Missbrukare i kläm när reglerna skärps

Mikael Sylvén jublar över sin plats på Torpahemmet i Viebäck. För första gången sedan tolv års ålder har han varit drogfri i över ett år. Det innebär att han inte har rört amfetaminsprutorna han tidigare tog dagligen, eller använt alkohol, extacy, hasch eller andra droger, under den tiden.

Nu bor han i ett naturskönt område, omgiven av fiskesjöar och strövområden, långt ifrån sina missbrukarkompisar i en annan del av landet. Han lever tillsammans med 14 boende med liknande problematik och har personal på plats dygnet runt. Det är fullbelagt, och fler skulle vilja ha en plats på behandlingshemmet.

– Här har jag fått hjälp. Här finns friden. Det bästa behandlingshem jag varit på – fast också det jobbigaste, säger Mikael Sylvén.100995.jpg

Bott på 14 olika familjehem

Han var fem år när han fick flytta ifrån sin mamma och pappa. Sedan forslades han runt i 14 olika familjehem, och började begå brott och knarka när han var tolv år.

– Jag har inte haft någon trygghet i livet. Min trygghet har varit drogerna och det kriminella livet. I början var det stölder för spänningens skull. Senare blev det ett sätt att finansiera missbruket, och ett antal fängelsestraff följde.

Han hade flera olika relationer, men ”inga sunda”, som han säger. Mikael var ”mer ute efter amfetaminet än efter tjejen”. Lägenheterna knarkade han bort. Efter tre decennier av drogberoende är han nu 43 år gammal och har landat på Torpahemmet, som drivs av pingströrelseägda LP-verksamheten.

Döpte sig i havet

För några veckor sedan lät han döpa sig i havet utanför Halmstad i samband med en LP-konferens på Gullbrannagården. ”Det var kanon”, säger Mikael och berättar att han nu på allvar vill lägga det gamla livet bakom sig. Livet med Gud beskriver han som att någon håller på att lösa upp det ”stenhjärta” han haft.

– Gud jobbar med mig - fast han gör det sakta. Han vill inte att jag ska stressa, som jag gjort hela livet. Med Guds hjälp försöker jag släppa taget. Det är han som kan hela mig

Bibelläsning, allsång och bön

På Torpahemmet jobbar man med behandlingsmaterialet ”Vägen till livet”, med möjlighet att bearbeta ämnen som förlåtelse, ärlighet, vilja, kroppen, självkänsla, relationer samt andlighet och tro. Samlingar med bibelläsning, allsång och bön till Gud hör också till vardagen. Liksom att åka till gymmet eller badhuset samt att ha personliga samtal med personalen om sin utveckling.

– Det har varit en tuff behandling med många känslor och tankar att bearbeta. Tidigare har jag stoppat i mig piller eller knark för att hantera mina känslor. Men den här gången har jag bestämt mig fullt ut för att leva ett drogfritt och hederligt liv.

alternative_text

Ett gäng från LP-kontakten i Vetlanda vid ett LP-läger på Gullbrannagården utanför Halmstad.

Mikael Sylvén är lyckligt lottad som har fått sin plats på behandlingshemmet. Det är annars tunga missbrukare med längtan att få börja ett nytt liv som har blivit förlorarna när kommunerna den senaste 20-årsperioden har dragit ner på institutionsvården. De idéburna anläggningar som finns kvar – drivna av aktörer i civilsamhället – har samtidigt av politikerna tvingats in i upphandlingsprocesser. Detta i konkurrens med allt fler stora privata och kommersiella företag på vård- och omsorgsområdet.

Förändringarna har slagit olika hårt mot olika aktörer i denna den tredje sektorn - mitt emellan de privata och de offentliga välfärdsaktörerna. Men LP-verksamheten som på 1980-talet hade över 400 platser – och svarade för tio procent av institutionsvården för missbrukare i Sverige – har i dag en avsevärt mindre kostym. Förutom Torpahemmet finns i dag enbart behandlingshemmet LP-Ursviken utanför Skellefteå kvar, med 13 boende

"Jättesvårt ekonomiskt"

De en gång stora familjeanläggningarna Venngarns slott utanför Sigtuna, Åsbrohemmet utanför Örebro och Hällnäshemmet i Västerbotten är nedlagda. Det gäller också andra behandlingshem som Strandgården och Lindormsnäs i Stockholmsområdet samt Stenbackahemmet i Hälsingland och Hagaborg på Öland.

100969.jpg– Ekonomiskt är det jättesvårt att driva den här typen av hem. Du får betalt per dygn och allt kortare placeringar, och antalet inskrivna svänger oändligt fort. LP:s nya linje är att jobba mycket tajtare med församlingar på det lokala planet för att få till lösningar för boende och stöd, säger Hans Wikström, verksamhetsledare nationellt för LP-verksamheten.

Ett tiotal sådana mindre stödboenden drivs nu på olika håll i landet.

– I dag finns inte en modell för missbruksvård. Kommunerna jobbar olika, och därför måste vi orientera oss utifrån det lokala och regionala perspektivet, säger Hans Wikström.

alternative_text

Källans stöd och akutboende i Tyresö (Frälsningsarmén) tvingades nyligen läggas ned.

En annan större idéburen aktör inom den sociala sektorn är Frälsningsarmén, som också är verksam på kristen grund. Även här har man sett hur antalet större sociala institutioner har minskat de senaste tio åren och man i stället har fått styra över aktiviteterna till mer av öppna sociala verksamheter. Nya direktiv sedan EU-inträdet om att kommunerna ska göra konkurrensutsatta upphandlingar, enligt Lagen om offentlig upphandling (LOU), är en del av problematiken gällande institutionerna.

Ett av de senaste exemplen på nedläggningar är Källans stöd och akutboende i Tyresö utanför Stockholm, med 20 platser för missbrukare och klienter med psykiatrisk problematik. Frälsningsarmén förlorade där en upphandling till ett privat företag som kunde lägga ett lägre anbud. Efter nästan 25 års behandlingsverksamhet fick det kristna samfundet överge boendet nu i månadsskiftet augusti–september.

Ett annat exempel är Sundsgårdens skol- och behandlingshem på Ekerö, Stockholm, där ett 30-tal pojkar i mellanstadie- och högstadieålder fick boende på internat på grund av psykosocial problematik i hemmiljön. När kommunerna placerade allt färre på liknande anläggningar tvingades Frälsningsarmén stänga ner för tre år sedan.

Vill se ett upprättelsearbete

101092.jpgLeif Öberg, verksamhetsutvecklare för Frälsningsarmens sociala arbete:

– Vi har i grunden en helhetssyn på människan, och vill se ett upprättelsearbete för både det psykiska, fysiska och sociala genom det vi gör. Men så formulerar inte socialtjänsten i kommunerna sina uppdrag, även om vi har fått större förståelse för varandra med tiden.

I dag har Frälsningsarmén styrt om en hel del av sina traditionella sociala verksamheter. Trossamfundet har ställt sig frågan om man ska ge sig in i den konkurrensutsatta sociala omsorgen där många vill vara, eller om man ska se sig själv som ett komplement på områden som inte är ekonomiskt lukrativa, och där få andra vill vara.

”Idéburet offentligt partnerskap”

101001.jpgPå senare tid har allt fler kommuner börjat tillämpa en ny alternativ samverkansform med det civila samhällets aktörer där man slipper göra en konkurrensutsatt upphandling. Detta kallas för ”Idéburet offentligt partnerskap”, IOP. Avtalsformen kan användas just för socialt arbete där få andra ideella organisationer vill vara.

Frälsningsarmén har orienterat sig mot att teckna IOP-avtal med kommuner, och bland annat ingått partnerskap kring att arbeta med EU-migranter och flyktingar. Vidare bland människor som hamnat i en modern människohandel på det sexuella området eller i ett slavliknande arbetsutnyttjande.

– Med IOP-modellen har vi dessutom större möjlighet att vara Frälsningsarmén med vår kristna tro. Vi är ju inte heller ute efter det ekonomiskt lukrativa, utan vill vara en icke-vinst-drivande organisation som sätter fokus på behoven. Vi är beredda att tillföra våra egna resurser både mänskligt, andligt och ekonomiskt för att åstadkomma skillnader i människors liv, säger Leif Öberg.

Samtidigt säger han att Frälsningsarmén inte har gett upp ambitionen att finnas även på den kommersiella marknaden med ett professionellt socialt arbete. Behoven är fortfarande stora. Här håller man just nu på att utveckla sina redskap för att kunna vara en relevant aktör framöver.

alternative_text

Ersta sjukhus hotas av upphandling.

Ersta diakoni i Stockholm har bedrivit sjukvård och socialt arbete utifrån en kristen värdegrund sedan 1853. I dag omsätter man över en miljard kronor och har 1 500 anställda. Därmed är Ersta den största idéburna vårdgivaren i landet. Men just nu lever Ersta sjukhus under hotet att tvingas lämna stora delar av verksamheten kring kirurgi och medicin. Detta eftersom landstinget i Stockholm har känt sig tvingat att ompröva det nuvarande direktavtalet. En konkurrensutsatt upphandling ska ske för att landstinget inte ska riskera bli fällt för att bryta mot svensk lag.

Under hösten ska sjukhusets framtid avgöras. Men också Erstas hospice-verksamhet och vård för hemlösa kan komma att bli upphandlat framöver, i stället för att regleras i långsiktiga direktavtal med landstinget.

Stefan Nilsson, direktor för Ersta diakoni, beskriver för Dagen, hur sjukhusets mångåriga patienterfarenhet i princip kan gå till spillo inför en ny entreprenör som aldrig har bedrivit sjukhusverksamhet, men som i ord och teori kan beskriva vad de vill göra, och kan lägga ett prismässigt lägre anbud.

Ersta kan aldrig pressa priserna på samma sätt som de stora privata vårdbolagen med omfattande egna upphandlingsavdelningar, uppger han.

– Det som ligger i idéburens sektors dna är att vi har bildats med uppdraget att driva vård och omsorg. Det finns varken aktieägare som vill ha vinster eller lagstiftning som kräver att vi ska göra en viss sak. Vi vill detta helt enkelt. I det finns en väldig kraft som riskerar gå till spillo, säger Stefan Nilsson.

Andelen privata vårdföretag ökar

Nu är det viktigaste att konkurrensverket är nöjt, inte att politiken får den vård och sociala omsorg man vill ha, menar Nilsson. De mervärden den idéburna sektorn tillför hamnar på undantag och värdesätts inte i upphandlingarna, är den allmänna uppfattningen bland aktörerna själva.

Jämfört med övriga Europa har Sverige en mycket liten andel idéburen vård- och social omsorgssektor. Den omfattar runt tre procent av den totala kakan. Samtidigt har den privatdrivna kommersiella vårdens andel ökat snabbt på senare tid.

I Tyskland är 49 procent av utförarna inom välfärden icke vinstdrivande aktörer. I Belgien beräknas 66 procent av akutsjukvården och 40 procent av äldreomsorgen utföras av civilsamhället. I Norge är andelen idéburna sju procent. För att nämna några exempel.

Anna Starbrink (L), landstingsråd i Stockholm, uttrycker stark frustration över att det nu är svårt att få till ett bra och enkelt sätt för landstinget att samarbeta med Ersta, vars arbete hon värdesätter. Hon efterlyser att riksdag och regering ska förändra reglerna och tolkningarna av gällande EU-direktiv i förhållande till de idéburna organisationerna.

– EU medger att man kan göra undantag, det ser vi i andra länder. Men Sverige har inte hittat någon egen struktur där.

– Att verksamheter som Ersta sjukhus vart femte år ska vara med i nya upphandlingar skapar en väldig otrygghet för en aktör som inte har de stora kommersiella musklerna, säger Anna Starbrink.

I dagsläget är landstinget tvingat att göra en traditionell upphandling enligt Lagen om offentlig upphandling, LOU, menar hon.

– Reglerna är verkligen inte skräddarsydda för det mervärde som exempelvis Ersta tillför, säger Anna Starbrink.

Mycket kvar att göra

Vilka möjligheter ska det finnas till kristen missbrukarvård på Torpahemmet utanför Nässjö i framtiden? Eller hos Frälsningsarmén? Eller till sjukvård och hospice hos Ersta diakoni? Här finns små öppningar till positiva signaler framåt just nu, men samtidigt mycket kvar att göra.

– Vi känner oss älskade av politiken, men det är lite konkret handling när det exempelvis gäller att förändra tolkningen av regelverket för upphandlingarna, säger Stefan Nilsson, direktor på Ersta diakoni.

Regelverk för idéburna aktörer inom välfärden

Lagen om offentlig upphandling, LOU

Kommuner och landsting ska enligt EU-direktiv göra upphandlingar av vård och sociala omsorg i konkurrens, och enligt likabehandlingsprincipen.

Idéburet offentligt partnerskap, IOP

Avtalsform direkt mellan det offentliga och den idéburna sektorn på områden som inte är så attraktiva att de behöver konkurrensutsättas. Har exempelvis gällt arbete bland EU-migranter. Kristen tro kan ses som ett mervärde.

Lagen om valfrihet, LOV

Brukaren själv har möjlighet att själv välja exempelvis vilken aktör inom äldreomsorgen han eller hon vill ha.

Ramavtal med kommunen

Idéburen organisation har blivit godkänd att finnas med som ett möjligt alternativ när exempelvis socialtjänsten ska upphandla.

Lokal överens­kommelse, LÖK

Överenskommelse mellan kommuner, landsting och civilsamhället om hur man förhåller sig till varandra.

”Likriktning när priset blir viktigast”

Mångfalden riskerar att gå förlorad i välfärden när reglerna för anbud är gjorda för marknadsaktörer, och ska bedömas utifrån lägsta pris. I stället blir det en ”likriktning”, säger docent Filip Wijkström vid Handelshögskolan i Stockholm.

Var kan man hitta alternativen till det offentliga inom vård, skola och omsorg, frågar sig Filip Wijkström. De stora privata och kommersiella vård- och skolkoncernerna är naturligtvis ett alternativ, svarar han, men konstaterar samtidigt att de är ”extremt lika”.

Nej, variationen finns snarare inom den idéburna sektorn, menar Filip Wijkström, med allt från diakoni, kooperativa verksamheter och Stadsmissionen till skolor på religiös värdegrund. Han nämner Bräcke diakoni med närhet till Svenska kyrkans församlingar i Göteborg, muslimska organisationer som engagerar sig i flyktingmottagandet, eller LP-verksamheten och Hasselakollektivet inom missbrukarvården.

Sänka kostanderna och öka mångfalden

101054.jpgFilip Wijkström, som har ägnat sin forskarbana åt civilsamhällets villkor, uppfattar två anledningar till att politikerna på 1990-talet beslöt sig för att öppna för konkurrens inom välfärden. Första skälet var att sänka kostnaderna. Det andra att öka mångfalden för patienter och klienter.

– Det som delvis verkar ha lyckats är att sänka kostnaderna, eller åtminstone har man sänkt takten i kostnadsökningen. Sedan är frågan om kvaliteten i stället har blivit lidande? Här har vi haft en diskussion.

– Men mångfaldsfrågan har aldrig kommit upp. Dåtidens politiska ideologer har här misslyckats med att få ner sina idéer i verkligheten hos landsting och kommuner, säger Filip Wijkström.

Reglerna utformade för marknadsaktörer

De upphandlingsregler som kommuner och landsting nu tillämpar är utformade för marknadsaktörer, och handlar om att anbud kring vård och omsorg ska bedömas utifrån lägsta pris och samtidigt med stora ekonomiska risker, menar Wijkström.

– Om man sätter upp regler som tvinga alla att bete sig på samma sätt då får man ingen mångfald i andra änden.

– Vi får färre idéburna aktörer än vad vi skulle kunna ha. Och vi riskerar dessutom att driva fram likriktning hos de idéburna aktörer som finns. De måste börja bete sig som marknadsaktörer och anställa verkställande direktörer i stället för direktorer, ta sig an varumärkesfrågor samt anställa jurister och ekonomer som kan räkna för att vinna anbuden.

Lade förslag till ett stärkt civilsamhälle

Filip Wijkström konstaterar att den senaste tidens debatt om vinster i välfärden har gjort att de idéburna alternativen har dykt upp som en möjlighet ”bakvägen” för den röd-gröna regeringen. Annars lade alliansregeringen på sin tid fram en utredning med flera förslag till ett stärkt civilsamhälle som inte togs tillvara vid maktskiftet.

Han noterar också att när organisationer som Rädda barnen börjar diskutera att närma sig välfärdsområdet så är det något nytt som händer i Sverige.

– Men ska man locka alternativa aktörer så måste de kanske få mer attraktiva erbjudanden som bygger på att ta tillvara deras idéburna frivilligengagemang snarare än att de ska leverera billigare verksamhet, säger Filip Wijkström.