Fyrlingarna Henricson, 25 år senare: Det är viktigt att få en egen identitet

Det är snart 25 år sedan Dagen intervjuade familjen Henricson, som då hade nyfödda fyrlingar. Nu fyller Simon, Albin, Jacob och Carl 25 år. De berättar om ett liv där identitets-sökande varit viktigt. Men också ett liv där gemenskap, kompromisser och empati har fått stå i fokus.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

DagenTV: Fyrlingarna Henricson berättar vilka de är i dag

 

En regnig höstdag besöker jag bröderna Henricsons barndomshem i Täby. I dörren möts jag av fyra vänliga ansikten och hunden Isa som till en början skäller misstänksamt. I den stora­ generationsbostaden har familjen Henricson bott de senaste­ 20 åren. Men nu, när storebror Marcus och två av fyrlingarna redan flyttat hemifrån, är det dags att byta bostad. Många av kartongerna är redan packade men innan flyttlasset går ska de ha födelsedagsfest i villan.

Det skiljer bara fyra minuter mellan fyrlingarna Henricson. Men jag förvånas genast när jag träffar dem. Hade jag inte vetat om att de var fyrlingar, skulle jag ha trott att de bara var kompisar. Lite naivt hade jag förväntat mig att de skulle vara fysiskt lika varandra.

– Det får vi alltid höra, säger Simon Henricson direkt.

Han måste alltid ta fram barnfotografierna för att bevisa för folk att han är fyrling.

I april 1993 publicerade Dagen ett stort reportage med hela familjen Henricson. Mamma Gunilla­ och pappa Michael berättade­ om hur det hade varit att få fyrlingar sex månader tidigare. Treåriga Marcus fick plötsligt en helt ny familj när de fyra småsyskonen flyttade in. Med 26 läkare och sjuksköterskor i rummet mindes mamma Gunilla hur hon domnade bort inför kejsarsnittet. Då bodde familjen i Linköping och det var stadens allra första fyrlings-födsel. Familjen tillhörde Sionförsamlingen och Michael berättade i reportaget att församlingen varit ett stöd i förbön i samband med födseln. Först kom Albin, sedan Jacob, därefter Simon och sist Carl. Eller snarare var det ju så att läkarna valde att ta ut Carl sist. Kanske var det därför han ofta var arg som liten, skämtar bröderna i dag.

Den 12 oktober fyller de år och till helgen blir det 100-årsfest. Under ett halvårs tid har Jakob planerat en stor mask-erad med tema 90-tal. En av bröderna planerar klä ut sig till en Sailor Moon-figur, en annan blir en pojkbandsartist och en tredje Kurt Cobain. Med inbjudna från alla fyras kompisgäng blir det en stor fest.

Bröderna brukar försöka fira födelsedagar tillsammans även om de numera bor på olika platser. Men ibland kan det vara krångligt att samla alla, då de har väldigt olika scheman och intressen. Även personligheterna skiljer sig markant, något deras föräldrar märkte redan tidigt. Jacob är lugn, en riktig drömmare, står det i reportaget för 25 år sedan. Simon beskrivs som framåt och Albin som bestämd, han vet vad han vill.

– Jo, det kan nog stämma, säger Jacob när han läser beskrivningen om sig själv i den gamla Dagen-tidningen.

– Jag brukar drömma och fundera på lite allt möjligt.

– Du är både tankspridd och konstnärlig, flikar de andra bröderna in.

– Jag tycker om att måla och skapa. Mina föräldrar har berättat att jag var väldigt blyg och funderade mycket när jag var liten, säger Jacob.

Även Simon känner igen sig i beskrivningen från reportaget. Han är mer utåtriktad, social och gillar att hjälpa människor. Simon strävar ständigt efter att bli bättre, inte minst i sitt yrke. Han är snart färdigutbildad förskollärare och vill arbeta med barn med särskilda behov.

Albin och Carl är däremot mer tveksamma till föräldrarnas beskrivning av deras personligheter. Visserligen är Albin lite envis ibland men han skulle ändå inte beskriva sig själv som bestämd.

Och Carl menar att beskrivningen ”mycket ettrig och intensiv” inte alls stämmer på honom i dag.

– Jag var kanske ganska driven som barn. Jag var nog ofta arg. Men jag växte ifrån det. I dag är jag mer som Jacob, väldigt lugn, berättar Carl.

Att växa upp som fyrling är inte alltid lätt. De kallades ”bröderna Henricson” och sågs ofta som en enhet, inte som olika individer.

– Det var tidigt viktigt för oss att få egna identiteter. Det var tråkigt att alltid bli sammankopplade, berättar Simon.

DagenTV: Fyrlingarna Henricson berättar vilka de är i dag

 

Redan i mellanstadiet placerades barnen i olika klasser. I högstadiet valde de olika skolor. När de var små hade de likadana frisyrer och kläder, men senare började de välja kläder och stil efter eget tycke.

– Det föll sig ganska naturligt att vi hade olika klädsmak, säger Jacob.

– Eller fick vi olika smak för att vi ville vara olika? frågar sig Simon.

Den frågan kan de själva inte svara på. Men det var viktigt att bli erkänd som sig själv och inte bara en del av syskonskaran. Samtidigt har det funnits mycket­ positivt med att ha många syskon. De har aldrig behövt känna sig ensamma. Det fanns alltid någon att leka med.

– Vi har ju alltid kunnat hjälpa­ varandra. Det är bra att ha personer med olika erfarenheter i sin närhet, säger Carl.

För Albin har stödet från syskonen varit särskilt viktigt.

Albin föddes döv och med sjukdomen vattenskalle. Under jobbiga tider på sjukhuset har han fått mycket uppmuntran och stöd från familjen. Tack vare att föräldrarna och alla bröderna tidigt lärde sig teckenspråk har Albins vardag förenklats mycket.

– Det är bra att alla kan teckna och tolka åt mig. De hjälper mig mycket när vi träffar nya människor, säger Albin på teckenspråk och fortsätter.

– Eftersom jag inte kan läsa på läppar blir det omöjligt annars när vi ska umgås i större grupper. Då måste jag skriva på mobilen eller på papper om ingen­ tolkar.

Albins syskon och föräldrar är alltid måna om att tolka det som sägs och inkludera Albin i samtalet. Eftersom de är många kan de turas om. Ordet gemenskap verkar vara centralt i familjen Henricsons liv. Visst har det uppstått konflikter och irritationer då och då. Simon menar att Jacob gillar att retas. Jacob säger att Simon är lättretlig. Men i grunden finns en känsla av värme­ mellan syskonen. Innan jag lämnar bröderna Henricsons barndomshem möter jag pappa Michael i dörren. Han hinner svara på frågan om hur livet med fem söner kom att bli.

– Jag tycker det gått bra. Utmaningen var att räcka till. Jag ville ge varje barn egentid men det kunde vara svårt, säger Michael.

Simon konstaterar att de var många som ville ta plats.

– Men därigenom har vi också alla fått lära oss ta hänsyn, kompromissa och känna empati med varandra.

Att alla fyrlingar överlevde, födda 11 veckor för tidigt, var ingen självklarhet.

Nu fyller de 25 år. Bara det är värt att fira.

 

Fyrlingarna Henricson

Albin: Jobbar på daglig verksamhet för hörselskadade, med foto, webb och redigering. Intresserad av bakning, träning och mat och kost.

Simon: Studerar sista terminen till förskollärare. Tycker om musik, sport och drömmer om att bli specialpedagog för barn med särskilda behov.

Jacob: Utbildad undersköterska och jobbar inom äldrevården med parkinsonssjuka. Är konstnärlig och tycker om att måla och skapa i bild och form.

Carl: Masterutbildning inom miljövetenskap och letar arbete inom området. Arbetar just nu med äldrevård. Tycker om naturvetenskap och tittar gärna på dokumentärer.

Annons
Annons
Annons
Annons