Efter 50 vände livet – då blev Marit missionär

6 frågor till Marit Rasmussen, norska sjuksköterskan som bestämde sig att bli missionär efter att hennes man gick bort.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Hur kommer det sig att du åkte till Pakistan som missionär?

– Jag hade haft ett långt yrkesliv som sjuksköterska. Men så skedde en stor förändring i mitt liv. Jag förlorade min man väldigt tidigt. Då började jag fundera på vad jag skulle göra – om jag skulle fortsätta på samma spår eller göra något annat. Jag tog en diakonikurs på ett år och fick via Internationell diakoni kontakt med Pakistan. Det fanns några andra norska och svenska missionärer där. Eftersom jag redan var så gammal behövde jag veta att det här inte var något ”påhitt efter 50” från mig själv, så jag funderade mycket och fick många bekräftelser på att det var ett kall från Gud.

Vad gjorde du i Pakistan?

– Under mina första sex veckor, som en del av diakonutbildningen, arbetade jag på en klinik i den nordvästra delen av landet. Men sedan blev det svårt för utlänningar att resa dit. I stället flyttade jag till Lahore, där huvudkontoret för pingströrelsen ligger. Samtidigt som jag påbörjade språkstudier började jag också besöka kyrkor och arbetade mycket med söndagsskole­arbete. Det blev en stor kulturell resa. Jag reste över landet till olika församlingar och blev bekant med grupper av alla slag. Senare höll jag i kvinnoseminarier om hälsa och jag var med och startade en barnmorskeutbildning.

Du var aldrig rädd att åka dit som ensam kvinna?

– Aldrig, det måste man bli fri ifrån. Är man rädd bör man åka hem. Jag har varit i många farliga situationer men inte känt rädsla. Det är bara för att Gud ger en förvissning om att det kommer att gå bra. När man är i oroliga områden måste man vara vis och lita på det som befolkningen säger. Exempelvis när det gäller kläder. Du ser kläd­koderna och bör följa vissa regler som finns. Jag lärde mig mycket av de missionärer som varit där tidigare. Tyvärr var jag med i en bil­olycka som gjorde att jag 2013 fick åka hem till Norge akut. Men jag har varit nere en gång varje år under en månads tid.

Hur vågade du göra något helt nytt mitt i livet?

– Förmodligen var det enklare eftersom jag redan var i en förändringsprocess i livet. Innan­ jag åkte tog jag god tid med familjen. Alla barnen var införstådda med vad jag skule göra. Eftersom det tog lite tid innan jag fick visum fick jag också tid att bearbeta det lite.

Vad är planen för dig framöver?

– Nu är jag 73 år, men jag har planer på att åka ned igen sent i höst eller tidigt på våren nästa år. Vi har ju en hel del arbete vi stöttar som jag vill se hur det går med.

Finns det hopp för Pakistan?

– Visst finns det hopp. Det är ett svårt land, med bara två procent kristna, men jag vill alltid stå bakom och inspirera dem som driver arbetet där nere. Vi ska inte bestämma åt dem, utan låta dem göra det. Det är unga människor som nu går till helt nya områden. Det skrivs inte mycket om det, men kristna kommer nu in i områden som utlänningar aldrig skulle kunna komma in i. Det är otroligt.

6

Annons
Annons
Annons
Annons