ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Medmänsklighet är inte gratis

Men elva miljarder är ingen svindlande summa

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Elva miljarder kronor att fördelas mellan i tur och ordning kommuner, landsting, Migrationsverket och civilsamhället, däribland trossamfunden, som får en för dem inte oväsentlig skvätt på 10 miljoner. Det är den omedelbara kostnaden för den del av den internationella flyktingkrisen som slagit till i Sverige.

Elva miljarder, är det mycket eller litet? Spontant ligger det nära till hands att säga ”mycket”. Det är ett historiskt sett unikt belopp för en extra tilläggsbudget, som dessutom läggs fram bara sex veckor före årsskiftet med medel som kan användas detta år eller nästa. Och de kommuner som tagit mer än sin andel av Sveriges ansvar och går på knäna när man försöker ordna boende och skolgång för nyanlända flyktingar kommer att uppleva de miljoner som ramlar in i extra bidrag från staten som ett substantiellt tillskott.

Men låt oss behålla proportionerna. I det stora hela är elva miljarder ingen svindlande summa.

Den motsvarar runt 1,2 procent av den totala statsbudgeten, vilket belyser att ord som ”samhällskris” och ”systemkollaps” med fördel ska sparas till sådana tillfällen när de verkligen är b­erättigade. Eller om man så vill inte ens dubbla priset för shoppingcentret nyinvigda Mall of Scandinavia.

För ett land som Sverige med i grunden solidare ekonomi än de flesta nationer är det inga svårigheter att låna upp beloppet till rimlig ränta. Så löser finansminister Magdalena Andersson nämligen finansieringen. Eventuella besparingar eller omfördelningar av exempelvis b­iståndsbudgeten får anstå tills de extra belopp som behövs för 2016 ska täckas.

Tanken på en skattehöjning i någon form berördes över huvud taget inte men bör inte förbli en så het potatis att regeringen inte vågar ta i den. En ”värnmoms” av det slag som föreslogs på denna plats i förra veckan skulle exempelvis vara ett sätt att sprida kostnaden på så många händer att det för var och en knappt blir märkbart även om den sammanlagda effekten blir kraftfull.

Barmhärtighet och medmänsklighet är inte gratis. Det kan inge­n ha inbillat sig.

Elva miljarder är ingen orimlig prislapp för att ge en del av alla de människor som befinner sig på flykt en chans till nytt liv. Den blir ännu rimligare om den ses som en framtidsinvestering som kan komma att ge god a­vkastning i framtiden.

Då krävs att de förslag till förbättrad i­ntegration i form av exempelvis snabbspår för vissa yrkeskategorier och bättre fart på valideringen av utländska utbildningar följs av många fler. Och att det civilsamhälle som fick en klapp på axeln av finansministern inte förtröttas i sina ansträngningar att delta i arbetet.

Dessutom måste den personal för vilken ordet kollaps ligger nära till hands att använda få avlastning genom att nya resurser tillförs. Det är ingen brist på så kallade pigga pensionärer med erfarenhet av offentlig e­ller privat förvaltning i olika former. Varför inte kalla in dem under fanorna, exempelvis för att göra en grovsortering av de asyl­sökande så att specialisterna på Migrationsverket kan koncentrera sig på de svåra fallen? Nu är hög tid att börja tänka i nya, okonventionella banor.

Var kommer den temporära gränskontrollen som började gälla på torsdagen in i bilden? Hjälper den Migrationsverket att få koll på läget kan den vara av betydelse. Men att den gör flyktingmottagandet billigare ska ingen räkna med. Dels kostar den pengar att verkställa, dels är det inte osannolikt att den l­eder till fler, inte färre, asyl­ansökningar eftersom ingen längre kan använda Sverige som genomgångsland på väg till N­orge eller Finland.

Det högsta priset får de flyktingar betala som inte har i­d-handlingar att visa upp, vare sig de inte kunnat utverka sådana i hemlandet, förlorat dem under flykten eller avsiktligt gjort sig av med dem. När också färjorna nu fått likartat transportörsansvar som flyget omöjliggörs en säker resa över havet för dem.

När får vi se flyktingsmugglare på Rügen, varifrån det är som närmast till Sverige, och fullproppade gummibåtar på Östersjöns vågor?

Eller kanske småbåtar som i skydd av mörkret forslar människor den korta sträckan över Öresund och sätter dem i land på den svenska kusten på liknande vis som de danska judarna räddades hösten 1943?

ANNONSE
ANNONSE

Elva miljarder kronor att fördelas mellan i tur och ordning kommuner, landsting, Migrationsverket och civilsamhället, däribland trossamfunden, som får en för dem inte oväsentlig skvätt på 10 miljoner. Det är den omedelbara kostnaden för den del av den internationella flyktingkrisen som slagit till i Sverige.

Elva miljarder, är det mycket eller litet? Spontant ligger det nära till hands att säga ”mycket”. Det är ett historiskt sett unikt belopp för en extra tilläggsbudget, som dessutom läggs fram bara sex veckor före årsskiftet med medel som kan användas detta år eller nästa. Och de kommuner som tagit mer än sin andel av Sveriges ansvar och går på knäna när man försöker ordna boende och skolgång för nyanlända flyktingar kommer att uppleva de miljoner som ramlar in i extra bidrag från staten som ett substantiellt tillskott.

Men låt oss behålla proportionerna. I det stora hela är elva miljarder ingen svindlande summa.

Den motsvarar runt 1,2 procent av den totala statsbudgeten, vilket belyser att ord som ”samhällskris” och ”systemkollaps” med fördel ska sparas till sådana tillfällen när de verkligen är b­erättigade. Eller om man så vill inte ens dubbla priset för shoppingcentret nyinvigda Mall of Scandinavia.

För ett land som Sverige med i grunden solidare ekonomi än de flesta nationer är det inga svårigheter att låna upp beloppet till rimlig ränta. Så löser finansminister Magdalena Andersson nämligen finansieringen. Eventuella besparingar eller omfördelningar av exempelvis b­iståndsbudgeten får anstå tills de extra belopp som behövs för 2016 ska täckas.

Tanken på en skattehöjning i någon form berördes över huvud taget inte men bör inte förbli en så het potatis att regeringen inte vågar ta i den. En ”värnmoms” av det slag som föreslogs på denna plats i förra veckan skulle exempelvis vara ett sätt att sprida kostnaden på så många händer att det för var och en knappt blir märkbart även om den sammanlagda effekten blir kraftfull.

Barmhärtighet och medmänsklighet är inte gratis. Det kan inge­n ha inbillat sig.

Elva miljarder är ingen orimlig prislapp för att ge en del av alla de människor som befinner sig på flykt en chans till nytt liv. Den blir ännu rimligare om den ses som en framtidsinvestering som kan komma att ge god a­vkastning i framtiden.

Då krävs att de förslag till förbättrad i­ntegration i form av exempelvis snabbspår för vissa yrkeskategorier och bättre fart på valideringen av utländska utbildningar följs av många fler. Och att det civilsamhälle som fick en klapp på axeln av finansministern inte förtröttas i sina ansträngningar att delta i arbetet.

Dessutom måste den personal för vilken ordet kollaps ligger nära till hands att använda få avlastning genom att nya resurser tillförs. Det är ingen brist på så kallade pigga pensionärer med erfarenhet av offentlig e­ller privat förvaltning i olika former. Varför inte kalla in dem under fanorna, exempelvis för att göra en grovsortering av de asyl­sökande så att specialisterna på Migrationsverket kan koncentrera sig på de svåra fallen? Nu är hög tid att börja tänka i nya, okonventionella banor.

Var kommer den temporära gränskontrollen som började gälla på torsdagen in i bilden? Hjälper den Migrationsverket att få koll på läget kan den vara av betydelse. Men att den gör flyktingmottagandet billigare ska ingen räkna med. Dels kostar den pengar att verkställa, dels är det inte osannolikt att den l­eder till fler, inte färre, asyl­ansökningar eftersom ingen längre kan använda Sverige som genomgångsland på väg till N­orge eller Finland.

Det högsta priset får de flyktingar betala som inte har i­d-handlingar att visa upp, vare sig de inte kunnat utverka sådana i hemlandet, förlorat dem under flykten eller avsiktligt gjort sig av med dem. När också färjorna nu fått likartat transportörsansvar som flyget omöjliggörs en säker resa över havet för dem.

När får vi se flyktingsmugglare på Rügen, varifrån det är som närmast till Sverige, och fullproppade gummibåtar på Östersjöns vågor?

Eller kanske småbåtar som i skydd av mörkret forslar människor den korta sträckan över Öresund och sätter dem i land på den svenska kusten på liknande vis som de danska judarna räddades hösten 1943?

ANNONSE
ANNONSE