ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Högt pris inte bara för flyktingarna

Nu urholkas grundläggande värderingar, skriver Elisabeth Sandlund.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

”Här är vi. Använd oss”. Det är möjligt att inte en enda av dem som deltog i måndagskvällens möte i Smyrnakyrkan i Göteborg och fick frågan om möjligheterna att ställa upp som fadder till ensamkommande flyktingbarn såg några paralleller till Jesaja när han i en svår tid för Israels folk kallades att bli profet.

Men de uppemot 400 som räckte upp handen agerade som han gjorde – de förklarade sig beredda till att göra en insats även om det innebär inskränkningar i den personliga friheten och påfrestningar för den egna familjen.

Att kristna reagerar så när det verkligen gäller är en tröst i en svår tid. Och denna tid är svår för var och en som vill att medmänsklighet och barmhärtighet ska vara ledstjärnor, inte bara i det privata livet utan också för det svenska samhället.

När statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) kallade till presskonferens på tisdagseftermiddagen var det för att tillkännage ett kärvt budskap: Det går inte längre. Borta var allt tal om åtgärder i syfte att bringa ”ordning och reda” i flyktingmottagandet. Nu gäller det att till i stort sett varje pris få ner mängden flyktingar som söker asyl i Sverige. Vårt land går från att vara ett av de allra mest generös­a i Europa till att lägga sig på en absolut miniminivå.

Det är ett jättekliv och med all säkerhet ett som regeringens f­öreträdare tar med stor vånda. Hur tungt det är vittnade Åsa Romsons tårar om. För dem bör hon ha en eloge, inte utsättas för hårdhjärtad kritik.

Flyktingströmmen till Sverig­e innebär stora påfrestningar för viktiga samhällsfunktioner och kostnader som åtminstone kortsiktigt blir en belastning för landets ekonomi. Det är ovedersägliga fakta som det inte finns anledning att säga emot.

Vi som i det längsta hoppats att Sverige skulle ha kraft att stå fast vid en generös asylpolitik har hävdat och fortsätter oförtrutet att hävda att de går att b­emästra. Regeringen har där­emot gett upp. Nu återstår bara drastiska åtgärder som, åtminstone till att börja med, avser att skapa ett andrum.

Tjänstemän i stat och kommun är väl unnade ett andrum. Men det är ett andrum som kommer till på bekostnad av dem som behöver något mycket mer avgörande – ett livsrum, ett rum för att överleva och skapa sig en ny tillvaro. Den 10 000-kronorsfråga som ställdes i måndagens ledarkrönika förblir obesvarad: Var ska flyktingarna ta vägen när inte heller Sverige längre tar emot dem?

”Andra länder måste kliva fram och ta sitt ansvar”, säger regeringen. Ja, det tycker vi alla. Men till detta syns inga tendenser, inte minsta tecken på en sinnesförändring hos de europeiska politiker i vars bröst stenhjärtan tycks klappa. Det är deras politik som svenska regeringen nu gör till sin.

Priset betalas av flyktingarna. Men inte bara av dem utan av hela det samhälle vars grundläggande värderingar om människovärde, öppenhet och tolerans i rask takt håller på att urholkas.

ANNONSE
ANNONSE

”Här är vi. Använd oss”. Det är möjligt att inte en enda av dem som deltog i måndagskvällens möte i Smyrnakyrkan i Göteborg och fick frågan om möjligheterna att ställa upp som fadder till ensamkommande flyktingbarn såg några paralleller till Jesaja när han i en svår tid för Israels folk kallades att bli profet.

Men de uppemot 400 som räckte upp handen agerade som han gjorde – de förklarade sig beredda till att göra en insats även om det innebär inskränkningar i den personliga friheten och påfrestningar för den egna familjen.

Att kristna reagerar så när det verkligen gäller är en tröst i en svår tid. Och denna tid är svår för var och en som vill att medmänsklighet och barmhärtighet ska vara ledstjärnor, inte bara i det privata livet utan också för det svenska samhället.

När statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) kallade till presskonferens på tisdagseftermiddagen var det för att tillkännage ett kärvt budskap: Det går inte längre. Borta var allt tal om åtgärder i syfte att bringa ”ordning och reda” i flyktingmottagandet. Nu gäller det att till i stort sett varje pris få ner mängden flyktingar som söker asyl i Sverige. Vårt land går från att vara ett av de allra mest generös­a i Europa till att lägga sig på en absolut miniminivå.

Det är ett jättekliv och med all säkerhet ett som regeringens f­öreträdare tar med stor vånda. Hur tungt det är vittnade Åsa Romsons tårar om. För dem bör hon ha en eloge, inte utsättas för hårdhjärtad kritik.

Flyktingströmmen till Sverig­e innebär stora påfrestningar för viktiga samhällsfunktioner och kostnader som åtminstone kortsiktigt blir en belastning för landets ekonomi. Det är ovedersägliga fakta som det inte finns anledning att säga emot.

Vi som i det längsta hoppats att Sverige skulle ha kraft att stå fast vid en generös asylpolitik har hävdat och fortsätter oförtrutet att hävda att de går att b­emästra. Regeringen har där­emot gett upp. Nu återstår bara drastiska åtgärder som, åtminstone till att börja med, avser att skapa ett andrum.

Tjänstemän i stat och kommun är väl unnade ett andrum. Men det är ett andrum som kommer till på bekostnad av dem som behöver något mycket mer avgörande – ett livsrum, ett rum för att överleva och skapa sig en ny tillvaro. Den 10 000-kronorsfråga som ställdes i måndagens ledarkrönika förblir obesvarad: Var ska flyktingarna ta vägen när inte heller Sverige längre tar emot dem?

”Andra länder måste kliva fram och ta sitt ansvar”, säger regeringen. Ja, det tycker vi alla. Men till detta syns inga tendenser, inte minsta tecken på en sinnesförändring hos de europeiska politiker i vars bröst stenhjärtan tycks klappa. Det är deras politik som svenska regeringen nu gör till sin.

Priset betalas av flyktingarna. Men inte bara av dem utan av hela det samhälle vars grundläggande värderingar om människovärde, öppenhet och tolerans i rask takt håller på att urholkas.

ANNONSE
ANNONSE