Uppsala 68 ändrade kyrkorna för alltid

Bibelsyn, inställning till ekumenik, mission, relationen stat-kyrka och Israel-Palestina-konflikten samt livsstilsfrågor. Områdena är många där kyrkorna i olika grad har ändrat uppfattning under de senaste 50 åren. Och på många sätt kan förändringarna härledas tillbaka till världskyrkomötet i Uppsala 1968.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Dokument

Under pompa och ståt invigdes Kyrkornas världsråds generalförsamling den 4 juli 1968. Men under ytan var spänningarna stora. Efter att processionståget gått in i domkyrkan greps två kristna ungdomar utanför. Efteråt förklarade de att de offentligt ville diskutera ”den föråldrade processionen och hyckleriet som det innebar att inleda ett kyrkomöte på detta sätt när temat för mötet var Uppenbarelsebokens välkända ord ’Se, jag gör allting nytt’”.

– Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. Det har präglat hela mitt liv, säger Carl-Henric Grenholm, präst och professor emeritus i etik vid Uppsala universitet.

– Min doktorsavhandling om kristen socialetik var inspirerad av just Uppsala 68 och Club 68.

Frågade ut delegaterna

I dag är han pensionär, men 1968 var han vikarierande generalsekreterare för Kristliga studentrörelsen och dessutom ansvarig för Club 68 i Värmlands nation dit ungdomarna kunde gå för att utmana världskyrkomötets delegater. Förutom kafé och musikunderhållning arrangerades även utfrågningar varje kväll. Först ut att ”grillas” var två tjeckoslovakiska teologer samt prästen Lars Thunberg. Av tidningsartiklar framgår det att alla nyfikna inte fick plats i salen.

När det sedan också visade sig att de tre äldre gästerna var tveksamma till revolution som metod för att nå förändring blev ungdomarna besvikna.

– Fast det är viktigt att komma ihåg att vi inte talade om revolution ur en snäv politisk mening. Det var bredare än så och handlade om den snabba utvecklingen inom teknik, ekonomi och internationell politik. Framför allt engagerade vi oss för afrikanska och asiatiska länders frigörelse från den europeiska kolonialismen. Vi protesterade också mot Vietnamkriget och apartheid i Sydafrika, säger Carl-Henric Grenholm.

Tidning med radikal kritik

Parallellt med Club 68 fanns även tidningen Hot News. Den gavs ut under världskyrkomötet och redaktionen bestod av studenter som i likhet med Club 68 ville väcka debatt.

– På SKS, Sveriges kristliga studentrörelse som den svenskkyrkliga rörelsen ännu benämndes, arbetade vi ständigt ekumeniskt med frikyrkliga och katoliker. Där väcktes idén om en kritisk tidning som gav radikal kritik under den kommande generalförsamlingen, säger den då 24-årige Martin Lind, långt senare biskop i Linköping, som kom att ingå i redaktionsledningen för Hot News.

Politisk och social rättvisa

Redan i det första numret klargjorde ungdomarna sin ståndpunkt. ”Revolution som ett politiskt instrument har alltid varit ett centralt marxistiskt tema. Just nu upplever dock många kristna att det också verkar vara det enda sättet att nå nödvändiga förändringar. På detta sätt har nya möjligheter öppnats för en dialog när det gäller relationen mellan kristen tro och marxism.”

– Våra drömmar gällde politisk och social rättvisa, säger Martin Lind.

Han berättar bland annat om avslutningsgudstjänsten som skulle tv-sändas internationellt. Club 68 och Hot News ville genom att demonstrera under gudstjänsten markera radikaliteten i vad som hade beslutats under världskyrkomötet. Generalsekreteraren för Kyrkornas världsråd, Eugene Carson Blake, vägrade att gå med på detta, men till slut enades de om att ungdomarna ändå skulle få demonstrera med plakat under en lång hymn. Detta skulle inte förlänga sändningen, men ändå ge ett tydligt inslag av ungdomarnas hållning.

– Hela mitt liv fick ett nytt förtecken, som jag fortfarande bär. Det har gjort mitt liv rikare, mer spännande och definitivt närmare livets källåder, säger Martin Lind med syfte på vad 68-rörelsen har betytt för honom.

– Men jag skulle inte säga att dagens kyrka uppfyller våra drömmar, fortsätter han.

– Även om Svenska kyrkan och en rad andra kyrkor i vårt land har radikaliserats, ja till och med nuvarande påven får inkluderas bland de radikala så återstår mycket att förändra.

Stort missnöje bland ungdomar

Generalförsamlingen inleddes alltså den 4 juli. Men redan veckan innan samlades 150 ungdomsdelegater för ett tre dagar långt förmöte. Diskussionerna var livliga och det fanns ett stort missnöje bland ungdomarna över att de inte hade någon rösträtt på det stundande världskyrko­mötet.

”Det är tydligt att många, både unga och gamla, som är djupt involverade i den ekumeniska rörelsen inte känner sig hemma i den rådande strukturen inom Kyrkornas världsråd. Det finns en längtan efter modigare och hårdare självkritik från kyrkorna, för mindre fokus på kyrkcentrerade frågor och för ett större engagemang i aktuella politiska och sociala problem”, står det i Hot News.

”En lidelsefull aktivitet”

Hot News skriver i en sammanfattning av den första frågestunden på Club 68 att det är extremt svårt, om ens möjligt, att förändra kyrkan från en passiv grundinställning till riktig solidaritet med de förtryckta och fattiga. ”Kyrkan behöver själv genomgå en revolution för att bli det den var tänkt att vara.”

– En reporter från Upsala Nya Tidning kallade Club 68 för världskyrkomötets nerv eller puls eller dylikt. Jag upplevde att det var en lidelsefull aktivitet. Det var studentrevoltår, så på förfrågan tillät vi civilklädda poliser att närvara. Men de behövde aldrig ingripa, berättar Johan Unger som liksom Carl-Henric Grenholm arbetade med Club 68.

Vid ett tillfälle erkänner han dock att det blev ”en mycket hotfull stämning”.

– Yrkesdemonstranten Sherman Adams tog över mikrofonen och uppmanade folket att dra till slottet för att demonstrera mot regeringen och staten. Men vi lyckades skapa lugn.

Kristen eko-humanist

I dag kallar sig 72-årige Johan Unger kristen eko-humanist.

– Uppsala 68 förstärkte och utvecklade min tidigare kristna humanistiska hållning. Min strävan var att bidra till en humanisering av kyrka och samhälle. Jag var mycket kritisk till tidens västtänkande. Året och åren efter var det ett tryck så jag kände att jag var med i en rörelse. Men det finns inte samma frimodighet i dagens Svenska kyrka. Även om vi ”förnyare” var en liten minoritet, så dikterade förnyelsens frågor debatten. Nu råder närmast stiltje på den övergripande nivån.

På vilka områden kan du ändå se att dagens kyrka har påverkats av 1968?

– Svenska kyrkan har blivit mer internationellt orienterad. Den är mer socialetisk medveten. Diakonin har drivit en aktivare och bredare inställning. Kanske har det gynnat diakonins och diakonernas integration i kyrkan. Den liturgiska rörelsen har utvecklats från en högkyrklig rörelse till en allmänkyrklig. Den teologiska öppenheten har blivit mycket större. Den auktoritära strukturen har balanserats genom en jämnare tolkning och tillämpning av den dubbla ansvarslinjen genom betoningen av lekfolket.

Nytt stort kyrkomöte året därpå

Året efter världskyrkomötet i Uppsala var det dags för ännu ett stort kyrkomöte – denna gång frikyrkomötet i Örebro. Och även om formatet för frikyrkomötet var betydligt mindre kändes mycket av upplägget igen.

I direkt anslutning till mötet samlades bland annat ungdomarna till en förkonferens. Och under huvudmötet publicerade ungdomarna en tidning som denna gång gick under namnet Svenska Morgondagen.

– Vi imiterade Hot News så gott vi kunde, berättar redaktören Per-Axel Svalander som liksom Martin Lind bodde i Lund.

Att de tillhörde Fria kristliga studentföreningen (FKS) respektive Sveriges kristliga studentrörelse (SKS) spelade inte någon större roll. I studentstaden kände de kristna ungdomarna varandra. Därmed var det inte heller särskilt märkligt att Hot News fick en efterföljare.

Federation mellan studentrörelser

Redan efter världskyrkomötet i Uppsala 1968 bildades en federation mellan Sveriges kristliga studentrörelse (SKS), Fria kristliga studentföreningen (FKS) och den Katolska studentorganisationen. Det ledde i sin tur till att FKS och SKS 1971 gick samman till Kristna studentrörelsen i Sverige (Kriss).

– På många sätt var det en formalitetssak. I praktiken hade vi redan arbetet nära varandra under lång tid, säger Anders Mellbourn, sedermera chefredaktör för Sändaren mellan åren 2009 och 2012.

Världskyrkomötet i Uppsala hann Anders Mellbourn bara uppleva en dag av. Men året efter, på 1969 års frikyrkomöte i Örebro, var han desto mer aktiv. Bland annat höll han i utfrågningarna av kyrkoledarna – i likhet med världskyrkomötet i Uppsala bjöd även frikyrkomötet i Örebro på utfrågningar.

Verksamheten liknades vid en skandal

Vid ett sådant tillfälle deklarerade Stig Abrahamsson, missionsföreståndare för Helgelseförbundet, att den verksamhet som Club 68 hade bedrivit under världskyrkomötet i Uppsala närmast var ”en skandal”. Erik Axelsson, Svenska alliansmissionen, sa vid samma utfrågning att ”troheten mot bibelordet måste gå före enhetssträvanden”.

Metodistkyrkans biskop Odd Hagen tyckte där­emot synd om alla samfund som inte insåg att strukturerna var provisoriska för en viss tid och att de sedan måste ersättas med något nytt.

– Generellt sett hade vi ett starkare stöd från Baptist- och Missionssamfundet samt Metodistkyrkan. Hos Pingst och Örebromissionen var förståelsen klart mindre, säger Anders Mellbourn.

– Mest kritiska och direkt avvisande ställde sig Helgelseförbundet och Alliansmissionen, fyller Per-Magnus Selinder från dåvarande Missionsförbundet i.

– Alliansmissionens styrelse gjorde ett mycket avvisande uttalande, där så gott som allt frikyrkomötet hade beslutat om avvisades. Skiljefrågorna var främst synen på enhet, mission och ungdomarnas krav på inflytande, fortsätter han.

Strävan efter enighet över samfundsgränserna

Viljan att enas över samfundsgränserna var ett genomgående tema för de kyrkliga aktiva ungdomarna. En av motionerna som enhälligt antogs vid förmötet i Örebro handlade till exempel om bildandet av ett gemensamt frikyrkligt samfund som en första etapp på vägen mot en enad kyrka i Sverige.

Många av de övriga dokumenten, som gick vidare till frikyrkomötet, var inspirerade av världskyrkomötet året innan. Och i slutändan härstammade tre fjärdedelar av frikyrkomötets antagna dokumentsamling från ungdomarnas förkonferens.

– Det jag framför allt kommer ihåg från mötet i Örebro är att ungdomarnas förarbete fick så stort genomslag, det öppnade för att man lyssnade på ungdomarna på ett annat sätt efteråt, framför allt i ekumenik och förnyelse av gudstjänstlivet, säger Per-Magnus Selinder.

Samtal om en gemensam frikyrka

Redan våren 1968 deltog han i en internationell ungdomskonferens inför världskyrkomötet i Uppsala. Och under Uppsala 68 hade han gäststatus vilket innebar att han, utan rösträtt, kunde vara med i de olika sektionernas arbete.

Året efter var han ordförande för ungdomens förkonferens till frikyrkomötet.

– Hösten 1969 inleddes samtal om en gemensam frikyrka mellan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionsförbundet – fast det tog 40 år fram till resultat. Ekumeniken var kanske det mest omedelbara resultatet av kyrkomötena.

Missionsfrågorna stod i centrum

Per-Magnus Selinder nämner att bibelsynsfrågorna fanns under ytan, men att de knappast diskuterades.

– Missionsfrågorna stod däremot i centrum, både i Sverige, men framför allt internationellt. I början av 1970-talet var det en enorm tillströmning av ungdomar, både till ”ettårsarbete” i Sverige och till volontärtjänst i systerkyrkorna.

– Det som kanske främst fick fart och fortfarande utvecklas i kyrkorna var gudstjänstlivets förnyelse. Då hette det utmanande ”experimentgudstjänster” med firare former och mer aktivt deltagande av församlingen.

På frågan om vilka konkreta resultat kyrkomötena 1968 och 1969 lämnade efter sig nämner Anders Mellbourn bland annat de ekumeniska u-veckorna som arrangerades under 1979-talet.

– Under samma period grundades också Frikyrkan Hjälper som senare bytte namn till Diakonia. Generellt sett fick biståndsfrågor en mer politisk kontext. Socialekonomiska frågor och fredsfrågor kom på bordet.

”Social väckelse”

Anders Mellbourn pratar om den ”sociala väckelsen” där världskyrkomötet i Uppsala kom att spela en viktig roll.

– Uppsala var inte det centrala för mig, jag var bara där en dag. Men allt som hände under de åren har präglat mitt liv och livshållning. Min sista ledare i Sändaren hösten 2012 handlade om trons konsekvenser. Jag tror faktiskt inte att jag hade haft kvar en personlig tro om det inte hade varit för de formativa åren i slutet av 1960-talet.

Kristna studentrörelsen i Sverige grundades 1971. Men trots sammanslagningen blev organisationen inte den succé som ni hade hoppats på.

– Det är sant att Kriss blev en ganska marginell företeelse. Det gällde tyvärr också flera av de andra ekumeniska organen.

Vad tror du att det beror på?

– I vår betoning av det sociala ansvarstagandet tappade vi kanske det mystiska. Vi gick från ett dike till det andra. Jag tror inte att det var fel att ta intryck av fred, frihet och sociala frågor. Men i vårt fall blev det kanske bara politik.

Annons
Annons
Annons
Annons