ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Låt oss bevara vår naivitet

Vårt lands beslutsfattare får inte förlora kontakten med livet. Det skriver Anders Ekhem, kyrkoherde Malmö, apropå flyktingkrisen och regeringens förändring i migrationspolitiken.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Någonting håller på att gå förlorat i det svenska samhället, när Sveriges regering förhindra­r barn att få återförenas med sina familjer. Någonting håller på att hända som får oss att börja tala om en ny verklighet, som nu bemöts med stängd­a hjärtan och gränser. Det som varit en grundläggande självklarhet i Sverige, betraktas nu som naivt och en bristande förståelse för verkligheten.

Det är inte mängden flyktingar som slutligen kommer att hota vårt välfärdssamhälle. Det är att vi förlorar kontakten med livet, med verkligheten. Att vi förlorar vår naivitet.

I förra veckan besökte statsministern mässan i Malmö där hundratals nyanlända flyktingar var samlade i en allt mer kaotisk situation. Jag har också varit där. Det vi tidigare sett på bilder från otal av flyktingläger runt om i världen, händer nu också i Sverige. En stor lokal fylld av kvinnor, män och barn på pappkartonger. Väntande, frågande, otåliga, sjuk­a människor. Och barnen som lekte, grät och skrattade.

Mitt i allt såg ett par mörka små ögon på mig. Ett litet flyktingbarn. Kanske fyra månader gammal. Flickan höll sin blick fast på mig. Inte en bedjande blick. En stolt, nära och självklar blick. Som hon sa: Här är jag. Det är mig allt detta handlar om. Om mig och alla barn som nu tvingas fly. Vi som inte bara söker vår egen framtid. Jag är din framtid också, sa hennes ögon utan att vika undan.

I flickans ögon anade jag något om verkligheten och vad allt handlar om. Det under som vi kallar för livet. Det som Dag Hammarskjöld i sin dagbok ”Vägmärken” kallar för källan bortom allt förnuft:

”Gud dör inte den dag vi inte längre tror på en personlig Gud, men vi dör den dag livet för oss inte längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.”

Vårt öppna, generösa och demokratiska samhälle har en gemensam grund i en djup respekt för livet och för skapelsen. Det svenska välfärdssamhället har formats utifrån denna gemensamma förståelse. De skilda politiska partierna som format och påverkat detta samhälle, har alla varit förankrade i samma grundläggande värdering. En källa som någon kallar solidaritet och någon annan frihet, kan för den tredje vara Gud. Begrepp som alla har förankring bortom det verifierbara. En källa bortom allt förnuft.

Det var det jag fick ana i barnets självklara blick. Källan bortom allt förnuft. I den blicken blev alla människor som är på flykt verkliga. Det är den verkligheten Sveriges regering måste ha som utgångspunkt för sina beslut.

Det är med blicken mot denna verklighet som vårt land kan behålla sin värdighet och mänsklighet. Det är dessa ögon som berättar den sanna berättelsen. Inte de stora rubrikerna om flyktingkris, om volymer och en välfärd som måste räddas.

Livet är inte ett problem som ska lösas. Det är inte en situation som ska hanteras. Det är inte något som kan administreras genom åtgärder och beslut. Livet är det som pulserar. L­ivet är i sig liv. Livet bär sin egen kraft och hopp.

Ingen förnekar den utmaning den rådande flyktingsituationen är på hela vårt samhälle. På hela Europa. Jag tror inget annat än att våra företrädare i regeringen vill fatta så värdiga och kloka beslut som möjligt i denna allvarliga situation. Jag vet att ansvariga och personal på Migrationsverket och polisen gör sitt yttersta, tillsammans med många goda krafter i civilsamhället.

Men i den ansträngda situation som nu råder, finns det en uppenbar risk att vårt samhälle, dess företrädare och ansvarig­a men också vi som samhällsmedborgare förlorar kontakten med källan bortom allt förnuft. Att vi håller på att dö, då samhället nu bokstavligen viker bort blicken från det lilla flyktingsbarnet.

Gör vi det, ger vi de röste­r rätt som nu säger: ”Vi hade rätt”. De som aldrig trott på någon annan källa än sin egen rädsla. De som menar att vi kan stänga dörren till världen, för att rädda oss själva. Att vår välfärd säkras genom att andra hindras att färdas väl.

Det är nödvändigt att regeringen fattar svåra beslut i en svår tid. Men jag hoppas att statsministern fick se in i de ögon jag fick se när han besökte Malmömässan, och att hans regering besinnar sig och ger alla flyktingbarn och deras familjer permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Vårt lands beslutsfattare får inte förlora kontakten med livet. Det brusande, pulserande och kämpande livet. Vi får inte som land förlora vår solidaritet med de ögon som ser på oss.

I advent tänder vi ljus och i våra fönster hänger stjärnor och lyser. En påminnelse om den stjärna som en gång ledde några människor till ett barn som föddes i utkanten av livet i ett stall. Ett flyktingbarn.

Låt oss denna adventstid, oavsett gudstro eller inte, när vi ser stjärnan lysa i ett fönster, för en stund stanna upp. Som inför ett barns ögon. Ett flyktingbarn som kommer till oss. Det är denna verklighet som ska forma de ansvarsfulla besluten. Naivt? Ja, låt det då vara det. Men detta är verkligheten!

Anders Ekhem, kyrkoherde Malmö.

ANNONSE
ANNONSE

Någonting håller på att gå förlorat i det svenska samhället, när Sveriges regering förhindra­r barn att få återförenas med sina familjer. Någonting håller på att hända som får oss att börja tala om en ny verklighet, som nu bemöts med stängd­a hjärtan och gränser. Det som varit en grundläggande självklarhet i Sverige, betraktas nu som naivt och en bristande förståelse för verkligheten.

Det är inte mängden flyktingar som slutligen kommer att hota vårt välfärdssamhälle. Det är att vi förlorar kontakten med livet, med verkligheten. Att vi förlorar vår naivitet.

I förra veckan besökte statsministern mässan i Malmö där hundratals nyanlända flyktingar var samlade i en allt mer kaotisk situation. Jag har också varit där. Det vi tidigare sett på bilder från otal av flyktingläger runt om i världen, händer nu också i Sverige. En stor lokal fylld av kvinnor, män och barn på pappkartonger. Väntande, frågande, otåliga, sjuk­a människor. Och barnen som lekte, grät och skrattade.

Mitt i allt såg ett par mörka små ögon på mig. Ett litet flyktingbarn. Kanske fyra månader gammal. Flickan höll sin blick fast på mig. Inte en bedjande blick. En stolt, nära och självklar blick. Som hon sa: Här är jag. Det är mig allt detta handlar om. Om mig och alla barn som nu tvingas fly. Vi som inte bara söker vår egen framtid. Jag är din framtid också, sa hennes ögon utan att vika undan.

I flickans ögon anade jag något om verkligheten och vad allt handlar om. Det under som vi kallar för livet. Det som Dag Hammarskjöld i sin dagbok ”Vägmärken” kallar för källan bortom allt förnuft:

”Gud dör inte den dag vi inte längre tror på en personlig Gud, men vi dör den dag livet för oss inte längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.”

Vårt öppna, generösa och demokratiska samhälle har en gemensam grund i en djup respekt för livet och för skapelsen. Det svenska välfärdssamhället har formats utifrån denna gemensamma förståelse. De skilda politiska partierna som format och påverkat detta samhälle, har alla varit förankrade i samma grundläggande värdering. En källa som någon kallar solidaritet och någon annan frihet, kan för den tredje vara Gud. Begrepp som alla har förankring bortom det verifierbara. En källa bortom allt förnuft.

Det var det jag fick ana i barnets självklara blick. Källan bortom allt förnuft. I den blicken blev alla människor som är på flykt verkliga. Det är den verkligheten Sveriges regering måste ha som utgångspunkt för sina beslut.

Det är med blicken mot denna verklighet som vårt land kan behålla sin värdighet och mänsklighet. Det är dessa ögon som berättar den sanna berättelsen. Inte de stora rubrikerna om flyktingkris, om volymer och en välfärd som måste räddas.

Livet är inte ett problem som ska lösas. Det är inte en situation som ska hanteras. Det är inte något som kan administreras genom åtgärder och beslut. Livet är det som pulserar. L­ivet är i sig liv. Livet bär sin egen kraft och hopp.

Ingen förnekar den utmaning den rådande flyktingsituationen är på hela vårt samhälle. På hela Europa. Jag tror inget annat än att våra företrädare i regeringen vill fatta så värdiga och kloka beslut som möjligt i denna allvarliga situation. Jag vet att ansvariga och personal på Migrationsverket och polisen gör sitt yttersta, tillsammans med många goda krafter i civilsamhället.

Men i den ansträngda situation som nu råder, finns det en uppenbar risk att vårt samhälle, dess företrädare och ansvarig­a men också vi som samhällsmedborgare förlorar kontakten med källan bortom allt förnuft. Att vi håller på att dö, då samhället nu bokstavligen viker bort blicken från det lilla flyktingsbarnet.

Gör vi det, ger vi de röste­r rätt som nu säger: ”Vi hade rätt”. De som aldrig trott på någon annan källa än sin egen rädsla. De som menar att vi kan stänga dörren till världen, för att rädda oss själva. Att vår välfärd säkras genom att andra hindras att färdas väl.

Det är nödvändigt att regeringen fattar svåra beslut i en svår tid. Men jag hoppas att statsministern fick se in i de ögon jag fick se när han besökte Malmömässan, och att hans regering besinnar sig och ger alla flyktingbarn och deras familjer permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Vårt lands beslutsfattare får inte förlora kontakten med livet. Det brusande, pulserande och kämpande livet. Vi får inte som land förlora vår solidaritet med de ögon som ser på oss.

I advent tänder vi ljus och i våra fönster hänger stjärnor och lyser. En påminnelse om den stjärna som en gång ledde några människor till ett barn som föddes i utkanten av livet i ett stall. Ett flyktingbarn.

Låt oss denna adventstid, oavsett gudstro eller inte, när vi ser stjärnan lysa i ett fönster, för en stund stanna upp. Som inför ett barns ögon. Ett flyktingbarn som kommer till oss. Det är denna verklighet som ska forma de ansvarsfulla besluten. Naivt? Ja, låt det då vara det. Men detta är verkligheten!

Anders Ekhem, kyrkoherde Malmö.

ANNONSE
ANNONSE