”Prästfruarna har haft ett stort engagemang för samhället”

Jag är imponerad av det engagemang och ideella arbete som prästfruar genom historien visat. Det säger Åsa Ulfvebrand, vice ordförande i det jubilerande sällskapet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Stockholms stifts prästförening har nämligen firat 100 år under 2017. Vid en fest för medlemmarna tidigare i höst höll biskop Eva Brunne tal och i samband med att Stockholms stift firade sitt 75-årsjubileum i våras fanns också föreningen med på ett hörn. I en minnesbok, utgiven till jubileet och som Åsa Ulfvebrand sammanställt, dokumenteras den unika föreningen, som är den enda i sitt slag i Sverige som finns kvar.

– Det som slaget mig när jag jobbat med boken är det engagemang som prästfruarna haft. Det var ju förr en obetald yrkesroll att vara prästfru. De hade ett engagemang för samhället och för dem som behövde extra stöd. Genom basarer och försäljningar samlade de ofta in pengar, berättar hon.

Föreningen är alltså äldre än stiftet och från början (som ”Stockholms prästfruars förening”) var uppgiften att bistå Sjömansinstitutet och Sjömanskyrkan med att besöka de sjömän som kom till Stockholms hamnar, främst i Värtahamnen.

– Man behövde helt enkelt hjälp med det arbetet och då vände man sig till prästfruarna.

Senare blev det en annan inriktning när det uppmärksammades att prästfrun ofta hade en ganska utsatt roll. Om hon blev änka hände det att hon blev utan bostad till exempel. Föreningen började då samla in pengar till hem för prästänkor.

Även under andra världskriget anordnade prästfruföreningen bland annat en stor konsert i Konserthuset för att samla in pengar till stöd åt Finlands folk. Andra exempel på stora insamlingar var under flyktingvågen från Ungern 1956.

– De levde verkligen med i sin samtid har jag insett. De bjöd in kvinnliga profiler till föredragen och diskuterade kvinnors roll i samhället, säger Åsa Ulfvebrand.

Hon är projektledare på förlaget Verbum och gift med Hans Ulfvebrand, domprost i Stockholms domkyrkoförsamling. Numera har i princip alla prästers fruar eller män egna yrken, men så var det inte när föreningen bildades. I och med att prästämbetet möjliggjordes för kvinnor välkomnades även manliga medlemmar i föreningen.

- Den allra första manliga medlemmen, Nils Gustav Olander, är fortfarande med i föreningen. Han var gift med en av de tre första kvinnor som vigdes till präster, Elisabeth Djurle.

Även om det i dag i stiftet finns ungefär lika många som kvinnor som präster återspeglas det inte helt i prästfruföreningen, här är männen ändå i minoritet.

Föreningen förvaltar bland annat några stiftelser ur vilken man kan söka pengar. Även i dag finns äldre prästfruar, ur den generation som inte hade egna yrken, som kan ha det tufft ekonomiskt.

Liksom i många andra ideella sammanhang märker prästfruföreningen att de aktiva ofta är de äldre och att det inte fylls på med nya yngre medlemmar som tidigare.

– Men det är fantastiskt att föreningen finns kvar och av rent historiska skäl känns det angeläget att hålla den igång. Det handlar delvis om respekt för dem som varit med länge, även om föreningen i dag har en delvis annan funktion än förr, säger Åsa Ulfvebrand.

Annons
Nyhemsveckan
Annons