ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Farlig och oklok signalpolitik (M)

Flyktingkrisen kan klaras utan stängda gränser

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Opinion och stämningsläge är lättrörliga fenomen. Ibland går det undan i svängarna så till den milda grad att en dikeskörning är hotande nära.

Fram till för drygt två månader sedan var den förhärskand­e uppfattningen i den politiska huvudfåran att flyktingsituationen runt Medelhavet var problematisk och att Sverige hade ett visst begränsat ansvar för att hantera den.

Den 3 september förändrades opinionsläget plötsligt. Bilderna av den 3-årige Alans döda kropp på en turkisk badstrand skakad­e om. Alan blev symbolen för de många människornas ofattbara lidande.

”En fantastisk våg av medmänsklighet har gått genom vårt samhälle. Det kan liknas vid en väckelse”, skrev Joel Halldorf på denna plats en vecka senare. Men han varnade också för det som alla som upplevt väckelser vet, att utmaningen handlar om långsiktighet. ”Om uppvaknandet förblir känslomässigt stannar det vid ett kort avbrott i en lång törnrosasömn”, skrev han.

Och nu är vi tillbaka, inte där vi var i månadsskiftet septembe­r/oktober, med ett i grunden människovänligt men tämligen ljummet engagemang, utan i en b­etydligt värre situation, där h­umanitära argument övertrumfas av ord som ”systemkollaps” och ”katastrof”. Moderaternas förslag om i praktiken stängda gränser till Sverige för asylsökande innebär att vi cyniskt utnyttjar det faktum att det är omöjligt att komma till Sverige på annat vis än genom något annat land som skrivit på Dublinförordningen.

Möjligen smart, men knappast klokt.

Skulle förslaget förverkliga­s innebär det att vi lastar över problemen på andra EU-länder som är geografiskt mindre lyckligt lottade. Och, framför allt, att vi tar ifrån medmänniskor från Syrien, Afghanistan, Eritrea och andra krigs- och krisdrabbade områden det enda de äger när de fått lämna allt bakom sig – hoppet om en framtid, om en tillvaro som inte handlar om att över­leva utan om att leva och vara med och bygga upp ett gott samhälle.

”Signalpolitik” har blivit ett av höstens modeord. Och visst är det signalpolitik som Moderaterna ägnar sig åt. Man signalerar vilt åt alla tänkbara håll, mot EU för att gemenskapen ska ta sig i kragen och hitta gemensamma lösningar som fungerar, mot flyktingarna, som ska avskräckas från att söka sig till Sverige och i stället uthärda tillvaron där de råkar befinna sig just nu, och, inte minst, mot de väljare som förlorats högerut, till Sverigedemokraterna. Moderaternas utspel innebär att det som hänt i andra europeiska länder nu inträffat också i Sverige, att flyktingfientliga extrem­partier tillåts formulera den politiska agendan. Det är skrämmande att vare sig Kristdemokraterna eller Folkpartiet markerar ett tydligt avståndstagande.

Ja, flyktingkrisen är en kris. Nej, det svenska samhället håller inte på att kollapsa.

Med gemensamma ansträngningar klarar vi att hålla fast vid det som varit en stolthet för Sverige och en ledstjärna för andr­a länder, en människovänlig och människovärdig asylpolitik. Också när systemet utsätts för stora påfrestningar.

Även om höjningen av det så kallade kostnadstaket måst­e f­inansieras lånevägen och g­enom skattejusteringar uppåt.

ANNONSE
ANNONSE

Opinion och stämningsläge är lättrörliga fenomen. Ibland går det undan i svängarna så till den milda grad att en dikeskörning är hotande nära.

Fram till för drygt två månader sedan var den förhärskand­e uppfattningen i den politiska huvudfåran att flyktingsituationen runt Medelhavet var problematisk och att Sverige hade ett visst begränsat ansvar för att hantera den.

Den 3 september förändrades opinionsläget plötsligt. Bilderna av den 3-årige Alans döda kropp på en turkisk badstrand skakad­e om. Alan blev symbolen för de många människornas ofattbara lidande.

”En fantastisk våg av medmänsklighet har gått genom vårt samhälle. Det kan liknas vid en väckelse”, skrev Joel Halldorf på denna plats en vecka senare. Men han varnade också för det som alla som upplevt väckelser vet, att utmaningen handlar om långsiktighet. ”Om uppvaknandet förblir känslomässigt stannar det vid ett kort avbrott i en lång törnrosasömn”, skrev han.

Och nu är vi tillbaka, inte där vi var i månadsskiftet septembe­r/oktober, med ett i grunden människovänligt men tämligen ljummet engagemang, utan i en b­etydligt värre situation, där h­umanitära argument övertrumfas av ord som ”systemkollaps” och ”katastrof”. Moderaternas förslag om i praktiken stängda gränser till Sverige för asylsökande innebär att vi cyniskt utnyttjar det faktum att det är omöjligt att komma till Sverige på annat vis än genom något annat land som skrivit på Dublinförordningen.

Möjligen smart, men knappast klokt.

Skulle förslaget förverkliga­s innebär det att vi lastar över problemen på andra EU-länder som är geografiskt mindre lyckligt lottade. Och, framför allt, att vi tar ifrån medmänniskor från Syrien, Afghanistan, Eritrea och andra krigs- och krisdrabbade områden det enda de äger när de fått lämna allt bakom sig – hoppet om en framtid, om en tillvaro som inte handlar om att över­leva utan om att leva och vara med och bygga upp ett gott samhälle.

”Signalpolitik” har blivit ett av höstens modeord. Och visst är det signalpolitik som Moderaterna ägnar sig åt. Man signalerar vilt åt alla tänkbara håll, mot EU för att gemenskapen ska ta sig i kragen och hitta gemensamma lösningar som fungerar, mot flyktingarna, som ska avskräckas från att söka sig till Sverige och i stället uthärda tillvaron där de råkar befinna sig just nu, och, inte minst, mot de väljare som förlorats högerut, till Sverigedemokraterna. Moderaternas utspel innebär att det som hänt i andra europeiska länder nu inträffat också i Sverige, att flyktingfientliga extrem­partier tillåts formulera den politiska agendan. Det är skrämmande att vare sig Kristdemokraterna eller Folkpartiet markerar ett tydligt avståndstagande.

Ja, flyktingkrisen är en kris. Nej, det svenska samhället håller inte på att kollapsa.

Med gemensamma ansträngningar klarar vi att hålla fast vid det som varit en stolthet för Sverige och en ledstjärna för andr­a länder, en människovänlig och människovärdig asylpolitik. Också när systemet utsätts för stora påfrestningar.

Även om höjningen av det så kallade kostnadstaket måst­e f­inansieras lånevägen och g­enom skattejusteringar uppåt.

ANNONSE
ANNONSE