ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Julhandeln avslöjar oss

Vi sägs vara bankrutt men har råd att sätta rekord år efter år.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

"Har Sverigedemokraterna pengarna som de påstår att Sverige saknar?" Jag ställde den frågan i en text efter deras presskonferens förra veckan där de utropade att landets kistor är barskrapade samtidigt som de bevisligen har resurser att dra igång en stor annonskampanj såväl nationellt som internationellt.

Så kan man inte jämföra, invände somliga; pengarna kommer från olika kassor. Och varför peka finger mot SD? För att de tiggde om det utifrån sin presskonferens. Men absolut, grundprincipen gäller inte enbart dem utan oss alla. Så nu vänder jag texten till dig och mig.

När vi säger eller närmar oss slutsatsen att det kanske ändå börjar närma sig katastrofläge, bristningsgräns och ”pengarna är slut!” så ska vi tänka på detta: Om några veckor så kommer den svenska julhandeln med all sannolikhet sätta ytterligare ett nytt rekord.

Det brister ganska rejält i den logiken.

I ett av mejlen till mig efter förra veckans text ville en sverigedemokratisk politiker påpeka att alla de som anländer till Sverige nu inte kommer från krigets Syrien. Nej, en hel del av har valt att ”emigrera från en hopplös, fattig framtid till en dröm om ett fantastiskt liv i Europa”, skrev han. Som om det vore märkligt att de vill bort från misär, som om det vore självklart att vi därmed ska sätta stopp: Varför ta emot dessa så kallade ”lyxflyktingar” som utmanar vår lyxkonsumtion, typ.

Lars Trädgårdh, professor i historia vid Ersta sköndal högskola, gästade P1:s ”Studio Ett” förra veckan och påpekade att en nationalstat främst har förpliktelser gentemot dem som bor där och betalar skatt. Att det finns ”ett kontrakt” mellan staten och dess medborgare om att skatteinbetalningen ger sjukvård, infrastruktur etcetera tillbaka. Viss reglerad invandring ingår men om den får konsekvenser för de skyldigheter som staten upplevs ha gentemot sina betalande invånare blir det problematiskt. Ett sant och tänkvärt perspektiv som tydliggör politikens dilemma.

Men politiker kan omförhandla kontraktet, utifrån ideologi driva på om att humanitära behov gör att vissa andra satsningar måste vänta eller utmana befolkningen om en tidsbegränsad skattehöjning, exempelvis.

Och dessutom kan vi inte stirra blint på enbart statens resurser, civilsamhället, vi, du och jag, har möjligheter att göra insatser av olika slag, att prioritera om utifrån behov vi ser och möter. Det kan exempelvis gälla att delar av vår tid avsätts till volontärarbete eller att en större del av våra pengar riktas om från mer överflöd åt oss själva till mer resurser åt dem som lite eller inget har.

Men det där är ju mina pengar, min kassa, de gör väl jag vad jag vill med? Ja absolut, inom detta finns inget tvång, ingen måste ge eller omfördela. Men man får, och det klingar falskare än sången från en tondöv att säga ”pengarna är slut, vi är utmärglade” och samtidigt sätta ytterligare ett julhandelsrekord om några veckor.

ANNONSE
ANNONSE

"Har Sverigedemokraterna pengarna som de påstår att Sverige saknar?" Jag ställde den frågan i en text efter deras presskonferens förra veckan där de utropade att landets kistor är barskrapade samtidigt som de bevisligen har resurser att dra igång en stor annonskampanj såväl nationellt som internationellt.

Så kan man inte jämföra, invände somliga; pengarna kommer från olika kassor. Och varför peka finger mot SD? För att de tiggde om det utifrån sin presskonferens. Men absolut, grundprincipen gäller inte enbart dem utan oss alla. Så nu vänder jag texten till dig och mig.

När vi säger eller närmar oss slutsatsen att det kanske ändå börjar närma sig katastrofläge, bristningsgräns och ”pengarna är slut!” så ska vi tänka på detta: Om några veckor så kommer den svenska julhandeln med all sannolikhet sätta ytterligare ett nytt rekord.

Det brister ganska rejält i den logiken.

I ett av mejlen till mig efter förra veckans text ville en sverigedemokratisk politiker påpeka att alla de som anländer till Sverige nu inte kommer från krigets Syrien. Nej, en hel del av har valt att ”emigrera från en hopplös, fattig framtid till en dröm om ett fantastiskt liv i Europa”, skrev han. Som om det vore märkligt att de vill bort från misär, som om det vore självklart att vi därmed ska sätta stopp: Varför ta emot dessa så kallade ”lyxflyktingar” som utmanar vår lyxkonsumtion, typ.

Lars Trädgårdh, professor i historia vid Ersta sköndal högskola, gästade P1:s ”Studio Ett” förra veckan och påpekade att en nationalstat främst har förpliktelser gentemot dem som bor där och betalar skatt. Att det finns ”ett kontrakt” mellan staten och dess medborgare om att skatteinbetalningen ger sjukvård, infrastruktur etcetera tillbaka. Viss reglerad invandring ingår men om den får konsekvenser för de skyldigheter som staten upplevs ha gentemot sina betalande invånare blir det problematiskt. Ett sant och tänkvärt perspektiv som tydliggör politikens dilemma.

Men politiker kan omförhandla kontraktet, utifrån ideologi driva på om att humanitära behov gör att vissa andra satsningar måste vänta eller utmana befolkningen om en tidsbegränsad skattehöjning, exempelvis.

Och dessutom kan vi inte stirra blint på enbart statens resurser, civilsamhället, vi, du och jag, har möjligheter att göra insatser av olika slag, att prioritera om utifrån behov vi ser och möter. Det kan exempelvis gälla att delar av vår tid avsätts till volontärarbete eller att en större del av våra pengar riktas om från mer överflöd åt oss själva till mer resurser åt dem som lite eller inget har.

Men det där är ju mina pengar, min kassa, de gör väl jag vad jag vill med? Ja absolut, inom detta finns inget tvång, ingen måste ge eller omfördela. Men man får, och det klingar falskare än sången från en tondöv att säga ”pengarna är slut, vi är utmärglade” och samtidigt sätta ytterligare ett julhandelsrekord om några veckor.

ANNONSE
ANNONSE