David Eriksson lagar och lappar Panzisjukhuset i Kongo

Om någon månad lämnar en container med livsviktig utrustning Sverige. Målet är Panzisjukhuset i Kongo. Den som har ordnat att containern kan skickas är en doldis från Mälarökyrkan på Ekerö.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Det finns de som säger att David Eriksson en gång i tiden räddade livet på doktor Mukwege. Själv säger han att det var hans fots förtjänst. Tack vare att David Erikssons fot blev inflammerad, svullnade flera gånger om och färgades i alla möjliga kulörer lyckades han, hans fru Astrid, doktor Dennis Mukwege och en finsk läkare fly under beskjutning mitt under det första Kongo-kriget på 1990-talet.

Då hade David och Astrid jobbat som missionärer på ett sjukhus i bergsstaden Limera i två omgångar.

– Det var väl något Herren skickade för att vi skulle få komma därifrån. På grund av foten släpptes vi igenom alla vägspärrar och kunde nå Bukavu. Därifrån tog vi MAF:s cessnaplan till Nairobi och flög sedan till Sverige. Sedan åkte vi raka vägen till infektionskliniken på Huddinge sjukhus. En månad senare var allting läkt, berättar David.

Och David och Astrid åkte ut på missionsfältet igen.

Missionärskallet kom sent i livet, men har hållit i sig sedan dess. Det började med en studiecirkel om mission.

– Vi bodde i Östersund i många år. 1984 flyttade vi till Ekerö. 1990 hade vi byggt klart Mälarökyrkan och anmälde oss till en kurs om mission i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Deras viktigaste missionsfält var då Tanzania, Kongo och Burundi. Vi gjorde en resa till Kongo och Burundi och hamnade på Lemerasjukhuset. Där kände vi att det fanns något som kallade.

Det jobbade på Lemera i flera år på 1990-talet. Ingenjören David som tekniker och hustrun Astrid som rektor för kvinnoskolan. Efter flykten med foten och doktor Mukwege tjänstgjorde de på en klinik i Tanzania medan Dennis Mukwege grundade Panzi i Bukavu. Sedan 2004 har de jobbat med Panzisjukhuset.

De reser dit mellan en och fyra gånger per år. Är de i Sverige har de nästan daglig kontakt med Panzi.

– I Bukavu jobbar min fru med att bygga depåer och organisera upp den utrustning som kommer, hon tar emot containrar med gåvor och hanterar bebispaketen vi haft med oss. Varje gång vi reser tar vi med oss så mycket som möjligt. Jag jobbar med teknikfrågor. Annars håller jag jämt på och tigger ihop utrustning.

Allt behövs, från elcentraler till elkablar och säkringar. David har byggt en förbränningsugn för sophantering på sjukhuset och fixat el- och vattenförsörjningen.

– Sjukhuset byggdes 1998 och är i dag mycket slitet. Vi håller på och lappar, lagar och reparerar hela tiden, berättar han.

– Varje dag kommer mellan 3 000 och 4 000 människor in på området. På nätterna kan det ligga fyra människor i varje säng, och så en människa under sängen. Sjukhuset bekostar mat bara till de våldtagna kvinnorna. Övriga patienter tas om hand av sina anhöriga.

Containern David ska få iväg nu innehåller två elgeneratorer, en tank för diesel, verktyg, maskiner, bildäck, invalidcyklar för barn, sjukhusutrustning, till och med en gräsklippare. Generatorerna har skänkts av Rotary och Altas Copco.

Makarna jobbar i det tysta, även om de är välkända i sin kyrka.

– Vi har i all ödmjukhet försökt lyssna in vad Gud har velat och göra vad som är rätt. Det är bara en förmån att få tjäna. Kan man jobba i det tysta så gör man det.

David Eriksson

Aktuell: Fyller 75 år den 12 december.

Bor: Ekerö.

Familj: Fru Astrid och tre vuxna döttrar med familjer.

Gör: Hjälper Panzisjukhuset tillsammans med sin fru.

Favoritbibelord: Matteus 7:12.

Motto: Det enda jag vet är att nåden räcker.

Bokrekommendation: ”Dennis Mukwege. En levnadsberättelse” av Berthil Åkerlund.

Tycker om: Att vara uppe i Jämtland och åka utomlands och bada ibland.

Glad åt: Församlingen Mälarökyrkan som ”står mycket nära verkligheten”.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons