Nytt liv – och kaos i mångkulturell kyrka

Närmast explosionsartat har den mångkulturella församlingen förändrat svensk kristenhet de senaste två–tre åren. Många församlingar i landet rapporterar om stor glädje och nytt liv i kyrkan. Men också om kulturkrockar och allt fler arbetsuppgifter. "Vi kan lätt fördubbla alla våra kyrkor om vi hanterar det här rätt", säger Tigleth Malkey, pastor i Hillsong Stockholm södra.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Låt oss börja i Hammarbykyrkan i södra delen av huvudstaden, som nyligen blev Sveriges största EFS-kyrka. För en månad sedan troendedöptes 30 personer – de flesta konvertiter med bakgrund i Mellanöstern – i en och samma gudstjänst. I dag finns en grupp med närmare 200 farsitalande från Iran och Afghanistan, och en mindre grupp oromotalande från Etiopien, som på kort tid har fördubblat medlemsantalet i församlingen. En församling som för några år sedan hade det kämpigt på olika sätt, bland annat genom ett uppsagt samarbetsavtal med Svenska kyrkans församling.

Det är någon form av omskakande upplevelse som ”gammalsvenskarna” i Hammarbykyrkan har varit med om. Till största delen en positiv sådan, men också med många nya frågor att hantera, säger Camilla Öberg, ordförande i den svensktalande EFS-föreningen i kyrkan.

– När jag kom in i detta för ett år sedan så hade vi oerhört mycket prat om integration. Men vi har bytt spår, och försöker höja blicken, och frågar oss i stället: Hur kan Guds rike växa till?

– Nu är det tillväxt inom vissa etniska grupper – och hur hanterar vi då det? Vårt fokus får inte ligga på integration, utan på Kristus i sig. Det flyttade fokuset har lyft vårt arbete bort från kraven och in under att vi är Guds barn, och verkar som sådana, säger Camilla Öberg.

”Tjatar med sina kompisar till kyrkan”

Hon använder ordet ”väckelse”, som brukas för att beskriva när många blir kristna i en kyrka på kort tid. Camilla Öberg konstaterar att de farsi­talande har ett helt annat förhållningssätt att berätta om den kristna tron för sina vänner än vad hon själv och andra svenskar i församlingen har.

– De tjatar med sina kompisar, arbetskamrater och släktingar tills de inte kan stå emot längre. Och så följer de med till kyrkan till slut.

– Vi ser att det vi tror på har ett enormt genomslag. Guds rike växer därför att det finns anledning att tro på Gud. Det är kraftfullt och oerhört inspirerande. Men jag både provoceras och triggas av att de tjatar hit människor.

Helt enkelt har det på samma gång inte varit i den svenska halvan av församlingen, där många varit kristna länge. Hur förvaltar man och utvecklar en trettioårig tro parallellt med en ny? Samtidigt som allt det nya händer gäller det att kommunicera och sätta ord på olika frågor som uppstår, säger Camilla Öberg.

– Outtalade förväntningar att ta ansvar och agera på ett visst sätt gentemot konvertiterna skapar lätt känslan av att vårt svenska sätt att vara kristna på inte duger längre. Den här typen av frustrationer måste adresseras.

Medvetna gemensamma strukturer

I Hammarbykyrkan har man försökt möta detta genom att skapa medvetna gemensamma strukturer, där man pratar igenom vad som ska vara gemensamt och vad som inte ska vara det.

Farsigruppen och oromogruppen har var sin egen gudstjänst på sitt språk, och så finns den svensktalande gudstjänsten på söndagarna, men som också tolkas till farsi.

– Vi tror att det är viktigt att kunna fira gudstjänst på sitt eget språk, men samtidigt har vi skapat träffpunkter: kulturkvällar med alla grupperna, stora event som julmarknad, en gemenskapshelg för hela församlingen och att bjuda hem varandra på middag en viss söndag.

– Det krävs ett aktivt arbete för att nå till att vi faktiskt gör något tillsammans. Nästa utmaning är barnverksamheten, där vi tror att vi kan förena grupperna på ett naturligt sätt. Barnen lär sig svenska från start. Och vem vet, i framtiden kanske språk och stilar fogats samman till en enda gemensam gudstjänst.

Hillsong delar inte upp i etniska grupper

Låt oss raskt hoppa vidare till frikyrkoförsamlingen Hillsong Stockholm och deras utpost i Södertälje. Tigleth Malkey är en av pastorerna i församlingen som i sitt södra campus har många olika nationaliteter med både helsvenskar, assyrier från Irak och Syrien, afrikaner, asiater, ryssar med mera.

Det mångkulturella är här en naturlig del – precis som det är i hela Södertälje. Församlingsgruppen, som har funnits i nio år, har därför mycket tydligare än Hammarbykyrkan valt att inte dela upp sig i olika etniska grupper, utan valt att hålla ihop gudstjänsten.

Kyrkan är en familj

För Tigleth Malkey, som själv är assyrier, handlar det om själva grundsynen på församlingen:

– Kyrkan är en familj, där vi ses på samma gudstjänst. Vi bygger inte kyrkor i kyrkan, utan är samma församling, säger han.

Den mångkulturella församlingen ligger också i tiden i takt med att världen allt mer flyter samman, konstaterar Tigleth Malkey. I Libanon finns samma Hennes & Mauritz-butiker som i Sverige, och man lyssnar på samma musik i olika delar av världen.

– Det här är framtiden. Sveriges kyrkor kommer att se annorlunda ut. Det blir som i USA att man inte längre vet vem som är amerikan, det är så många folk. Det finns en så stor potential till tillväxt om vi tar vara på alla kulturer som finns i Sverige, att integrera dem till kyrkan. Vi kan dubbla alla våra kyrkor om vi tar hand om det här rätt.

– Många olika kulturer möts i vår kyrka därför att det finns en plats för dem och jag tror att det kommer bli mer av den varan i hela Sverige om vi tänker aktivt på att integrera alla kulturer i kyrkan. 

Går i svenska församlingar för barnens skull

Han beundrar invandrarföräldrar som bestämmer sig för att gå in i svenska församlingar för sina barns skull, även om de själva inte förstår allting. De unga har det svenska språket, och församlingen kan bli en väg in i det svenska samhället. Men visst har det samtidigt sina utmaningar att vara en mångkulturell församling, menar Tigleth Malkey.

– I olika kulturer tolkar man kroppsspråk på olika sätt och detta kan skapa missförstånd, exempelvis när man tror att någon blir arg. Men vi måste lära oss att förstå varandra. I Bibeln klagade judakristna på hednakristna och så vidare. De hade sina utmaningar, och vi har våra.

"I himlen är det inte segregerat"

Teologiskt menar han att kyrkan ska vara en miniatyr av himlen.

– I himlen är det inte segregerat. Samhället tittar på kyrkan, och vi ska visa hur Gud vill att det ska fungera. Vi vill inte segregera – vi vill integrera! Vi vill bygga samhället och skapa broar i kyrkan.

Alliansförsamling samlar 50-tal arabisktalande

Låt oss ta ytterligare ett steg ut i landet till Jönköping. Där arbetar Allianskyrkan bland arabisktalande flyktingar och invandrare som har kommit till Sverige, de flesta från krigets Syrien eller Irak. Sinan Yousif från Irak kör buss och läser teologi, och är ledare för arbetet. I dag samlas ett 50-tal personer i den arabisktalande gruppen, varav hälften är asylsökande.

Gudstjänster på arabiska

Sedan några månader har de en egen gudstjänst på arabiska på söndagskvällarna i Allianskyrkan.

– Det är helt nytt för vår kyrka att evangelisera människor som har muslimsk bakgrund. En del av dem som kommer hit kan inte acceptera islam, men heller inte leva utan Gud och religion. Vårt uppdrag är att komma med Guds kärlek till dem som söker, säger Sinan Yousif.

"Invandrarstömmen har gett nytt liv"

Roland Oscarsson, integrationssamordnare och pastor inom Svenska alliansmissionen, konstaterar att invandrarströmmen har gett nytt liv och ny glöd in i många församlingar som har fått döpa nya människor. Språksvårigheterna gör att man ibland måste ha olika grupper, säger han.

– Men målet är naturligtvis att på sikt kunna integrera in i det stora sammanhanget i församlingen. Om vi bara håller fast vid arabiskan så tappar vi inte minst den yngre generationen på sikt, säger Roland Oscarsson.

Internationell kyrka funnits länge i Rinkeby

Låt oss så landa i Rinkeby internationella församling, där Markus Sand fram tills nyligen varit pastor, och fortfarande är medlem. Han är numera samordnare för det nationella flyktingarbetet inom Evangeliska frikyrkan, vilket ger god utblick över församlingarna i landet.

Rinkeby internationella församling grundades 1989 utifrån en vision att vara en kyrka för alla folk i förorten till Stockholm. Markus Sand påpekar att det naturligtvis är en väsentlig skillnad att vara en nystartad grupp jämfört med att vara en etablerad svensk församling med kanske 100 år på nacken – och med redan etablerade former och kultur.

Språk och organisation är utmaningar

Vad är det då för utmaningar som kan möta? Språket är naturligtvis en sådan när det gäller nyanlända. Men det kan också finnas skillnader i att förstå organisationsform eller hur man tänker kring ledarskap. Markus Sand berättar också av egen erfarenhet hur han i Rinkeby fått lära sig att i sammanträden med arabisktalande inte går från punkt A till B till C och fatta beslut på D.

– Det arabiska rör sig mer cirkulärt än linjärt. Jag måste sammanfatta och dra ihop det vi pratat om, och kan inte bara gå igenom en agenda med punkter som vi har.

Berättelserna tog över församlingsdagen

Olika kulturer kan tänka olika kring tid och när något ska starta. Och hur ska man reagera när någon plötsligt har gjort ett två meter stort själv­lysande kors som ställs fram i gudstjänsten och lyser i flera färger i Folkets hus i Rinkeby?

På en församlingsdag med 35 personer hade Markus Sand gett deltagarna i uppgift att börja med en kort presentation av sig själva, och att sätta en plupp på en världskarta för att berätta varifrån man kom. Men berättelserna blev så långa, och frågorna så många, att presentationen tog hela dagen.

– Folk blev otroligt glada, och antagligen blev det mycket bättre än det jag hade förberett för dagen. Men man måste vara lite flexibel och våga tänka om och göra saker på andra sätt, säger Markus Sand.

Händer något när gruppen blir 10–15 personer

När en språkgrupp i en församling växer till 10–15 personer händer något, konstaterar han vidare. Då börjar gruppen eller andra fundera över om det behöver göras något på deras språk. Här behövs en person som kan agera ”tvärkulturellt” och gå emellan och ha förståelse både för språkgruppen och den svenska gruppens sätt att tänka, menar Markus Sand.

Det kan handla om lokalfrågor eller om varför man gör på ett visst sätt i den svenska gruppen. Markus Sand minns när en latinamerikansk grupp hade svårt med svenskt julfirande och tomten. En arabisktalande äldste i församlingen, som hade bott i Sverige i 25 år, blev en viktig brygga mellan den arabiska och svenska gruppen när han själv var ny pastor i Rinkeby.

Drar åt olika håll

Markus Sand har också stött på att situationer där en språkgrupp i en församling vill dra åt ett helt annat håll än församlingen i övrigt. Han säger att det ofta handlar om grupper från länder där det redan finns kristna, som från Kongo, Nigeria, Egypten eller Syrien. Där kan det finnas ledare som har en helt annan vision än församlingen, och som kan orsaka spänningar.

– Här gäller det att som ledare ta tid med gruppen och odla goda relationer. Då finns bättre förutsättningar. Men ibland går man skilda vägar – ibland i samförstånd, ibland i sorg.

– Den som är ny i Sverige vill ibland bevara sin kultur och kan ha svårt att omfatta det nya. De ser kyrkan här som något negativt. De tycker den är stel och att den inte vill ut och evangelisera, utan är likgiltig. Sexualmoral kan också bli en krock.

Men de som har varit här lite längre tid får ofta en mer försonande syn på de svenska församlingarna.

– Jag har också mött flera som kallar sig apostlar på visitkortet, och som främst vill bygga sig en egen plattform. Det fungerar sällan bra.

Trots de svårigheter som kan uppstå mitt i glädjen över nykomlingarna ser han den mångkulturella församlingen som Guds tanke; att alla folk och stammar ska vara tillsammans inför Gud en gång i framtiden, men också redan nu.

”Gamla medlemmar vaknar till”

Markus Sand bekräftar också den snabba utvecklingen för den mångkulturella församlingen i etablerade kyrkor runtomkring i Sverige de senaste åren. Några exakta siffror är svåra att få fram, men det räcker att titta sig omkring.

– Väldigt många är glada för den kulturella mångfalden. Den skapar nytt liv i församlingarna. De gamla medlemmarna vaknar till, men det blir också mer jobb. Engagemang i människor och deras behov och utmaningar tar tid. Församlingen möter också frustration över långa väntetider eller sorg över att någon inte får uppehållstillstånd, eller får hit sina familjer.

Markus Sand jämför situationen i församlingarna med när han kommer hem till sina föräldrar, som är pensionärer, med sina tre barn i åldern tre–åtta år.

– Det är städat och fint när vi kommer, men barnen drar snabbt fram alla leksaker. Och lugnet som vanligtvis gör att mamma och pappa kan prata till punkt är plötsligt borta.

– Det blir inte alltid ordnat på mina villkor när något nytt kommer in. Och jag får inte alltid slutföra det jag tänkt. Men det kommer nytt liv och glädje ihop med lite kaos och röra.

Läs mer: Mångkulturell storsatsning i Göteborg

Annons
Annons
Annons
Annons