ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Frida fick nog av att bara titta på

När Frida Temple blev mammaledig kände hon att ursäkterna tog slut. Nu hade hon gott om tid att hjälpa till. Med dottern Lou i bärsele arbetar hon sena kvällar på Ursviks evakueringsboende för flyktingar i Sundbyberg. -Jag fick nog av alla bilder och ville göra något, säger hon.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Vi springer fram och tillbaka mellan kontoret och det stora allmänna utrymmet där många av flyktingarna sitter och väntar på middagen. Det är inte lätt att hänga med i Fridas tempo. Den här kvällen är fullspäckad med "måsten" och som ansvarig är det upp till henne att se till att allt fungerar. När Frida kommer in klockan fyra på eftermiddagen får hon beskedet: Klockan sju ska en grupp flyktingar slussas vidare till ett asylboende, klockan nio kommer en ny grupp. Däremellan behöver volontärerna göra en inventering på vilka flyktingar som egentligen befinner sig på boendet, servera mat och städa innan nästa grupp kommer. Telefonen ringer i ett, flyktingarna knackar på axeln för att ställa frågor och andra kommer fram bara för att hälsa. Många av flyktingarna har blivit Fridas nya vänner.

Hon blir snart expert på "multitasking" – pratar i mobiltelefonen balanserad på axeln, skriver på datorn, dricker kaffe och håller samtidigt sin fem månader gamla dotter i knät. Dottern Lou leker med ett papper på bordet framför. Lou älskar att vara på flyktingboendet. Och även hon har fått nya vänner. Hon har vant sig vid liv och rörelse. När Frida och Lou är hemma ensamma på dagarna blir hon bara uttråkad.

Frida tar fram bärselen och sätter Lou på magen innan hon beger sig ut i hallen för att möta sina nya vänner.

-Hon blir lite av en "icebreaker" mellan mig och flyktingarna. Det är lätt att kommunicera via en bebis. Det behövs inte så mycket ord, man förstår varandra, säger Frida.

-Jag har saknat dig, säger en av de yngre männen och ger Lou en puss på handen.

Lou skrattar och Frida går vidare efter att de samtalat en stund.

-Har du arbetat hårt i dag? Du arbetar ju alltid hårt, säger Frida till en annan som nyligen stått och sopat golvet och torkat borden efter middagen.

Flyktingarna tar själva hand om en stor del av städningen. Det håller dem sysselsatta i väntan på att få komma till ett mer fast boende.

Ursviks evakueringsboende ligger i en nedlagd militäranläggning. Lokalerna är sterila och cementgolvet i kombination med den höga höjden till taket gör att ljudnivån stiger. Flyktingarna bor i stora sovsalar. I den största ligger totalt 100 personer.

Frida Temple är medlem i Centrumkyrkan. Tillsammans med andra kyrkor och organisationer i Sundbyberg har de bildat ett socialt nätverk. När Migrationsverket bad Sundbybergs stad att öppna ett evakueringsboende för flyktingar behövdes kyrkornas och organisationernas hjälp för att hitta villiga volontärer som kunde driva boendet. Nu har flyktingboendet drivits i nästan tre månader och Frida har varit med från start. I början var hon bara volontär, men sedan några veckor är hon anställd för att träna och stötta andra volontärer.

-Det är spännande och väldigt roligt att träffa de här fantastiska människorna. Man möter helt vanliga människor med fruktansvärda berättelser. Det är fascinerande att de kan vara så varma, glada och tacksamma trots allt de har varit med om, säger Frida.

Hon minns särskilt två systrar från Irak vars män blivit tillfångatagna av IS. Den ena hade en son som var gravt autistisk och den andra systern fick veta att hon var gravid när hon var på flyktingboendet. Eftersom Frida är sjuksköterska och studerar till barnmorska såg hon hur viktigt det var för systrarna att snabbt komma till en trygg plats. Den autistiska pojken hade farit väldigt illa av flykten.

- Man vill att de ska känna sig välkomnade här. I debatterna glöms det bort att de är just människor, precis som du och jag.

Efter flera telefonsamtal och en del missförstånd har Frida äntligen fått Migrationsverkets lista på de personer som ska transporteras vidare till Sundsvall. Frida sätter upp namnlistan på anslagstavlan. En anstormning av människor springer fram för att läsa. De flesta blir besvikna. I dag är listan kort. Bara 26 av drygt 200 flyktingar får åka vidare.

-Jag har varit här i två veckor och de som får åka har varit här i tre dagar, klagar en av flyktingarna till Frida.

Besvikelsen är påtaglig. Men Frida försöker lugna dem. Hon kan inte göra något. Det är Migrationsverket som bestämmer.

Även för dem som står med på listan är det blandade känslor. En del börjar gråta av glädje. Andra blir oroliga. De ska uppåt, till Sundsvall, och bussresan kommer att ta 12 timmar. Samtidigt bor deras vänner i Malmö. Avståndet känns ofattbart.

En äldre kvinna och hennes 10-åriga son står med på listan. De skyndar iväg för att packa. Sedan ställer de sig vid dörren och väntar ivrigt. Pojken ler brett. Nu finns ett hopp om att få börja i skolan. Men när det är dags att kliva på bussen är det många som gråter av sorg. De måste säga farväl till sina nyfunna vänner. Frida och lilla Lo får flera kramar. Den äldre kvinnan passar på att krama lite extra.

-Hon börjar gråta varje gång man pratar med henne. Bara den här sonen har överlevt. Hon flydde för hans skull. Hon sa "Gud välsigne dig" för det jag har gjort och att hon var tacksam. Jag har aldrig fått så många välsignelser av människor som här, säger Frida när kvinnan har gått ut genom dörren.

Plötsligt försvinner Frida snabbt iväg. Migrationsverket har glömt att se till så att alla har något att äta och dricka under resan. Frida och volontärerna tar fram lite mjölk och yoghurt som någon kan packa ned.

Telefonen ringer igen. Bussen med nya flyktingar kommer tidigare än beräknat. Inventeringen blev aldrig gjord och redan tidigt nästa morgon ska flera andra flyktingar lämna boendet.

-Vi kommer nog vara klara vid tre i natt, säger Frida med ett leende.

ANNONSE
ANNONSE

Vi springer fram och tillbaka mellan kontoret och det stora allmänna utrymmet där många av flyktingarna sitter och väntar på middagen. Det är inte lätt att hänga med i Fridas tempo. Den här kvällen är fullspäckad med "måsten" och som ansvarig är det upp till henne att se till att allt fungerar. När Frida kommer in klockan fyra på eftermiddagen får hon beskedet: Klockan sju ska en grupp flyktingar slussas vidare till ett asylboende, klockan nio kommer en ny grupp. Däremellan behöver volontärerna göra en inventering på vilka flyktingar som egentligen befinner sig på boendet, servera mat och städa innan nästa grupp kommer. Telefonen ringer i ett, flyktingarna knackar på axeln för att ställa frågor och andra kommer fram bara för att hälsa. Många av flyktingarna har blivit Fridas nya vänner.

Hon blir snart expert på "multitasking" – pratar i mobiltelefonen balanserad på axeln, skriver på datorn, dricker kaffe och håller samtidigt sin fem månader gamla dotter i knät. Dottern Lou leker med ett papper på bordet framför. Lou älskar att vara på flyktingboendet. Och även hon har fått nya vänner. Hon har vant sig vid liv och rörelse. När Frida och Lou är hemma ensamma på dagarna blir hon bara uttråkad.

Frida tar fram bärselen och sätter Lou på magen innan hon beger sig ut i hallen för att möta sina nya vänner.

-Hon blir lite av en "icebreaker" mellan mig och flyktingarna. Det är lätt att kommunicera via en bebis. Det behövs inte så mycket ord, man förstår varandra, säger Frida.

-Jag har saknat dig, säger en av de yngre männen och ger Lou en puss på handen.

Lou skrattar och Frida går vidare efter att de samtalat en stund.

-Har du arbetat hårt i dag? Du arbetar ju alltid hårt, säger Frida till en annan som nyligen stått och sopat golvet och torkat borden efter middagen.

Flyktingarna tar själva hand om en stor del av städningen. Det håller dem sysselsatta i väntan på att få komma till ett mer fast boende.

Ursviks evakueringsboende ligger i en nedlagd militäranläggning. Lokalerna är sterila och cementgolvet i kombination med den höga höjden till taket gör att ljudnivån stiger. Flyktingarna bor i stora sovsalar. I den största ligger totalt 100 personer.

Frida Temple är medlem i Centrumkyrkan. Tillsammans med andra kyrkor och organisationer i Sundbyberg har de bildat ett socialt nätverk. När Migrationsverket bad Sundbybergs stad att öppna ett evakueringsboende för flyktingar behövdes kyrkornas och organisationernas hjälp för att hitta villiga volontärer som kunde driva boendet. Nu har flyktingboendet drivits i nästan tre månader och Frida har varit med från start. I början var hon bara volontär, men sedan några veckor är hon anställd för att träna och stötta andra volontärer.

-Det är spännande och väldigt roligt att träffa de här fantastiska människorna. Man möter helt vanliga människor med fruktansvärda berättelser. Det är fascinerande att de kan vara så varma, glada och tacksamma trots allt de har varit med om, säger Frida.

Hon minns särskilt två systrar från Irak vars män blivit tillfångatagna av IS. Den ena hade en son som var gravt autistisk och den andra systern fick veta att hon var gravid när hon var på flyktingboendet. Eftersom Frida är sjuksköterska och studerar till barnmorska såg hon hur viktigt det var för systrarna att snabbt komma till en trygg plats. Den autistiska pojken hade farit väldigt illa av flykten.

- Man vill att de ska känna sig välkomnade här. I debatterna glöms det bort att de är just människor, precis som du och jag.

Efter flera telefonsamtal och en del missförstånd har Frida äntligen fått Migrationsverkets lista på de personer som ska transporteras vidare till Sundsvall. Frida sätter upp namnlistan på anslagstavlan. En anstormning av människor springer fram för att läsa. De flesta blir besvikna. I dag är listan kort. Bara 26 av drygt 200 flyktingar får åka vidare.

-Jag har varit här i två veckor och de som får åka har varit här i tre dagar, klagar en av flyktingarna till Frida.

Besvikelsen är påtaglig. Men Frida försöker lugna dem. Hon kan inte göra något. Det är Migrationsverket som bestämmer.

Även för dem som står med på listan är det blandade känslor. En del börjar gråta av glädje. Andra blir oroliga. De ska uppåt, till Sundsvall, och bussresan kommer att ta 12 timmar. Samtidigt bor deras vänner i Malmö. Avståndet känns ofattbart.

En äldre kvinna och hennes 10-åriga son står med på listan. De skyndar iväg för att packa. Sedan ställer de sig vid dörren och väntar ivrigt. Pojken ler brett. Nu finns ett hopp om att få börja i skolan. Men när det är dags att kliva på bussen är det många som gråter av sorg. De måste säga farväl till sina nyfunna vänner. Frida och lilla Lo får flera kramar. Den äldre kvinnan passar på att krama lite extra.

-Hon börjar gråta varje gång man pratar med henne. Bara den här sonen har överlevt. Hon flydde för hans skull. Hon sa "Gud välsigne dig" för det jag har gjort och att hon var tacksam. Jag har aldrig fått så många välsignelser av människor som här, säger Frida när kvinnan har gått ut genom dörren.

Plötsligt försvinner Frida snabbt iväg. Migrationsverket har glömt att se till så att alla har något att äta och dricka under resan. Frida och volontärerna tar fram lite mjölk och yoghurt som någon kan packa ned.

Telefonen ringer igen. Bussen med nya flyktingar kommer tidigare än beräknat. Inventeringen blev aldrig gjord och redan tidigt nästa morgon ska flera andra flyktingar lämna boendet.

-Vi kommer nog vara klara vid tre i natt, säger Frida med ett leende.

ANNONSE
ANNONSE