ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Kohandel pågår om människors liv

Låt sunt förnuft och varmt hjärta får råda vid bred uppgörelse.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Det är alldeles utmärkt att de sju riksdagspartier som tillsammans representerar mer än 80 procent av de svenska väljarna och som i princip är överens om att Sverige ska hålla fast vid en generös migrationspolitik enas om hur flyktingkrisen ska hanteras.

Frågan är en nationell angelägenhet av högsta vikt och lämpar sig sällsynt illa för partipolitiskt käbbel.

Det hade varit ännu bättre om en bred överenskommelse kommit till stånd tidigare, innan situationen blev så akut att landets kommuner anmäler sig själva för tillsyn eftersom de inser att de inte längre kan leva upp till lagens krav. Men det bådar gott att förhandlingarna uppges föras i konstruktiv anda och att ett resultat kan komma att presenteras i dag, torsdag.

När många partier ska enas går det inte att undvika ett element av kohandel. Det handlar om att ge och ta. Inget parti blir hundraprocentigt nöjt men ska uppgörelsen bli stabil måste alla åtminstone kunna leva med resultatet och försvara det både inåt och utåt.

Sådana är politikens villkor. Det är lätt att fastna i teknikaliteter och politisk taktik, för att inte säga rävspel. Men låt oss aldrig glömma att det handlar om människors överlevnad. Det är den utgångspunkt som aldrig får förloras ur sikte.

Mycket talar för att en av knäckfrågorna handlar om huruvida Sverige ska ge de flyktingar som efter en prövning bedöms ha asylskäl permanenta uppehållstillstånd eller om vi ska ändra system och övergå till att endast bevilja tillfällig rätt att stanna i landet.

Temporära uppehållstillstånd är en viktig fråga för Moderaterna och har stöd av Kristdemokraterna. Det är ingen vågad gissning att de ligger i den högra vågskålen när frågan om att tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar läggs i den vänstra.

Hur som helst – temporära uppehållstillstånd är en dålig idé av både humanitära och ekonomiska skäl.

Det finns inga skäl att tro att de skulle underlätta integrationen i det svenska samhället. Tvärtom skapar de stress och frustration hos människor som behöver lugn och ro för att kunna rota sig på nytt efter traumatiska upplevelser i hemländerna och under flykten till Sverige.

De spär på arbets- och kostnadsbördan hos Migrationsverket, vars tjänstemän måste ägna tid åt en oändlig mängd omprövningar. Och det är högst tveksamt om den avskräckningseffekt som är det enda logiska motivet skulle uppnås.

För den som inser att hans familj knappast överlever en vecka till under bar himmel någonstans i sydöstra Europa framstår utsikten att få en frist på två eller tre år i Sverige inte som en B-plan utan som snudd på himmelriket.

Om temporära uppehållstillstånd ändå blir en del av en bred uppgörelse, låt oss hoppas att såväl sunt förnuft som varmt hjärta får råda. Att undantag åtminstone måste göras för barnfamiljer borde vara en självklarhet, inte minst för Kristdemokraterna, att ställa som krav i överläggningarna.

ANNONSE
ANNONSE

Det är alldeles utmärkt att de sju riksdagspartier som tillsammans representerar mer än 80 procent av de svenska väljarna och som i princip är överens om att Sverige ska hålla fast vid en generös migrationspolitik enas om hur flyktingkrisen ska hanteras.

Frågan är en nationell angelägenhet av högsta vikt och lämpar sig sällsynt illa för partipolitiskt käbbel.

Det hade varit ännu bättre om en bred överenskommelse kommit till stånd tidigare, innan situationen blev så akut att landets kommuner anmäler sig själva för tillsyn eftersom de inser att de inte längre kan leva upp till lagens krav. Men det bådar gott att förhandlingarna uppges föras i konstruktiv anda och att ett resultat kan komma att presenteras i dag, torsdag.

När många partier ska enas går det inte att undvika ett element av kohandel. Det handlar om att ge och ta. Inget parti blir hundraprocentigt nöjt men ska uppgörelsen bli stabil måste alla åtminstone kunna leva med resultatet och försvara det både inåt och utåt.

Sådana är politikens villkor. Det är lätt att fastna i teknikaliteter och politisk taktik, för att inte säga rävspel. Men låt oss aldrig glömma att det handlar om människors överlevnad. Det är den utgångspunkt som aldrig får förloras ur sikte.

Mycket talar för att en av knäckfrågorna handlar om huruvida Sverige ska ge de flyktingar som efter en prövning bedöms ha asylskäl permanenta uppehållstillstånd eller om vi ska ändra system och övergå till att endast bevilja tillfällig rätt att stanna i landet.

Temporära uppehållstillstånd är en viktig fråga för Moderaterna och har stöd av Kristdemokraterna. Det är ingen vågad gissning att de ligger i den högra vågskålen när frågan om att tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar läggs i den vänstra.

Hur som helst – temporära uppehållstillstånd är en dålig idé av både humanitära och ekonomiska skäl.

Det finns inga skäl att tro att de skulle underlätta integrationen i det svenska samhället. Tvärtom skapar de stress och frustration hos människor som behöver lugn och ro för att kunna rota sig på nytt efter traumatiska upplevelser i hemländerna och under flykten till Sverige.

De spär på arbets- och kostnadsbördan hos Migrationsverket, vars tjänstemän måste ägna tid åt en oändlig mängd omprövningar. Och det är högst tveksamt om den avskräckningseffekt som är det enda logiska motivet skulle uppnås.

För den som inser att hans familj knappast överlever en vecka till under bar himmel någonstans i sydöstra Europa framstår utsikten att få en frist på två eller tre år i Sverige inte som en B-plan utan som snudd på himmelriket.

Om temporära uppehållstillstånd ändå blir en del av en bred uppgörelse, låt oss hoppas att såväl sunt förnuft som varmt hjärta får råda. Att undantag åtminstone måste göras för barnfamiljer borde vara en självklarhet, inte minst för Kristdemokraterna, att ställa som krav i överläggningarna.

ANNONSE
ANNONSE