”Hur skulle vi kunna låta dem vara på gatan?”

Vi går in genom källardörren och in till en stor tvättstuga med fuktiga kläder på tork. Det blir en del tvätt med huset fullt av människor, förklarar Fiona. När vi öppnar nästa dörr står vi mitt i en hall som har möblerats om till ett sovrum. Några unga män sitter och pratar. De flesta är i samma ålder, mellan 20–30 år. Men det finns även flyktingfamiljer som bor i huset med mindre barn och äldre föräldrar. I nästa rum bor fem personer, i ett annat fyra till. Våningssängar gör att fler får plats.

Hjärtats storlek
Trevåningshuset har många rum. Men det är inte husets storlek som egentligen skapar utrymme. Det blir snart tydligt att det är hjärtats storlek som spelar in. På frågan om hur många det är som har fått hjälp tvekar Harsha, för genom åren har många flyktingar gått ut och in genom f­amiljens dörrar.

– Låt oss bara säga att det är många, säger han och ler.

En 23-årig kille berättar att han är från Afghanistan. Han kom till Sverige första gången när han var 18 år. Redan då kom han i kontakt med Harsha och Fiona. Sedan skickades han fram och tillbaka mellan olika länder innan han slutligen kom tillbaka till Sverige för att bo med familjen i Uppsala.

– Det kan vara en utmaning att bo tillsammans på det här sättet. Men vi lever här som en familj. Harsha och Fiona ger oss alltid uppmuntran och kärlek. När vi känner oss ensamma och ledsna över något som vi tidigare varit med om hjälper de oss. Det är väldigt stort, säger han.

Har länge varit rotlös
När 23-åringen berättar sin egen historia blir det tydligt att han länge varit rotlös. Att han äntligen har fått en stabil plats att kalla sitt hem betyder mycket. Både han och många av de andra flyktingarna kallar Fiona för mamma och Harsha för pappa.

Harsha och Fiona har två biologiska barn. De är 10 och 8 år gamla och har vuxit upp i ett hem med öppna dörrar. För barnen är många av de inneboende som syskon eftersom både Harsha och Fiona tagit emot flyktingarna som att det vore deras egna.

Harsha kom själv till Sverige som flykting från Sri Lanka 2001. Under lång tid flyttade han runt mellan olika boenden och hos olika familjer. Men han fick aldrig stanna längre än några dagar på en plats och han blev lurad av flera arbetsgivare.

Slutligen hamnade Harsha på ett asylboende i Uppsala. Där kom han i kontakt med kristna. På en gudstjänst i Pingstkyrkan fick han vara med om ett starkt Gudsmöte som förändrade hans liv.

– Min situation var väldigt dålig. Men Gud hjälpte mig av en anledning – för att jag skulle hjälpa andra. Jag fick ett syfte.

Därefter träffade han sin fru Fiona som också hade ett stort hjärta för andra människor. Tillsammans började de be för staden och männi­skorna i den. När de sedan gick ut på stan mötte de många nedbrutna människor. Varje dag fick de nya kontakter och vänner.

– Vi bjöd hem dem och sa att de kunde komma när de behövde det. Vi bodde i en liten lägenhet med ett sovrum och ett vardagsrum. Sedan började vi ha öppet varje fredag och lagade mat för dem som kom. Lägenheten blev helt full av människor och jag fick chans att läsa Bibeln för dem.

De flesta var muslimer, men de lyssnade gärna när Harsha pratade om Gud. Därefter började de dela med sig av sina problem. Många hade ekonomiska svårigheter eller familjeproblem.

– Det enda vi kunde göra var att be för dem.

När familjen sedan fick möjlighet att hyra ett hus, var det ingen tvekan om att de skulle öppna sitt hem för inneboende flyktingar.

Deras kall från Gud
Harsha och Fiona lever enkelt. Yttre detaljer och ordning och reda är underordnat det som de upplever vara deras kall från Gud. Nämligen att hjälpa utsatta människor.

– Jag tycker att varje kristen familj ska ha åtminstone en flykting till och börja med i sitt hem. Att man ska lyssna på Guds ord och ta emot de behövande, säger Harsha.

När familjen fick chans att flytta in i ett hus tog de kontakt med kommunen. De blev familjehem för ensamkommande flyktingbarn och snart flyttade tre tonårskillar in. Strax därefter växte deras engagemang för flyktingar ännu mer.

– Pojkarna vi tagit emot kom och berättade att de hade vänner som de hade flytt tillsammans med. Att de hade åkt i samma båt till Europa. Nu hade de inget hem. Vi tog emot dem också.

Ryktet om Harsha och Fionas gästfrihet har spridit sig. Varje dag får de samtal från människor i behov. I dag sträcker sig hjälpen utanför det egna hemmet. På olika sätt har de kunnat erbjuda boende till flyktingar i andra lägenheter i Uppsala.

– Varje dag ringer människor från Grekland som säger att de är på väg och frågar om det finns någonstans att bo. Förra veckan tog vi emot tre personer på det sättet. I går kom annan familj från Kosovo, säger Harsha.

Både Harsha och Fiona har en stark Gudstro. De ber varje dag för och med sina inneboende. Men de är noga med att inte tvinga på sin tro på någon.

– Huruvida de har lärt känna Jesus eller inte är olika. Men det gör ingen skillnad för oss, vi älskar dem detsamma, säger Fiona.

Uppmuntrar till kyrkobesök
Samtidigt uppmuntrar de alla att följa med till kyrkan. I Pingstkyrkan i Uppsala har Harsha varit med och startat upp en gratis bibelskola där många flyktingar kommer för att få baskunskaper i kristen tro. Och många av de inneboende har följt med dit.

Hur går det att leva så många tillsammans? Med människor som har varit på flykt?    

– Bara med Guds nåd är det möjligt, säger Fiona och skrattar.

Det är ofta hennes tålamod testas. I ett hus fullt av olika nationaliteter, kulturer och åldrar kan det lätt bli lite rörigt, förklarar Fiona.

– Många av dem har dessutom varit med om trauman och varit borta från sina familjer sedan de var väldigt unga. De har inte haft något stabilt liv. När någons liv är i kaos är det svårt att hålla ordning i omgivningen.

Hur hanterar ni det? 

– Man kan inte ge order. Gör man det måste det vara i kärlek. Man måste komma ihåg att de redan är sårande och bara något litet kan bli för hårt, säger Harsha.

– Det som motiverar dem är om jag själv går med och städar tillsammans med dem. Då börjar de göra det tillsammans med varandra också. Att tappa t­ålamodet och skrika motiverar dem verkligen inte, säger Fiona.

Finns gott om plats
Matsalen och vardagsrummet ligger på bottenvåningen. Det är ett enda stort rum där en stor soffa och ett långt matbord på flera meter tar upp den största delen av ytan. Där finns gott om plats för att alla ska kunna samlas. En gång i veckan försöker de alla att äta tillsammans. I Bibeln talas det om gemenskap. Det är vad Harsha och Fiona försöker leva varje dag.

– Det är verkligen värt allt. Och vi lär oss för varje år att vi faktiskt kan ta emot fler. Vi har bara börjat, säger Harsha.