Prästen Mona delar soldaternas vardag

Hon arbetar som präst i ett krigshärjat land, bär vapen och militäruniform. Hon ingår i det svenska förbandet under FN-flagg, placerad i Mali. Men hur är det att som präst jobba i en fredsbevarande insats, i ett land där så mycket handlar om död. Dagen har träffat militärprästen Mona på plats i Timbuktu i norra Mali.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

God, in you alone we find safety and peace.

We commend to your gracious keeping

all the men and women

who serve in the UN,

who face dangerband putting their lives at risk,

so that others might live in safety ...

Bland tända ljus och soldater i camouflagekläder står Mona framme vid podiet i tältet och läser en FN-bön som inleder kvällens gudstjänst. Det är söndag inne på den svenska basen, Camp Nobel, i Timbuktu i norra Mali. Solen har just gått ner i horisonten och nattens mörker har letat sig in på himlen. Här inne pumpar luftkonditioneringen för att hålla värmen borta och utanför tältet skriker syrsorna. Det har varit ännu en het och vindstilla dag men så här på kvällskvisten har temperaturen nu äntligen blivit mer behaglig. Trots ljuden är det en lugn och fridfull stämning i tältet.

Pistolbeväpnad präst

Mona, 61, har kortklippt mörkt hår, ökencamouflerade byxor och linneskjorta med en militärgrön stola hängandes ovanpå. Från midjan hänger ett hölster med en pistol i. Hon är fältpräst och tjänstgör med de svenska trupperna som skickats av Sveriges regering till konflikten i Mali, som bidrag till FN:s fredsbevarande mission i landet under namnet Minusma (The United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali). Det svenska bidraget innefattar totalt cirka 250 soldater som ingår i ett underrättelseförband. Uppgiften är främst att stödja implementeringen av fredsavtalet mellan maliska regeringen och rebellgrupper i landet, vilket främst görs genom att synas, patrullera och prata med människor på stan.

Besök av en pastor från Ghana

Varenda stol i tältet är upptagen i kväll. Det hör inte till vanligheten. Det är en speciell gudstjänst då pingstpastorn från Ghanas förband är på besök. Några FN-soldater från El Salvador har tagit med sig gitarrer och börjar spela vackert melodiska toner för församlingen i tältkyrkan, som lyssnar noga. Mona håller gudstjänsten på engelska på grund av de nya vännerna i publiken och under timmen som följer utbyts både språkfraser, skratt, te och kex.

Fredsbevarande uppdrag

Minusma är en fredsbevarande mission som är till för att stabilisera landet med såväl militära som civila projekt. Att bjuda in varandra i sina olika kulturer är för Mona viktigt, och även det en del av ett fredsfrämjande arbete.

– Vi präster vid de olika förbanden brukar delta i varandras gudstjänster. Det betyder att vi delar mycket glädje, särskilt i de afrikanska ländernas gudstjänster med mycket sång och dans. Hela kroppen är med, det är ganska annorlunda än hemma i Sverige, berättar Mona.

– Pastorerna från de andra ländernas förband kallar mig ofta Mama Africa här, fortsätter hon och skrattar.

”Krig är en kamp för överlevnad”

På hemmaplan jobbar Mona som sjukhuspräst på Karolinska i Solna där krisstöd är en av hennes huvudfunktioner. Men anknytningen till det militära kom tidigt när Mona växte upp i Finland. Hon minns att alla vuxna där hade minnen från kriget. Flera av Monas lärare hade dessutom erfarenheter från tiden som fältpräster ute vid fronten.

– Krig är en kamp för överlevnad, förluster och lidande. Sådant sätter tro och tillit på prov. I krigets spår behövs tro och tillit för att bygga upp det som kriget förstört. Det behöver också lokalbefolkningen här i Mali. Jag försöker nu lyssna till deras berättelser.

Svärd blir plogbillar

Hon berättar om en bild av tron i Bibeln, som kommit bli viktig för Mona. Det är bilden av ett svärd som håller på att smidas om till en plog. Hon förklarar:

– Uppdraget i Mali är en del av FN:s stöd till att bygga upp landet. För att de civila delarna av FN ska kunna göra sitt behövs en militär del som skydd. Vårt uppdrag som underrättelseförband, och att skydda lokalbefolkningen, är en del i detta. Det kanske hela tiden kommer finnas svärd som behöver smidas om, och det arbetet är aldrig gjort i en handvändning. Men jag vill både be och arbeta för en framtid.

Mona började redan 1993 jobba som pastor inom hemvärnet och senare även som militärpräst på Livgardet i Kungsängen. Förutom Mali har hon även jobbat som militärpräst i Bosnien 1997-1998 och i Afghanistan 2008-2009.

I Mali bor svenskarna i en avgränsad del av den större, så kallade, Superkampen. De bor alla under ganska primitiva förhållanden eftersom hela basen består av sammansatta tält. Men det finns också några baracker utrustade med toaletter och dusch, och en matsal där lokalanställda jobbar och serverar tillagad mat.

Första utlandstjänsten med blå basker

Mona berättar att det även är hennes första utlandstjänst med blå basker.

– Vi är en del av ett FN-förband och ska arbeta tillsammans för FN:s mål, det är därför jag också känner att det är viktigt att samverka med de andra missionsländerna och hitta ett sätt inom vår verksamhet att bygga tillit och vänskap. Men också för att bygga fred på lång sikt, berättar hon.

Att bära vapen som präst när man är krigsplacerad är något som tidigare debatterats i media och uppfattats som något kontroversiellt. Bland annat under Afghanistaninsatsen som Sverige deltog i 2006-2014. Men befattningen militärpräst – som ingår i personalkategorin militär själavård – är vanligt förekommande inom många länders försvarsmakter och har även varit vanligt sedan många år tillbaka.

Varje försvarsgren har en militärpräst

I Sverige letar fältprästernas historia sig tillbaka ända till 1500-talet, Gustav Vasas tid och det dåvarande Sjöförsvaret. Under andra världskriget spelade de finska fältprästerna också stor roll vid fronten för soldaterna som stred mot ryssarna. I Sverige var det egentligen inte förrän på 1960-talet som själavårdspersonalen kom att ingå i – vad som i dag heter – Högkvarteret. Det beslöts då att varje försvarsgren, så som armén eller marinen, skulle innefatta en militärpräst från Svenska kyrkan.

I dag är militärpräster anställda i samråd mellan Försvarsmakten och Svenska kyrkan och lyder direkt under Försvarsmaktens insatschef. Det är ett särskilt band mellan kyrka och stat som lever vidare trots dagens, i övrigt, förändrade relationer mellan just kyrka och stat. Eftersom Mona tidigare tjänstgjorde som präst i Kungsängen, var det också Svenska kyrkans lokalförsamling där som ansvarade för präster inom militären, då Livgardet ligger i nära anknytning.

Samtal och stöttning

Mona berättar om hur hon ser på sitt arbete och hur viktigt det är att försöka finnas till för soldaterna i deras vardag, oavsett religion. Det handlar mer om samtal och stöttning i vardagen, själavård, krisstöd och debriefing.

– Jag välkomnar alla hit, oavsett om man är muslim, kristen eller inte alls troende. Soldaterna ska kunna känna att de kan anförtro sig till mig, att det finns ett stöd här när det till exempel händer jobbiga saker. Jag är en person med tystnadsplikt och som på så sätt står utanför systemet, samtidigt som jag arbetsmässigt är en del av det, förklarar Mona.

– Många här är unga och har lämnat sina familjer för att komma hit. För en del representerar jag också en föräldrageneration och fungerar lite som en mamma ibland. Jag vill vara synlig för soldaterna i vardagen här nere, skapa anknytning till deras liv och situation här.

Att bära vapen är ingenting som Mona ser som ett problem.

– Alla militärpräster genomgår träning för hur man får använda vapnet och det är till för självförsvar eller för att skydda tredje part, andra som inte kan skydda själva.

Är en del av förbandet på Camp Nobel

Precis som andra militärpräster beskrivit i tidigare publicerade artiklar om att bära vapen och uniform, verkar det handla mer om att vara en del av förbandet, snarare än att vara en civil figur som är på besök. På Camp Nobel bor och lever Mona precis under samma förhållanden som resten av förbandet, en förutsättning för att skapa tillit och lära känna soldaterna.

Marthin, 29, är gruppchef inom förbandet här i Mali. Han kommer från Lund, har jobbat inom Försvarsmakten i fem år och Mali-insatsen är hans första utlandstjänst. I kväll deltar även han i gudstjänsten inne i kapellet.

– Mona fyller en viktig funktion på campen. Dels för att gudstjänsterna blir ett avbrott i vardagen, oavsett om man är troende eller ej, dels för att – Mona i alla fall – alltid finns där att prata med, berättar han.

Att militärpräster får ett nära band med soldaterna under utlandstjänst verkar vanligt. Andra soldater som jag pratar med – som varit både på uppdrag i såväl Mali och Afghanistan – har stark anknytning till sina förbands militärpräster och det finns många exempel där soldater vänder sig till fältprästerna vid deras vigslar.

Vad betyder det för dig som soldat att ha en militärpräst på plats?

– Jag tänkte väl aldrig på prästen och kyrkan här ur ett direkt religiöst perspektiv när jag kom till Mali. Men gudstjänsterna har blivit ett väldigt trevligt tillskott i vardagen och Mona har fungerat som bollplank om man vill diskutera allt mellan himmel och jord, säger Marthin.

Längst fram på podiet i kapellet står ett litet träkors som hålls uppe i stående position av trådar och muttrar, som fungerar som tyngder. På ena sidan av korset står det ”PS 23:4” inristat. ”Inte ens i dödsskuggan fruktar jag något ont för att du är med mig.” Det är en psalm ur Psaltaren i Bibeln och korset är en gåva som Mona fått av en soldat på campen som tillverkat det själv. Gåvan betyder mycket för Mona. Hon har bestämt sig för att bära med sig det korset när hon lämnar Mali och berätta historien bakom det när hon föreläser vid gudstjänster i framtiden.

Vad betyder tron för dig i ett krigsdrabbat land som Mali?

– Den maktkamp som pågår mellan oss människor leder alltför ofta till krig i världen. Därför måste vi, av kärlek till livet, ha en förmåga att skydda och försvara människoliv. Vi behöver en försvarsmakt, som i vissa situationer kan bruka våld för att avvärja angrepp. Under mina år som militärpastor har jag mött så många officerare och soldater, som mer än de flesta har tänkt över de stora frågorna om etik, liv och död. Det samtalet måste ständigt pågå i all utbildning och övning och ute i olika uppdrag. Jag vill gärna vara med i det samtalet. n

Fotnot: Dagen publicerar av säkerhetsskäl inte fält­prästens efternamn.

Konflikten i Mali

År 2012 blossade konflikten i Mali upp på nytt när tuaregrebellerna gjorde uppror mot den maliska regeringsarmén. Det var efter Libyenkriget då folkgruppen tuaregerna – som slagits för diktatorn Gaddafis räkning i kriget – återvände till sina hemländer: Niger, Algeriet, Burkina Faso och Mali.

Tuaregerna hade länge kämpat för en självständig region i norra Mali som de kallar Azawad. Men maliska regeringen, som länge misslyckats integrera norra Mali som en del av landet, hade inga planer på att erkänna Azawad.

Tuaregrebellerna – som vid tidpunkten hade allierat sig med terrorgruppen al-Qaida i islamiska Maghreb (Aqim) – erövrade de tre största städerna i norra Mali under våren 2012. Över hundratusen malier flydde och det dröjde inte länge förrän det blev friktioner mellan rebellerna och islamisterna, som med sina hemska krigföringsmetoder införde strikta sharialagar.

År 2013 intervenerade Frankrike i Mali och drev bort islamisterna och FN:s säkerhetsråd beslutade då att skicka fredsbevarande trupper till landet. Ett fredsavtal skrevs mellan maliska regeringen och rebellgrupper i landet, men det har brutits ett flertal gånger sedan dess. Terrorgrupper som Aqim och Mujao fortsätter attackera såväl FN som civilbefolkningen i Mali.

År 2014 beslutade Sveriges regering att skicka ett svenskt underrättelseförband till FN-mission i Mali, ett bidrag på cirka 250 soldater.

2016 blev ett av Minusmas blodigaste år sedan starten med 35 stupade fredsbevarare enligt den senaste publicerade rapporten från oktober samma år. Ingen svensk soldat har hittills dödats i konflikten.

Annons
Annons
Annons
Annons