ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Flyktingkrisens svåraste fråga

Ska Sverige skicka iväg dem för att dö?

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Allt fler, såväl bland medierösterna som i allmänhet, tycks landa i slutsatsen att det får räcka nu. Att Sverige bör ta till drastiska åtgärder om så behöv­s för att hindra flyktingströmmen från att komma hit, stänga gränserna till och med.

Tankarna är förståeliga och logiska, och det hade varit fint utifrån trycket på Migrationsverket, p­olisen och en rad kommuner. Och även den som är positiv till i­nvandring – som anse­r att det är friskt, sunt och nödvändigt – kan nog inse att en mer reglera­d sådan hade varit att föredra utifrån exempelvi­s integrationssynpunkt. Det hade dessutom känts säkrare ekonomiskt, i alla fall i det korta perspektivet innan de som anlänt hunnit börja bidra till samhällshjulet.

Men en fråga som ingen har ett bra svar på blir hängande kvar i luften: Vart ska flyktingarna då ta vägen?

”Övriga Europa borde ta ett ökat ansvar.” Javisst, det är vi många som sagt under lång tid, men tyvärr v­iker de snarare undan än kliver fram. Allt fler länder vässar sin redan restriktiva invandringspolitik ytterligare för att tydliggöra att det inte är någon idé att komma till dem. Vad återstår då för flyktingarn­a vid en stängd Sverigegräns? Att gå tillbaka till de krigszoner man lämnat där IS och andra härjar? Att frysa ihjäl på Öresundsbron?

Frågan är vad vi hänvisar dem till och så länge vi inte har ett svar på den frågan så har vi ett gigantiskt problem om vi vill vara ett ansvarstagande land som värnar mänskligt liv.

Anna Dahlberg skriver uppgivet och irriterat på Expressens ledarsida (21/11): ”I en månads tid har regeringen förklarat att dagens nivå på runt 10 000 asylsökande i veckan är ohållbar och riskerar leda till systemkollaps. Ändå händer nästan ingenting. Det är lika häpnadsväckande som oförsvarligt. S­tefan Löfven sätter Sveriges framtid på spel. Nu måste han fatta de avgörande besluten – att uppman­a Miljöpartiet att lämna regeringen och sedan lägga om svensk migrationspolitik 180 grader.”

Ett enda perspektiv: Sveriges. Inte flyktingarna­s, inga svar kring vart de ska hänvisas, hur det ska gå för dem. För anledningen till att ”nästan ingenting” händer från Löfven och regeringen är förstås att de inser att man inte kan agera hur som helst, att man inte bara kan lämna människor vind för våg och strunta i hur det går för dem. Stats­ministern och övriga runt honom har försökt vädja till ö­vriga EU samt föra fram hälsningen att Sverige för närvarand­e är under hårt tryck och inte kan g­arantera tak över huvudet för att om möjligt förmå flyktingarna att söka andra vägar. Men de fortsätter ändå komma. Om vi inte tar emot dem, vart ska vi då hänvisa dem?

Det är 10 000-kronorsfrågan rörande de 10 000 flyktingar som kommer hit per vecka och söker asyl. Har man inget svar på den frågan så väger ens argument i övrigt väldigt lätt.

ANNONSE
ANNONSE

Allt fler, såväl bland medierösterna som i allmänhet, tycks landa i slutsatsen att det får räcka nu. Att Sverige bör ta till drastiska åtgärder om så behöv­s för att hindra flyktingströmmen från att komma hit, stänga gränserna till och med.

Tankarna är förståeliga och logiska, och det hade varit fint utifrån trycket på Migrationsverket, p­olisen och en rad kommuner. Och även den som är positiv till i­nvandring – som anse­r att det är friskt, sunt och nödvändigt – kan nog inse att en mer reglera­d sådan hade varit att föredra utifrån exempelvi­s integrationssynpunkt. Det hade dessutom känts säkrare ekonomiskt, i alla fall i det korta perspektivet innan de som anlänt hunnit börja bidra till samhällshjulet.

Men en fråga som ingen har ett bra svar på blir hängande kvar i luften: Vart ska flyktingarna då ta vägen?

”Övriga Europa borde ta ett ökat ansvar.” Javisst, det är vi många som sagt under lång tid, men tyvärr v­iker de snarare undan än kliver fram. Allt fler länder vässar sin redan restriktiva invandringspolitik ytterligare för att tydliggöra att det inte är någon idé att komma till dem. Vad återstår då för flyktingarn­a vid en stängd Sverigegräns? Att gå tillbaka till de krigszoner man lämnat där IS och andra härjar? Att frysa ihjäl på Öresundsbron?

Frågan är vad vi hänvisar dem till och så länge vi inte har ett svar på den frågan så har vi ett gigantiskt problem om vi vill vara ett ansvarstagande land som värnar mänskligt liv.

Anna Dahlberg skriver uppgivet och irriterat på Expressens ledarsida (21/11): ”I en månads tid har regeringen förklarat att dagens nivå på runt 10 000 asylsökande i veckan är ohållbar och riskerar leda till systemkollaps. Ändå händer nästan ingenting. Det är lika häpnadsväckande som oförsvarligt. S­tefan Löfven sätter Sveriges framtid på spel. Nu måste han fatta de avgörande besluten – att uppman­a Miljöpartiet att lämna regeringen och sedan lägga om svensk migrationspolitik 180 grader.”

Ett enda perspektiv: Sveriges. Inte flyktingarna­s, inga svar kring vart de ska hänvisas, hur det ska gå för dem. För anledningen till att ”nästan ingenting” händer från Löfven och regeringen är förstås att de inser att man inte kan agera hur som helst, att man inte bara kan lämna människor vind för våg och strunta i hur det går för dem. Stats­ministern och övriga runt honom har försökt vädja till ö­vriga EU samt föra fram hälsningen att Sverige för närvarand­e är under hårt tryck och inte kan g­arantera tak över huvudet för att om möjligt förmå flyktingarna att söka andra vägar. Men de fortsätter ändå komma. Om vi inte tar emot dem, vart ska vi då hänvisa dem?

Det är 10 000-kronorsfrågan rörande de 10 000 flyktingar som kommer hit per vecka och söker asyl. Har man inget svar på den frågan så väger ens argument i övrigt väldigt lätt.

ANNONSE
ANNONSE