ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Carolas gripande möte med flyktingarna

Carola åkte till Grekland för att hjälpa båtflyktingar. Nu har hon öppnat upp sitt hem för hem för kristna flyktingar från Iran som hon träffade där.Dagen följde med henne till tåg­perrongen för att ta emot en av dem.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Det är nästan omöjligt att hänga med Carola Häggkvist i hennes svängar när hon springer runt på centralstationen för att hitta rätt perrong. Vi ska möta Hamid från Iran, en av båtflyktingarna som hon träffade på ön Kos i Grekland för några veckor sedan. Han har äntligen lyckats ta sig till Sverige och kommer med tåget från Malmö för att få bo hos Carola tillsammans med fyra andra båtflyktingar från samma land.

Men det är också i hälarna på Carola som vi verkligen förstår hennes kompromisslösa hängivenhet att hjälpa till. Tiden måste stå still för att vi ska hinna hitta rätt perrong.

– Jag vill gärna att vi ska vara där på plats när han kommer, säger Carola stressat.

Sedan hittar hon ankomsttavlan. Perrong 19 står det. Väl framme tvingas vi vänta bakom avspärrningarna. Polisen står och vaktar vid perrongen. Även flyktingarna Esmaiel, Mohammad och Carolas sexåriga dotter Zoe är med till Stockholms centralstation. De lärde känna Hamid på Kos och är nu spända på att återförenas med sin nyfunne vän.

Precis som för Hamid blev även Esmaiel och Mohammad välkomnade av Carola när de i lördags anlände till Stockholm.

– De är som mina bröder jag aldrig haft, det är fint, säger Carola.

En ton av välvilja

Hon har svårt att stå still när flyktingarna anländer. Och det är lika svårt att inte ryckas med i hennes angelägna ton av välvilja.

– Welcome, säger Carola och flera volontärer runt om.

Någon klappar i händerna. Det kommer en hel grupp flyktingar till stationen när vi står och väntar. En äldre man går med käpp och flera barnfamiljer anländer hand i hand med lätt bagage.

Carola berättar att hon länge har varit engagerad för flyktingar. Hon har ställt upp i galor och konserter för att samla in pengar och hon har besökt flera asylboenden. Men för ett par veckor sedan bestämde hon sig för att göra något ännu mer konkret.

– Jag älskar ju det här. Egentligen är jag som gjord för att vara ute på fältet.

Tillsammans med dottern Zoe och hennes barnflicka åkte hon ned till den grekiska ön Kos för att se hur hon kunde hjälpa till. Där träffade hon Hamid och de andra iranska flyktingarna. De är alla kristna. På grund av sin tro är de hotade till livet i hemlandet. Carola fick vara med och be tillsammans med flera av dem. Till dem som ville komma till Sverige delade hon ut inbjudningar signerade av Svenska kyrkan. På så sätt var det enklare att ta sig vidare.

– Om inbjudningarna kunde hjälpa dem att komma fram ville vi hjälpa våra systrar och bröder, säger hon.

”Det finns mycket kärlek här”

Några timmar innan väntan vid Stockholm centralstation samlas alla hemma hos Carola för att äta middag. Även Peyman och Payam är på plats. De är också flyktingar från Iran som under snart en vecka har bott hos Carola.

– Det är inte perfekt här, men det finns mycket kärlek, säger Carola för att få dem alla att känna sig som hemma.

De tillåts leta i både kyl och frys om de behöver hitta något extra att äta. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, säger Carola på skoj. Tillsammans med Hamid blir de fem flyktingar under samma tak och framöver väntas ytterligare åtta flyktingar anlända. Exakt hur alla ska få plats är inte viktigt just nu, menar Carola. Man kan använda uppblåsbara madrasser och soffor som sängar.

En sång som bar över havet

Innan de börjar äta tar Peyman ton och börjar sjunga en sång som har betytt mycket för dem på resan. Det är en sorts psalm förklarar de. Därefter börjar alla sjunga.

– Du är min sol, jag har min trygghet i dig på det här havet. Jag är en trasig båt men du är min trygghet i den här stormen. Du är min ledare och kapten, översätter tolken.

Peyman förklarar att de sjöng den sången på väg över Medelhavet från Turkiet. När de satte sig i båten var två av dem kristna och efter resan hade ytterligare tre personer tagit emot Jesus.

– Er låt får mig att tänka på en av de första sångerna jag hörde som 13-åring när jag tagit emot Jesus. Den handlade också om en båt, förklarar Carola för Peyman och börjar sjunga på sången ”Som en båt i en säker hamn”.

Ska slussas vidare

Esmaiel, Mohammad, Peyman och Payam kommer bara att stanna i Carolas hem tillfälligt. Tanken är att de sedan ska slussas vidare av Migrationsverket när de har påbörjat asylprocessen. Men behovet av att ta emot människor kommer att växa och Carola hoppas att allt fler vill ställa upp.

– Det är en fantastisk ynnest. Jag känner att det finns änglar som går med er. Ni är en sådan otrolig välsignelse här, säger hon och vänder sig till Peyman och de andra.

Vid en flyktingmanifestation i Stockholm förvånades Carola över att det var så få personer hon kände igen. När hon därefter besökte kyrkan frågade hon sig var alla kristna hade hållit hus.

– Det är jättebra att vi går i kyrkan. Men vi får inte bli för upptagna av det. Vi behöver vara där ute också och leva i verkligheten. Det är en ny tid nu. Vi måste våga engagera oss.

Band av förtroende

Carola menar att även privatpersoner kan göra stor skillnad.

– Våga ta en personlig kontakt med folk. Fråga vad de behöver. Det kan räcka att bara vara där, säger hon.

Det är inte lika självklart för alla att öppna upp sina egna hem för att ta emot flyktingar. Men för Carola kändes det naturligt.

– Jag kan förstå att andra kan känna sig tveksamma. Men så var det inte för mig. Jag mötte de här personerna på Kos och det skapades enorma band av förtroende mellan oss.

Var det vänskap?

– Ja, vänskap på riktigt. En dag där nere kändes som en vecka för allt jag var med om. För mig fanns det inga tvivel att ta emot dem.

När Hamid slutligen kommer ned till avspärrningarna vid perrong 19 på Stockholms centralstation möts han av många glada tillrop. Carola rusar genast fram och kramar om honom. Strax därefter hoppar även Zoe, Esmaiel och Mohammad in i kramen. Efter flera grupp-selfies, skratt och några tårar är det dags att bege sig hemåt.

Det här bildar starka vänskapsband, kommer det göra ont när de behöver flytta igen?

– Ja, det är klart att det kommer att kännas, men jag ser mig själv bara som en station i allt också. Jag är inte svaret, utan det är Jesus. Jag får bara vara en del i pusslet. Men sen kommer vissa bli vänner för livet också, säger Carola.

Hembonat. ”Det är alltid en härlig stämning här”, säger Mohammad, som tillfälligt får bo hemma hos Carola.

ANNONSE
ANNONSE

Det är nästan omöjligt att hänga med Carola Häggkvist i hennes svängar när hon springer runt på centralstationen för att hitta rätt perrong. Vi ska möta Hamid från Iran, en av båtflyktingarna som hon träffade på ön Kos i Grekland för några veckor sedan. Han har äntligen lyckats ta sig till Sverige och kommer med tåget från Malmö för att få bo hos Carola tillsammans med fyra andra båtflyktingar från samma land.

Men det är också i hälarna på Carola som vi verkligen förstår hennes kompromisslösa hängivenhet att hjälpa till. Tiden måste stå still för att vi ska hinna hitta rätt perrong.

– Jag vill gärna att vi ska vara där på plats när han kommer, säger Carola stressat.

Sedan hittar hon ankomsttavlan. Perrong 19 står det. Väl framme tvingas vi vänta bakom avspärrningarna. Polisen står och vaktar vid perrongen. Även flyktingarna Esmaiel, Mohammad och Carolas sexåriga dotter Zoe är med till Stockholms centralstation. De lärde känna Hamid på Kos och är nu spända på att återförenas med sin nyfunne vän.

Precis som för Hamid blev även Esmaiel och Mohammad välkomnade av Carola när de i lördags anlände till Stockholm.

– De är som mina bröder jag aldrig haft, det är fint, säger Carola.

En ton av välvilja

Hon har svårt att stå still när flyktingarna anländer. Och det är lika svårt att inte ryckas med i hennes angelägna ton av välvilja.

– Welcome, säger Carola och flera volontärer runt om.

Någon klappar i händerna. Det kommer en hel grupp flyktingar till stationen när vi står och väntar. En äldre man går med käpp och flera barnfamiljer anländer hand i hand med lätt bagage.

Carola berättar att hon länge har varit engagerad för flyktingar. Hon har ställt upp i galor och konserter för att samla in pengar och hon har besökt flera asylboenden. Men för ett par veckor sedan bestämde hon sig för att göra något ännu mer konkret.

– Jag älskar ju det här. Egentligen är jag som gjord för att vara ute på fältet.

Tillsammans med dottern Zoe och hennes barnflicka åkte hon ned till den grekiska ön Kos för att se hur hon kunde hjälpa till. Där träffade hon Hamid och de andra iranska flyktingarna. De är alla kristna. På grund av sin tro är de hotade till livet i hemlandet. Carola fick vara med och be tillsammans med flera av dem. Till dem som ville komma till Sverige delade hon ut inbjudningar signerade av Svenska kyrkan. På så sätt var det enklare att ta sig vidare.

– Om inbjudningarna kunde hjälpa dem att komma fram ville vi hjälpa våra systrar och bröder, säger hon.

”Det finns mycket kärlek här”

Några timmar innan väntan vid Stockholm centralstation samlas alla hemma hos Carola för att äta middag. Även Peyman och Payam är på plats. De är också flyktingar från Iran som under snart en vecka har bott hos Carola.

– Det är inte perfekt här, men det finns mycket kärlek, säger Carola för att få dem alla att känna sig som hemma.

De tillåts leta i både kyl och frys om de behöver hitta något extra att äta. ”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”, säger Carola på skoj. Tillsammans med Hamid blir de fem flyktingar under samma tak och framöver väntas ytterligare åtta flyktingar anlända. Exakt hur alla ska få plats är inte viktigt just nu, menar Carola. Man kan använda uppblåsbara madrasser och soffor som sängar.

En sång som bar över havet

Innan de börjar äta tar Peyman ton och börjar sjunga en sång som har betytt mycket för dem på resan. Det är en sorts psalm förklarar de. Därefter börjar alla sjunga.

– Du är min sol, jag har min trygghet i dig på det här havet. Jag är en trasig båt men du är min trygghet i den här stormen. Du är min ledare och kapten, översätter tolken.

Peyman förklarar att de sjöng den sången på väg över Medelhavet från Turkiet. När de satte sig i båten var två av dem kristna och efter resan hade ytterligare tre personer tagit emot Jesus.

– Er låt får mig att tänka på en av de första sångerna jag hörde som 13-åring när jag tagit emot Jesus. Den handlade också om en båt, förklarar Carola för Peyman och börjar sjunga på sången ”Som en båt i en säker hamn”.

Ska slussas vidare

Esmaiel, Mohammad, Peyman och Payam kommer bara att stanna i Carolas hem tillfälligt. Tanken är att de sedan ska slussas vidare av Migrationsverket när de har påbörjat asylprocessen. Men behovet av att ta emot människor kommer att växa och Carola hoppas att allt fler vill ställa upp.

– Det är en fantastisk ynnest. Jag känner att det finns änglar som går med er. Ni är en sådan otrolig välsignelse här, säger hon och vänder sig till Peyman och de andra.

Vid en flyktingmanifestation i Stockholm förvånades Carola över att det var så få personer hon kände igen. När hon därefter besökte kyrkan frågade hon sig var alla kristna hade hållit hus.

– Det är jättebra att vi går i kyrkan. Men vi får inte bli för upptagna av det. Vi behöver vara där ute också och leva i verkligheten. Det är en ny tid nu. Vi måste våga engagera oss.

Band av förtroende

Carola menar att även privatpersoner kan göra stor skillnad.

– Våga ta en personlig kontakt med folk. Fråga vad de behöver. Det kan räcka att bara vara där, säger hon.

Det är inte lika självklart för alla att öppna upp sina egna hem för att ta emot flyktingar. Men för Carola kändes det naturligt.

– Jag kan förstå att andra kan känna sig tveksamma. Men så var det inte för mig. Jag mötte de här personerna på Kos och det skapades enorma band av förtroende mellan oss.

Var det vänskap?

– Ja, vänskap på riktigt. En dag där nere kändes som en vecka för allt jag var med om. För mig fanns det inga tvivel att ta emot dem.

När Hamid slutligen kommer ned till avspärrningarna vid perrong 19 på Stockholms centralstation möts han av många glada tillrop. Carola rusar genast fram och kramar om honom. Strax därefter hoppar även Zoe, Esmaiel och Mohammad in i kramen. Efter flera grupp-selfies, skratt och några tårar är det dags att bege sig hemåt.

Det här bildar starka vänskapsband, kommer det göra ont när de behöver flytta igen?

– Ja, det är klart att det kommer att kännas, men jag ser mig själv bara som en station i allt också. Jag är inte svaret, utan det är Jesus. Jag får bara vara en del i pusslet. Men sen kommer vissa bli vänner för livet också, säger Carola.

Hembonat. ”Det är alltid en härlig stämning här”, säger Mohammad, som tillfälligt får bo hemma hos Carola.

ANNONSE
ANNONSE