ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

KD på tvärs mot partiets väljarbas

Retoriken kolliderar med frikyrkans DNA, skriver Joel Halldorf.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Under denna mörka höst har en av ljuspunkterna varit kyrkornas mobilisering för männi­skor på flykt. Många församlingar har också, som Dagen skrivit om, vitaliserats genom arbetet för andra.

Det sociala engagemanget hör till frikyrkornas DNA. 1700-talets väckelseledare predikade omvändelse och byggde barnhem. I England och USA kämpade väckelsefolket mot slaveriet, trots att det betraktades som ekonomiskt vansinne att avskaffa det.

På 1800-talet, när de svenska frikyrkorna växte fram, flyttade människor till städerna för att arbeta inom industrin. Där fanns varken välfärdsstat eller arbetarskydd, utan fattigdomen var stor.

De frikyrkliga ägnade sig åt nödhjälp, satte upp soppkök och byggde härbärgen. Lewi Pethrus gick under namnet ”luspastorn” för sitt engagemang bland de fattiga.

När 1900-talets välfärdsstat byggdes upp minskade de akuta behoven, men frikyrkornas DNA var detsamma. De vände sitt sociala engagemang utåt, och byggde sjukhus och skolor på missionsfälten. Nu, när de fattig­a åter finns bland oss, riktas frikyrkornas sociala engagemang mot flyktingarna.

Traditionellt har många frikyrkliga känt en samhörighet med kristdemokraterna, men i dag kolliderar partiets retorik med detta grundläggande f­rikyrkliga DNA.

Under hösten har partiledningen genomgående talat om flyktingfrågan i termer av åtstramningar. I det PM om flyktingkrisen som KD presenterade i november är utgångspunkten att ”minska trycket mot det svenska asylmottagningssystemet genom att få färre att söka sig hit”.

Man skriver om människo­r som dör i Medelhavet, men s­äger inget om lagliga vägar till Europa. I stället ska asylrätt och fri rörlighet värnas genom att man ”återupprättar Schengens yttre gränser”. På fem sidor skrivs ingenting om civilsamhälle, inget om människovärde, inge­t om barnperspektiv. Allt handlar om minskade volymer och effektivare sortering.

 Att detta också är långt ifrån traditionell kristdemokrati blev tydligt när Alf Svensson i DN kritiserade partiledningar som fokuserar på att människor ska stoppas, men utan att kunna svara på vart de ska ta vägen (13/11).

När regeringen förra veckan annonserade Sveriges nya, restriktiva migrationspolitik välkomnades förslagen av parti­ledare Ebba Busch Thor. Andra KD-politiker menade att de drastiska besluten inte var tillräckliga.

KD hade kunnat välja en annan väg, en som harmoniserat med partiets frikyrkliga väljarbas.

Man kunde ha talat om hur de bågnande systemen behövde mer pengar, inte färre männi­skor. Man hade kunnat ge konkret­a förslag på hur civilsamhällets mobilisering ska tillvaratas långsiktigt. Och man kunde inte minst ha framträtt som ett moraliskt ledarskap, i en tid då det finns ett så skriande behov av det.

KD kunde ha varit en röst som sa: vi klarar detta, för det handlar också om vår värdighet. Vi är inte en kultur som sätter systemen före människorna. Vi är inte ett samhälle som har råd med julhandel, men inte med den gästfrihet mot främlingen som julen handlar om.

ANNONSE
ANNONSE

Under denna mörka höst har en av ljuspunkterna varit kyrkornas mobilisering för männi­skor på flykt. Många församlingar har också, som Dagen skrivit om, vitaliserats genom arbetet för andra.

Det sociala engagemanget hör till frikyrkornas DNA. 1700-talets väckelseledare predikade omvändelse och byggde barnhem. I England och USA kämpade väckelsefolket mot slaveriet, trots att det betraktades som ekonomiskt vansinne att avskaffa det.

På 1800-talet, när de svenska frikyrkorna växte fram, flyttade människor till städerna för att arbeta inom industrin. Där fanns varken välfärdsstat eller arbetarskydd, utan fattigdomen var stor.

De frikyrkliga ägnade sig åt nödhjälp, satte upp soppkök och byggde härbärgen. Lewi Pethrus gick under namnet ”luspastorn” för sitt engagemang bland de fattiga.

När 1900-talets välfärdsstat byggdes upp minskade de akuta behoven, men frikyrkornas DNA var detsamma. De vände sitt sociala engagemang utåt, och byggde sjukhus och skolor på missionsfälten. Nu, när de fattig­a åter finns bland oss, riktas frikyrkornas sociala engagemang mot flyktingarna.

Traditionellt har många frikyrkliga känt en samhörighet med kristdemokraterna, men i dag kolliderar partiets retorik med detta grundläggande f­rikyrkliga DNA.

Under hösten har partiledningen genomgående talat om flyktingfrågan i termer av åtstramningar. I det PM om flyktingkrisen som KD presenterade i november är utgångspunkten att ”minska trycket mot det svenska asylmottagningssystemet genom att få färre att söka sig hit”.

Man skriver om människo­r som dör i Medelhavet, men s­äger inget om lagliga vägar till Europa. I stället ska asylrätt och fri rörlighet värnas genom att man ”återupprättar Schengens yttre gränser”. På fem sidor skrivs ingenting om civilsamhälle, inget om människovärde, inge­t om barnperspektiv. Allt handlar om minskade volymer och effektivare sortering.

 Att detta också är långt ifrån traditionell kristdemokrati blev tydligt när Alf Svensson i DN kritiserade partiledningar som fokuserar på att människor ska stoppas, men utan att kunna svara på vart de ska ta vägen (13/11).

När regeringen förra veckan annonserade Sveriges nya, restriktiva migrationspolitik välkomnades förslagen av parti­ledare Ebba Busch Thor. Andra KD-politiker menade att de drastiska besluten inte var tillräckliga.

KD hade kunnat välja en annan väg, en som harmoniserat med partiets frikyrkliga väljarbas.

Man kunde ha talat om hur de bågnande systemen behövde mer pengar, inte färre männi­skor. Man hade kunnat ge konkret­a förslag på hur civilsamhällets mobilisering ska tillvaratas långsiktigt. Och man kunde inte minst ha framträtt som ett moraliskt ledarskap, i en tid då det finns ett så skriande behov av det.

KD kunde ha varit en röst som sa: vi klarar detta, för det handlar också om vår värdighet. Vi är inte en kultur som sätter systemen före människorna. Vi är inte ett samhälle som har råd med julhandel, men inte med den gästfrihet mot främlingen som julen handlar om.

ANNONSE
ANNONSE