ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Låt oss hämta flyktingar på plats

Politiker får inte sätta gränsen för medmänsklighet

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Demokratin har, i sin sämsta form, en tendens att passivisera oss. Det borde finnas ett särskilt ord för känslan av hjälplöshet som fyller en när ens folkvalda politiker inte löser utan skapar problem.

Som den humanitära katastrofen i Medelhavet.

Hittills i år har 220 000 männi­skor flytt över havet. Många flyr undan krig och förföljelser, och har tvingats utstå övergrepp och umbäranden i flykting­läger. 2 000 har drunknat i det som numera kallas Dödens hav.

Skälet till denna desperata flyktingvåg är att samhällen i vårt närområde har fallit ner i krig och anarki. I vissa fall b­eror detta kaos på intervention från EU-länder. Som när Nato gick in i Libyen år 2011 och störtade Muammar Gaddaf­i, men sedan drog sig tillbaka för att på avstånd iaktta landets sönderfall.

När krig bryter ut är den n­aturliga, humanitära impulsen att försöka rädda civilbefolkningen. Det var så Sverige agerade vid Andra världskrigets slut, då de vita bussarna tog tusentals människor i säkerhet, undan krigets fasor. I samma anda ange­r Genèvekonventionen att den som är på flykt undan krig har rätt till skydd – något de flesta EU-länder förpliktat sig att följa.

Men i dagens EU är den absurda logiken den att man hindrar människor från att komma hit, just eftersom man lovat att skydda dem. Vi tar det igen: Eftersom den som flyr undan krig har rätt till asyl i EU, gör unionen allt för att de inte ska kunna ta sig hit. Man vägrar öppna lagliga, trygga vägar till Europa. Därför tvingas desperata människor i flyktingsmugglares händer.

Därför dör tusentals i Medel­havet.

EU hindrar dessutom lagliga kommersiella lösningar genom att kräva att flygbolag som transporterar människor utan godkända visum måste bekosta återresan för dem som avvisas. Det finns utmärkta flyglinjer från Nordafrika och Mellanöstern till Europa, med biljetter långt billigare än de avgifter som smugglarna tar. Men dessa är tydligen avsedda för affärsresenärer och turister, inte för människor i nöd.

Krig tvingar människor att fly, och Europa måste acceptera att vi i en global värld är närområde för pågående konflikter. Vi kan inte lämpa över ansvaret på omedelbara grannar som Libanon, som redan tagit emot över en miljon flyktingar. Det är inte tillräckligt att, som SD menar, hjälpa flyktingarna på plats.

Det humanitära är i stället att hämta dem på plats.

EU bör, som Elisabeth Sandlund tidigare föreslagit på denna l­edarsida (17/4), skicka båtar för att transportera flyktingar undan kriget. Det låter utopiskt, men det har som sagt gjorts i andr­a krig.

Och om politikerna vägrar, så borde kyrkorna utmana systemen genom att ordna båtar som tar människor säkert över havet. Även sådana aktioner har gjorts tidigare, som när Livets ord skeppade judar från Ryssland till Israel.

Redan nu har exempelvis L­äkare utan gränser en räddningsbåt i Medelhavet.

Demokrati betyder att vi väljer våra politiker, inte att vi finner oss i de gränser för medmänsklighet som de drar upp.

ANNONSE
ANNONSE

Demokratin har, i sin sämsta form, en tendens att passivisera oss. Det borde finnas ett särskilt ord för känslan av hjälplöshet som fyller en när ens folkvalda politiker inte löser utan skapar problem.

Som den humanitära katastrofen i Medelhavet.

Hittills i år har 220 000 männi­skor flytt över havet. Många flyr undan krig och förföljelser, och har tvingats utstå övergrepp och umbäranden i flykting­läger. 2 000 har drunknat i det som numera kallas Dödens hav.

Skälet till denna desperata flyktingvåg är att samhällen i vårt närområde har fallit ner i krig och anarki. I vissa fall b­eror detta kaos på intervention från EU-länder. Som när Nato gick in i Libyen år 2011 och störtade Muammar Gaddaf­i, men sedan drog sig tillbaka för att på avstånd iaktta landets sönderfall.

När krig bryter ut är den n­aturliga, humanitära impulsen att försöka rädda civilbefolkningen. Det var så Sverige agerade vid Andra världskrigets slut, då de vita bussarna tog tusentals människor i säkerhet, undan krigets fasor. I samma anda ange­r Genèvekonventionen att den som är på flykt undan krig har rätt till skydd – något de flesta EU-länder förpliktat sig att följa.

Men i dagens EU är den absurda logiken den att man hindrar människor från att komma hit, just eftersom man lovat att skydda dem. Vi tar det igen: Eftersom den som flyr undan krig har rätt till asyl i EU, gör unionen allt för att de inte ska kunna ta sig hit. Man vägrar öppna lagliga, trygga vägar till Europa. Därför tvingas desperata människor i flyktingsmugglares händer.

Därför dör tusentals i Medel­havet.

EU hindrar dessutom lagliga kommersiella lösningar genom att kräva att flygbolag som transporterar människor utan godkända visum måste bekosta återresan för dem som avvisas. Det finns utmärkta flyglinjer från Nordafrika och Mellanöstern till Europa, med biljetter långt billigare än de avgifter som smugglarna tar. Men dessa är tydligen avsedda för affärsresenärer och turister, inte för människor i nöd.

Krig tvingar människor att fly, och Europa måste acceptera att vi i en global värld är närområde för pågående konflikter. Vi kan inte lämpa över ansvaret på omedelbara grannar som Libanon, som redan tagit emot över en miljon flyktingar. Det är inte tillräckligt att, som SD menar, hjälpa flyktingarna på plats.

Det humanitära är i stället att hämta dem på plats.

EU bör, som Elisabeth Sandlund tidigare föreslagit på denna l­edarsida (17/4), skicka båtar för att transportera flyktingar undan kriget. Det låter utopiskt, men det har som sagt gjorts i andr­a krig.

Och om politikerna vägrar, så borde kyrkorna utmana systemen genom att ordna båtar som tar människor säkert över havet. Även sådana aktioner har gjorts tidigare, som när Livets ord skeppade judar från Ryssland till Israel.

Redan nu har exempelvis L­äkare utan gränser en räddningsbåt i Medelhavet.

Demokrati betyder att vi väljer våra politiker, inte att vi finner oss i de gränser för medmänsklighet som de drar upp.

ANNONSE
ANNONSE