Susanne Rodmar gick från byggen till fängelse

Susanne Rodmar började sin karriär med att jobba på byggen.
Men livet tog en annan väg efter ett år på bibelskola, och nyligen valdes hon till ordförande i Equmeniakyrkan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Familjen har fullt upp med att röja i ladan hemma på gården i Rimbo.

I morgon (lördag) fyller Susanne Rodmar 50 år, och veckan efter ska hennes dotter gifta sig. Det vankas fest i ladan två gånger om.

Susanne Rodmar har nyligen blivit ordförande i Equmeniakyrkans styrelse, och när vi försöker bena ut vad det innebär har hon gott om jämförelser. Exempelvis från företagsvärlden, där kyrkoledarna beskrivs som VD:ar, medan hon leder styrelsearbetet.

– Jag attesterar kyrkoledarnas reseräkningar, landar hon lite skämtsamt i efter ett tag.

Det handlar helt enkelt om smått som stort, från de stora strategierna som ska stakas ut, till att ha koll på den nödvändiga pappersexercisen.

Varför blev du pastor en gång i tiden­?

– Jag hade faktiskt inga tankar på det när jag var ung. Jag gick teknisk linje på gymnasiet och började sedan jobba på byggen, berättar Susanne Rodmar.

Hon var inte någon grovjobbare, utan jobbet bestod i att hjälpa snickarna och betongarna att märka ut var väggarna skulle sitta och var betongen skulle gjutas.

– Sedan gick jag bibellinje i ett år, och tänkte sedan gå tillbaka till mitt arbete på byggföretaget. Men då fick jag min kallelse att bli pastor, berättar Susanne Rodmar.

– Jag fick inget direkt tilltal från Gud, utan kände det inom mig. Det bekräftades sedan av personer som känner mig väl, vilket var viktigt för mig.

1996 ordinerades Susanne som pastor i vad som då var Missionskyrkan, numera Equmeniakyrkan.

Till stor del har hon tjänstgjort bakom galler. I 18 år har hon varit fängelsepastor, och hon hamnade där till stor del tack vare sina studievänner.

– Sista året på pastorsutbildningen skulle vi på studiebesök på en anstalt tillsammans med en fängelsepastor. Men de andra missade bussen, så det blev bara han och jag, berättar Susanne.

Då väcktes något inom henne, och när samme pastor senare skulle gå i deltidspension fick hon frågan om hon kunde ta över den andra delen av tjänsten.

– Så jag jobbade halvtid i församling och halvtid på anstalter­ som Österåker och Färingsö.

Sedan 2009 har hon också jobbat med att samordna den andliga vården, anställda av Sveriges kristna råd (SKR). Tidigare i år blev det hennes heltidsjobb. Ordförandeskapet i Equmeniakyrkan är ett ideellt förtroendeuppdrag utöver arbetet på SKR.

Livet i fängelse beskriver Susanne som lärorikt. Hon menar att trots att hon mött människor med helt andra erfarenheter, så har hon märkt att människor i grunden är väldigt lika.

– Sedan är det en utmaning att skilja på människan och det personen har gjort. Jag har mött människor som gjort avskyvärda saker, och en av mina kollegor sa att du inte ska säga mördaren, utan en människa som är dömd för mord. Att det i första hand är en människa man möter och att en fånge ska bli betraktad som något annat än sitt brott.

En annan sak som präglat jobbet som fängelsepastor var ekumeniken.

– Mina närmsta kollegor är präster från Svenska- och Katolska kyrkan, men även imamer. Det är dem som du träffar varje dag på jobbet, som har samma arbetsuppgift.

– På så sätt har jag fått lära mig mer om andra kyrkor och andra religioner, och inser också att olikheter oss emellan beror mer på personligheter än vilken kyrka vi kommer från.

Fakta:

Susanne Rodmar

Aktuell: Ny ordförande för Equmeniakyrkans styrelse

Dubbelt aktuell: Fyller 50 år på lördag (19 augusti)

Familj: Man och tre barn, i åldrarna 22, 16 och 14 år

Bor: På en gård i Rimbo, tillsammans med tolv tackor, tjugo lamm, tre hundar, två katter samt två tjurkalvar under sommaren.

Hobby: ”Bor man på en liten gård behöver man inte fundera på vad man ska göra på fritiden”.

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons