Missionärsdotterns osannolika livsresa tillbaka till Kongo

Aggie Hurst adopterades bort i Kongo efter mammans tragiska död. Många år senare fick hon leda sin pappa, bitter efter hustruns död, till­baka till Gud. Och på köpet kom det fram att mamman hade varit med om att lägga grunden till pingstväckelsen i Kongo. Dagen bestämde sig för att följa i svensk-amerikanskans fotspår. Det blev en resa över tre världsdelar – och på vägen visade det sig att sanningen inte alltid är så enkel.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Första gången jag hörde talas om namnet Aggie Hurst, eller Aina Flood som hennes svenska missionärsföräldrar kallade henne vid födseln, var under Lapplandsveckan i Husbondliden sommaren 2016. Den gången var det pastor Carl-Gustav Severin som talade. Veckan därpå gick jag till min hemförsamling i Stockholm för att lyssna på en amerikansk gästpredikant. Och döm av min förvåning när Aggie Hursts namn även dök upp där.

Vissa detaljer i berättelserna skilde sig åt. Men gemensamt för båda pastorerna var att de med stor inlevelse beskrev hur Aggies liv – men kanske framför allt hennes mammas liv – indirekt hade fört hundratusentals människor i Kongo till tro.

Har skrivit bok om Aggie

Redan i samband med kvällsmötet under Lapplandsveckan förstod jag att en bok om Aggie Hurst hade getts ut i mitten av 1980-talet. Efter predikan i Stockholm satte jag mig vid datorn för att försöka hitta mer information. Snabbt dök det upp mängder av engelskspråkiga webbsidor med hänvisningar till, och utdrag från, den omtalade boken "Aggie – The Inspiring Story of a Girl Without a Country".

Här någonstans bestämde jag mig för att skriva en artikel om Aggie Hurst. Då trodde jag att det skulle vara relativt enkelt gjort. Men min jakt på fotografier till artikeln visade sig öppna nya världar.

Utsända från Stockholm 1921

Men låt oss ta det från början. Allt enligt boken:

1921 skickade pingstförsamlingen Tabor på Södermalm ut Stockholmsparet David och Svea Flood samt deras son, som också hette David, som missionärer till dåvarande Belgiska Kongo. Efter en lång och utmanande resa anlände de till Ndolera i de östra delarna av landet. Men den lokala byhövdingen ville inte ha något med svenskarna att göra och de tvingades därför slå läger på en kulle längre bort.

Med undantag för en pojke som levererade mat till svenskarna hölls missionärerna isolerade från resten av byn. Alla kände sig missmodiga, men Svea Flood bestämde sig för att försöka omvända pojken. Varje gång han kom till dem med mat gjorde hon sitt yttersta för att berätta om Jesus och till slut kom också dagen då pojken böjde knä.

Några månader senare utökades familjen Flood med ytterligare ett barn, denna gång en flicka. Förlossningen blev jobbig och Svea, som led av malaria, dog 17 dagar efter att dottern Aina hade fötts.

Svea begravdes på platsen medan maken David, bitter av sorg, fick hjälp med att ta sig och barnen till missionsstationen i Uvira där flera svenskar befann sig. Men David nöjde sig inte, han ville snabbt vidare hem till Sverige och bestämde sig därför för att lämna Aina till några av de andra svenska missionärerna medan han och sonen David reste vidare mot Europa.

Fick nya föräldrar - två gånger

Det dröjde dock inte lång tid innan tragedin drabbade missionsstationen. Med några dagars mellanrum omkom tre av missionärerna, däribland paret som hade tagit hand om Aina. Ett barnlöst amerikanskt missionärspar på genomresa fick därför överta ansvaret för den lilla flickan. Hon stannade med sina nya föräldrar i Belgiska Kongo under en period och när de senare skulle återvända till USA fick hon också följa med.

Samtidigt, i Stockholm, hade Ainas pappa David gift om sig och blivit pappa igen. Men livet i Sverige var inte någon dans på rosor. David var bitter på livet och på Gud och kämpade med alkoholproblem.

Nu snabbspolar vi framåt. Aina, som av sina amerikanska föräldrar hade fått namnet Agnes men som alla kallade Aggie, började i vuxen ålder att fundera över sin pappa och bror i Sverige. Tack vare en släkting i Sverige, som tog kontakt med henne i USA, etablerades kontakt med Sverige. Det dröjde dock flera år innan det stora genombrottet ägde rum. I samband med Aggies och Deweys 25-åriga bröllopsdag 1970 fick paret varsin flygbiljett till Sverige i present.

Artikel om sina biologiska föräldrar

Men överraskningarna var inte slut med det. Dagarna innan avresan till Sverige låg det nämligen en svensk kristen tidning i Aggies och Deweys brevlåda. Med hjälp av en svensk bekant fick Aggie veta att en artikel handlade om hennes biologiska föräldrar. Bland annat fanns det information om Sveas tragiska död. Men ännu viktigare var avslutningen. Enligt artikeln hade pojken, som Svea förde till Gud, efter hennes död spridit evangeliet till resten av byn där 600 invånare nu var kristna.

Med den glädjande nyheten i bagaget begav sig Aggie och Dewey till Sverige för att möta Aggies svenska familj.

I boken "Aggie – The Inspiring Story of a Girl Without a Country" beskrivs besöket i Sverige detaljerat. Läsaren får bland annat veta hur Aggies bror David, samt hennes halvsyskon Josef, Dan, Bengt och Ingrid, ser ut och beter sig. Återföreningen beskrivs i väldigt positiva ordalag. Samtidigt framställs brodern David på ett ganska negativt sätt – och här är det kanske på sin plats att jag bryter av för första gången i berättelsen.

Enligt halvbrodern Bengts dotter Agneta Heins, som bor i USA sedan 1979, togs boken inte emot på ett positivt sätt, när den publicerades 1986.

– Familjen Flood verkar vara en alkoholiserad och dysfunktionell familj genom hela boken, säger hon till Dagen.

– Det lämnar en skenhelig känsla, vilket är motsatsen till Guds nåd och barmhärtighet för oss alla. Så i stället för att skänka glädje runt familjeåterförening skickade boken ett budskap om dom och fördömelse till Flood-sidan i Sverige. Så när farfar Davids söner, en av dem min pappa, upptäckte vad som hade skrivits om dem i boken i USA var de ganska upprörda. ”Lilla David” som var med farfar i Afrika som tvååring var den som var allra mest förolämpad.

Åter till boken. Några dagar efter återföreningen med brodern David och Aggies halvsyskon bestäms det att barnen ska besöka deras gemensamma pappa. Synen som möter Aggie och de andra när lägenhetsdörren öppnas är inte rolig. Dammiga spritflaskor står lite överallt och i en soffa ligger deras 73-årige pappa, svag och eländig.

Aggie går ändå fram till honom, kramar honom och berättar om de 600 byborna i Ndolera som enligt tidningsartikeln har blivit frälsta. David Flood, den äldre, börjar gråta och tacka Gud över att hans dotter är tillbaka. Dessutom ber han om förlåtelse för allt ont han har gjort under årens lopp.

Dementerar spritflaskor

Här bryter jag av igen.

– Uppgiften om att farfar återvände till tron med Aggie bredvid sig i lägenheten vet vi inte något om. Jag tror att vi gärna vill tro det eftersom det innebär en trevlig avslutning på historien, och att den så att säga blev komplett, särskilt för Aggie som hade sökt efter hennes jordiska pappa hela sitt liv, säger Agneta Heins som var elva år vid tillfället.

Att det skulle ha varit fullt med spritflaskor i lägenheten dementerar hon samtidigt. Bland annat på grund av att hennes farfar hade en "excellent hushållerska".

– Hela familjen förberedde och fixade i veckor inför amerikanarnas besök och tanken på att lägenheten skulle ha sett ut som den beskrivs i boken är bara absurt. Jag var inte i rummet med farfar och Aggie, men Dan, den enda som talade någorlunda engelska, var där. Resten av oss var i köket.

Hur som helst, några dagar senare återvänder Aggie och Dewey till USA. Där får de ganska omgående besked om att Aggies pappa har blivit sämre och han dör ett halvår senare. Enligt boken finns det dock inte ett spår kvar av bitterhet, i stället dör han med frid i sinnet.

Återkommer till Sverige

Och därmed skulle berättelsen kunna vara slut. Men så är inte fallet.

Aggie fortsatte nämligen att återkomma till Sverige och en av dessa resor sammanföll med världspingstkonferensen i London 1976. Dewey skulle dit och paret Hurst bestämde sig därför för att åka på konferensen tillsammans.

En kväll satt de och lyssnade på en ledare vid namn Ruhigita Ndagora från Zaire (nuvarande DR Kongo) som berättade om väckelsen i hemlandet. Enligt mannen fanns det redan 110 000 döpta.

Efter mötet gick Aggie och Dewey fram till Ruhigita Ndagora.

– Kan det vara så att du har träffat ett ungt missionärspar som hette David och Svea Flood, frågade Aggie.

– Ja, det var Svea Flood som ledde mig till Jesus Kristus, svarade Ruhigita Ndagora som undrade vem Aggie var.

– Jag är Svea Floods dotter, svarade Aggie.

Ruhigita Ndagora började då att storgråta och tog Aggie i sin famn. I boken står det att han även tog hennes ansikte i sina händer.

– Det minns jag väldigt tydligt, säger den före detta Kongomissionären Daniel Halldorf till Dagen.

Han var på plats i London för att tolka åt Ruhigita Ndagora.

– Efteråt kom ett amerikanskt par fram till oss för att prata med Ruhigita. Han tackade kvinnan för det hennes mamma hade gjort. Det var en väldigt gripande upplevelse.

Aggie ville till Svea Floods grav

Onsdagen den 6 oktober 1976 skrev Dagen om världspingstkonferensen. Och mitt i rapporteringen fanns också en passage om mötet mellan Aggie och Ruhigita Ndagora.

"Det blev ett gripande möte under tårar och jubel", står det.

– Men pojken som Svea Flood förde till Jesus kan inte ha varit Ruhigita Ndagora, säger Daniel Halldorf till Dagen.

Varför?

– Svea Flood dog 1923 och Ruhigita föddes inte förrän 1927.

Ruhigitas födelseår bekräftas också av andra historiska källor.

Vem var då pojken som Svea Flood tog hand om?

– Jag vet inte. Kanske kom han att bli en kyrkledare som i sin tur ledde Ruhigita till tro, svarar Daniel Halldorf.

Aggie Hurst talar i boken med stor tacksamhet om härliga återföreningar och starka släktband. Samtidigt är det tydligt att det under många år saknades en viktig pusselbit – hon ville återvända till Ndolera.

1978 blev den efterlängtade resan verklighet. Tillsammans med Dewey lämnade hon än en gång USA, den här gången med riktning mot Zaire. Där blev Aggie mottagen under stort jubel och äntligen fick hon komma till sin mors grav.

"Det fanns en helhet kopplad till denna dag, bland mitt födelsefolk. Jag upplevde den helt underbara och svårfångade känslan av att ha kommit hela varvet runt, nästan som om det svarade på de sista gåtorna i mitt liv", skriver Aggie i boken som, trots att den fortsätter ytterligare drygt 20 sidor, därmed har nått sin höjdpunkt.

Till slut skrev hon en bok

Efter att i många år ha levt i skuggan av sin make började Aggie senare i livet att berätta om sitt liv i bland annat kyrkor. Hon talade också in berättelsen på kassettband som skickades runt till församlingar. Ryktet om hennes mammas tragiska död, återföreningen med pappan många år senare, hans omvändelse och mötet med den kongolesiska kyrkoledaren, spreds allt mer och till slut började Aggie att sammanfatta allt i bokform.

För er som undrar varför jag inte har pratat med huvudpersonen själv är det enkla svaret att Aggie gick bort i cancer 1982, fyra år innan boken om hennes liv gavs ut.

Så vad blir då kontentan? Är boken om Aggie Hurst en fantastisk berättelse om hur Gud kan vända mörker till ljus? Eller är det en fascinerande bok där många av detaljerna tyvärr inte stämmer?

När jag började följa Aggie Hursts fotspår hörde jag en röst inom mig säga "Gräv inte, låt det vara" medan en annan röst manade mig att fortsätta. Jag visste hela tiden vilken röst som skulle vinna. Om jag gjorde rätt får du som läsare avgöra.

Läs fler artiklar om Aggie Hurst

Fakta:

Sverige har länge haft starka band till DR Kongo.

De första missionärerna (från Svenska missionsförbundet) anlände redan 1881 medan den första pingstmissionären kom till landet 1921.

Annons
Annons
Annons
Annons