kejsar Konstantins dop vid den tiden.

På 300-talet blev den kristna kyrkan ett med statsmakten och enda tillåtna religionen i Romarriket. Här en målning av kejsar Konstantins dop vid den tiden.

 

Teologiska och historiska förklaringar

Det finns såväl teologiska som historiska förklaringar till att vissa kyrkor har anammat ett demokratiskt synsätt. Om vi börjar med kyrkohistorien så var urkyrkan till en början en liten och sluten grupp. I apostlagärningarna berättas om att den första församlingen i Jerusalem praktiserade egendomsgemenskap, där allas egendomar samlades ihop och fördelades efter behov. I mångt och mycket en demokratisk tanke, men som också förutsätter en ganska liten gemenskap.

Men på 300-talet blev kyrkan en stor organisation, då den blev ett med makten och den enda tillåtna religionen i Romarriket. När den katolska kyrkan blir statsreligion är vi borta från den lilla gruppen som delar på allt. Snarare växer en alltmer toppstyrd kyrka fram, där prästerskapet har en viktig roll.

Katolska kyrkan, och även de ortodoxa kyrkorna, har i dag kvar det synsättet. Det är främst präster, biskopar, patriarker och påven som kyrkans styre vilar på. Några kyrkoval där medlemmarna får säga sitt existerar inte, även om det finns en viss form av lekmannainflytande på församlingsnivå.

Det allmänna prästadömet

Kyrkoval är en främst en protestantisk-luthersk angelägenhet, och mycket går att koka ned till reformatorn Martin Luthers tankar om det allmänna prästadömet. I hans uppgörelse med den katolska kyrkans system menade han att alla står lika inför Gud.

Niclas Blåder, präst i Svenska kyrkan– Luther kom med en väldigt demokratisk tanke, även om de lutherska kyrkorna snart stelnade och blev dogmatiska. Men efter det kom väckelserörelserna, och i början av 1900-talet även folkkyrkotanken i Svenska kyrkan, säger Niclas Blåder (bilden), präst i Svenska kyrkan.

De traditionella frikyrkorna i Sverige bygger i dag sitt demokratiska synsätt på idén om det allmänna prästadömet, där medlemmarnas inflytande sker på lokal nivå. Om kyrkan ska renoveras, om verksamheten ska styras om, då får man tycka till på plats i församlingen. Ofta väldigt konkret, då de församlade får möjlighet att ropa ja eller nej innan ett förslag klubbas.

Frikyrkorna växte fram som folkrörelser hand i hand med demokratins frammarsch på 1800- och 1900-talet. Inflytandet från medlemmarna fanns på plats från början, där den självständiga församlingen var grundstenen i bygget.

Svenska kyrkans resa mot demokrati har sett helt annorlunda ut eftersom det har skett inom ramen för ett statskyrkosystem. Även om Martin Luther på 1500-talet spred läran att man ska skilja på kyrkans och statens maktutövning, skulle de lutherska länderna i Skandinavien snart göra tvärtom. Svenska kyrkan var i flera århundraden hårt styrd av kungamakten, medlemsinflytandet var marginellt, och kyrkan var en del av statsapparaten.

En demokratisk folkkyrka blir aktuellt, hand i hand med att parlamentarisk demokrati införs, samt med att en stark sekulariseringstrend greppar tag i Sverige. Det första kyrkovalet hålls 1931, Social­demokraterna är pådrivande att införa det nya systemet.

Svenska kyrkan har inte landat

De flesta kyrkor i Sverige har i dag slagit sig till ro i sitt synsätt på medlemsinflytande. Frikyrkornas församlingsförankrade demokrati är oomstridd. Katolska och de ortodoxa kyrkorna lär inte rucka på sin modell, traditionstyngda som de är.

Men Svenska kyrkan verkar inte riktigt ha landat. Lite i skymundan av alla rop om att stoppa SD:s framfart i kyrkovalet, och debatten om kyrkan är för vänstervriden, pågår striden om Svenska kyrkans demokratiska själ.

Här finns utmanarna, de inomkyrkliga nomineringsgrupperna POSK och Frimodig kyrka, som vill att Svenska kyrkan ska närma sig frikyrkornas demokratiska ideal och helt göra om nuvarande system till ett där kyrkoval sker enbart på församlingsnivå.

Mot sig har de framför allt de tre politiska partierna som ställer upp i kyrkovalet, S, C och SD. De vill bevara nuvarande system där alla kyrkans medlemmar har samma rösträtt, vare sig man är aktiv i en församling eller inte.

Lite tillspetsat, ska Svenska kyrkan styras av dem som går dit, via en liten demokratisk kostym, eller ska Svenska kyrkan styras av dem som inte går dig, via en stor demokratisk kostym.

Vilket system som är mest rättvist råder det delade meningar om. Men det pågår en stor ideologisk strid i Sveriges största medlemsorganisation, en strid som på det hela taget möts av en stor gäspning.

Fråga bara PM Nilsson, den inflytelserika samhällsdebattören som vill bli av med kyrkovalen, utan att verka ha en aning om hur det ska gå till.

Direkta eller indirekta val

Det vanliga demokratiska tillvägagångssättet i ett kyrkosamfund är att man anordnar indirekta val.

Det innebär att valen sker lokalt i församlingen, som sedan utser representanter till högre instanser, exempelvis stift eller ett nationellt kyrkomöte.

Så ser det ut i övriga Nordiska kyrkor som anordnar kyrkoval, och så såg det ut i Svenska kyrkan innan stat och kyrka skiljdes åt år 2000.

Svenska kyrkan har i dag ett valsystem med direkta val, där medlemmarna får rösta till alla nivåer, både lokalt i församlingen, regionalt till stiften samt nationellt till kyrkofullmäktige.

Det är ett valsystem som skiljer ut sig från övriga kyrkor, och som är väldigt likt de allmänna valen, där man röstar till kommun, landsting och riksdag.

alternative_text

På söndag är det val till Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Svenska kyrkan härmar de allmänna valen

Svenska kyrkan har haft kyrkoval sedan 1931, och redan från början var de politiska partierna med och ställde upp. Till en början var det så kallade indirekta val, som skedde på församlingsnivå, där församlingarna sedan valde ut företrädare till stiftsfullmäktige och kyrkomötet på nationell nivå.

Sedan kyrka och stat skiljdes åt år 2000 bytte kyrkan valsystem och införde direkta val till samtliga tre nivåer, ett system som är väldigt likt de allmänna valen.

Rent teologiskt utgår Svenska kyrkan från idén om det allmänna prästadömet.

– Svenska kyrkans demokratisyn grundar sig i att alla i kyrkan bygger Guds rike gemensamt, säger prästen Niclas Blåder.

– Då vi alla är lika inför Gud är allas uppfattningar lika mycket värda, och det blir ett sammelsurium av röster och tankar. Vår uppgift som kyrka är att hantera denna mångfald, så att Guds inbjudan till alla får plats.

Men den kyrkliga demokratin har en gräns. Medlemmar har rätt att välja kyrkopolitiska företrädare via valurnan, men när det gäller vissa grundläggande teologiska frågor så avgörs det inte i ett kyrkoval. Som bromskloss för alltför radikala omsvängningar finns läronämnden, som ser till att kyrkopolitiker inte fattar beslut som strider mot kyrkans lära.

Svenska kyrkan tillämpar också en mer intern form av demokrati, då nya biskopar ska tillsättas, inklusive ärkebiskopen. Då släpps inte alla medlemmar in, utan valen sker i en mycket snävare krets hämtad i de egna kyrkliga leden.

alternative_text

Påve Franciskus vid sitt besök i Malmö förra året. Biskop Anders Arborelius är numera även kardinal och kan därmed vara med och utse en ny påve när det i framtiden blir aktuellt

Påven i Katolska kyrkan väljs av kardinalerna

Katolska kyrkan har en tydlig hierarki och anordnar inte kyrkoval, utan främst är det präster och biskopar som styr.

– En församling utgör en gemenskap där alla levande stenar behövs. Men det är en kyrkoherde och ytterst biskopen som har ansvaret att leda församlingen, säger Fredrik Emanuelsson, präst i Katolska kyrkan.

Biskopar väljs inte i Katolska kyrkan, utan de utses. Det sker efter en konsultation av den påvlige nuntiern, i en process där även lekmän har inflytande.

– Det blir alltså inte någon valprocess, däremot en ordentlig konsultation. Men katolska kyrkor i Mellanöstern, exempelvis den kaldeiska, väljer faktiskt sina biskopar. Ett val som sedan måste bekräftas av påven.

Katolska kyrkan har även förtroendevalda lekmän, pastoralråd, som är med och fattar beslut om verksamhet. De väljs på församlingsnivå och får vara med och påverka det som rör församlingens liv, exempelvis hur verksamheten ska se ut, kampajer och insamlingar.

– Även på stiftsnivå finns det ett pastoralråd som träffas två gånger per år, och de är med och drar upp riktlinjerna. Dit kommer representanter som är utsedda av församlingarna.

– Vi har ibland även stiftssynoder, som är större och längre möten, där vi ser över var vi befinner oss. Här finns möjligheten för hela stiftet att vara med och samtala, och senaste gången det hände här var 1995.

I den katolska kyrkan finns det även ett val av påven, där en demokratisk omröstning ses som en form av gudstjänst. De som röstar är alla kardinaler under åttio år, som låser in sig för att inte låta sig påverkas utifrån, och träder sedan fram när påve­valet är avgjort. Kardinalerna har i sin tur utnämnts av påven.

alternative_text

Röstkorten höjs vid Equmeniakyrkans årskonferens. Här i Vårgårda, tidigare i år.

Equmeniakyrkan vill hitta konsensus

– På lokal nivå är församlingsmötet alltid det högst beslutande organet, och där har varje medlem en röst. Det är där man väljer styrelse och olika personer till olika uppgifter. Man måste vara på plats för att lämna sin röst, det är de närvarande som röstar. Den teologiska tanken bakom medlemmarnas inflytande är allas lika värde, samt det allmänna prästadömet, säger Klas Johansson, verksamhetskoordinator i Equmeniakyrkan.

De stora ekonomiska besluten ska alltid upp på årsmötet, där även anställningar eller större ekonomiska frågor i församlingen avgörs. Det normala är att två tredjedelsmajoritet gäller för att ett beslut ska tas.

– När vi kommer till samfundsnivå kan enskilda medlemmar lämna en motion till vår kyrkokonferens. Men det är bara utsedda ombud som har rösträtt, och vi ska ha minst två ombud per församling.

Equmeniakyrkan arbetar sedan förra året med en konsensusmetod. Det innebär att de försöker att komma överens då frågorna behandlas, och att omröstning enbart sker om konsensus inte kan nås. Då är det majoritetsbeslut som gäller.

– Mellan församlingarna och samfundet pratar vi om ett ömsesidigt beroende. Församlingen är självständig, men vi som samfund tar gemensamma beslut, och vi förutsätter ett gemensamt ansvarstagande från församlingarnas sida.

alternative_text

Biskopar och prästers mandat ska balanseras av lekmän i ortodoxa kyrkan. Här Serbisk-ortodoxa kyrkan i Enskede-Gård, Stockholm.

Ingen partipolitik i de ortodoxa kyrkorna

I ortodoxa kyrkor är det främst kyrkans eget folk som styr. Ytterst är det prästen och biskopen som ansvarar för församling respektive stift, och i ortodoxa kyrkor har en biskop ett mycket starkt mandat och är suverän i sitt stift.

– Men i församlingarna finns det en balans mellan det särskilda prästadömet och det allmänna prästadömet. Vi utser ett fullmäktige med en ordförande utanför prästerskapet, som väljs på ett församlingsmöte. Vi har alltså lekmannaföreträdare i församlingarna som ska balansera upp kyrkoherdens och prästens inflytande, så i någon mån kan även ortodoxa kyrkor ha demokrati på församlingsnivå, säger Misha Jaksic, samordnare för ortodoxa kyrkofamiljen på Sveriges kristna råd.

– Någon partipolitik finns inte, däremot är det inte ovanligt att ortodoxa kyrkor är politiserade, lite beroende på vilket land de finns i. Ta bara Ryssland som exempel, där den ortodoxa kyrkan i förening med statsmakten menar sig värna sitt folks väl och dess nedärvda traditioner.

Inflytandet från medlemmarna ser lite olika ut i olika ortodoxa kyrkor, exempelvis då man ska välja en ny högsta ledare, en patriark. Vissa kyrkor ger här inflytande till lekmän, som utses till elektorer som får vara med om att rösta fram en ny ledare.

alternative_text

Pingstförsamlingarna utser numera lokala representanter till ett gemensamt nationellt rådslag. Omkring 300 personer samlades i Norrköping våras.

Självständiga församlingar i Pingst

Pingströrelsens demokratisyn bygger på det allmänna prästadömet, att alla människor har samma chans att få en relation med Gud. Länken går direkt utan att någon pastor eller präst behöver kopplas in.

Som enskild medlem i en pingstförsamling finns det därför alla förutsättningar att vara med och påverka, främst i den lokala församlingen.

– Det sker vanligtvis i samband med församlingsmötet. Förut var det ganska självklart att man hade församlingsmöte regelbundet, varje vecka, nu är det mer varje månad, berättar Andreas Ardenfors, verksamhetsledare i Pingst FFS.

– Jag som leder utvecklingsarbetet för samfundet Pingst FFS har inget mandat över en pingstförsamling, jag kan inte domdera över vad församlingen gör lokalt, församlingen är autonom. Sedan har vi som församlingar överlåtit oss till en gemenskap där vi ibland väntar in varandra.

Förutom att kunna lägga förslag och få vara med och rösta i församlingen, kan en pingstvän också påverka på samfundsnivå, exempelvis genom att skriva en motion till rådslaget, pingströrelsens nationella årsmöte. På rådslaget väljs styrelse och styrgrupper, verksamhetsplan och ekonomi ska också klubbas igenom. Den enskilde medlemmen får inte vara med och rösta här, utan allt sker via en representativ demokrati, där församlingar skickar ombud som på Rådslaget för församlingens talan.

– Det är där Pingst FFS som riksorganisation ber om mandat, exempelvis om hur vi driver våra skolor eller andra gemensamma frågor, säger Andreas Ardenfors.

Kyrkor har olika sätt att se på hur man ska organisera sig och en skillnad är mellan ett episkopalt och ett kongregationalistiskt synsätt.

En episkopal kyrka utgår ifrån att en biskop leder sitt stift, och på så sätt håller ihop kyrkans olika församlingar. Svenska kyrkan är uppbyggd som en episkopal kyrka, liksom Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna.

Ett kongregationalistiskt synsätt utgår ifrån att den enskilda församlingen är det högsta beslutande organet. De traditionella svenska frikyrkorna bygger på detta koncept. Även om de flesta frikyrkoförsamlingar numera tillhör ett samfund, ses ändå församlingen som autonom.