Till minne: Margareta Asplund

Min älskade syster Margareta Asplund somnade stilla in ​den 31 oktober.​

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Familj

Vår familj bestod av mor Anna och fader Hjalmar, min äldsta syster May, som gick bort ​2013, Margareta och mig. Famil­jen levde nära varandra i två rum och kök. Det fanns inte badrum, endast en liten tvättho i toalett­rummet.​ Det blev simhallen en gång i veckan​. Mina systrar sov i kökssoffan i köket och jag i samma rum som mor och far, till mitt 19:e år.

Margareta var mycket be­gåvad, ​primus​ i realexamen. Rektorn ringde hem och manade till vidare studier, som inte gick att genomföra på grund av ​det ​ekonomiska läget. Hon blev sjuksköterska och fick ta hand om många sjuka, bland andra ​vänner från Dagenkoncernen. ​Astronauten James Erwin, som var Ibras gäst under några veckor,​ var en av hennes patienter.

Margareta var ett föredöme i kristet liv förbön och vandel. Under­ några år valde jag att lämna Elimförsamlingen i Örebro och pröva på ett annat sätt att leva. När jag kom hem sent om kvällarna efter ”utelivet” tvingades jag att passera köket och fann ofta Margareta böjd i bön. Hon log emot mig på sitt varma sätt utan någon förebråelse utan med ett hjärtligt välkommen hem. Jag visste att hon bad för mig och gruvade mig för att se samma syn varje gång jag ​hade varit ute och ​roat mig.

Hennes liv präglades av kärlek till nästan. När min främs­ta​ förebedjare mor Anna gick bort meddelade ​Margareta​: ”Jag tar vid efter mor”. Under mina många resor för Ibra kändes det verkligen att vara buren på bönens armar. De senaste tio åren ringde vi varandra varje dag.

Hon fick ett långt och innehållsrikt liv​ och gladdes åt barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Dottern Eva med familj i Sollentuna var ett gott exempel på att ta hand om och besöka Margareta. Sonen Bo reste ofta upp från Tranås för att hedra och visa sin tillgivenhet.

På sin 99-årsdag fick hon en stroke som hindrade henne att konversera. Hon kunde säga några få meningar, men när det gällde bön var stämman tydlig och hjärta och hjärna fungerade.

Jag kan inte minnas en enda gång att hon berömde mig, men den varma kärleken och omsorgen fanns där alltid. När jag besökte henne ringde hon alltid hem och försäkrade sig om att jag kommit väl hem.

Moder Teresa skrev några rader som skulle kunna skrivas om min syster: ”Var ett levande uttryck för Guds godhet: godhet i ansiktsuttrycket, godhet i ögonen, godhet i leendet, godhet i den varma hälsningen.”

Hennes sista hälsning från äldreboendet var ”Så roligt att du är här. Jag är tacksam men nu räcker det, jag vill ’hem’.”

Saknad, tomhet fyller sinnet men tacksamheten över de många år vi fick tillsammans överväger. Vi ska ses igen!

Larseric Janson

Foto: Privat
Nyhemsveckan
Torpkonferensen
Annons
Annons