Ofrivilliga medresenärer

Det är måndag morgon och jag åker tåg genom Sverige, såväl bokstavligt som bildligt.

Silverpilen som rymmer mig och medpassagerarna susar fram medan morgonsolen tränger bort nattens mörker. Några är redan igång och arbetar som bäst, sliter i sitt anletes svett för att detta lands hjul ska snurra. Andra vilar välförtjänt efter att ha jobbat hårt tidigare eller som förberedelse för en kommande och krävande arbetsdag.

Det går bra nu, rent av som på räls, och det är som det ska.

Så dämpas farten, steg för steg. Säkert ett tillfälligt hack i vår effektiva framgångssaga, inte ska väl något kunna störa den på allvar? Men jo, det tycks så. För snart står vi blick stilla och minuterna tickar i väg och efter en kort stund meddelar högtalarrösten orsaken: Ett annat snabbtåg har havererat i höjd med Finnerödja och måste evakueras.

Jaha, tänker vi. Synd om dem. Jättetråkigt, låt oss skänka dem en tanke. Går det swisha över en slant som tröst i bedrövelsen till resenärerna så att de kan tömma restaurangvagnen kanske?

Men nej, meddelar ett nytt högtalarutrop – vi ska i stället sakta, sakta, sakta glida fram så att de kan kliva av på spåret och åka med oss.

Så irriterande och idiotiskt.

Bättre vore att hjälpa passagerna på plats; förse dem med mat och dryck och kanske någon filt så klarar de väl ett dygn eller två, eller vad det nu kan ta att reparera det trasiga tåget? Man kan ha det sämre än att sitta och titta ut på Finnerödjas höstträd, tänker jag.

I stället måste jag nu flytta på ryggsäcken som stått på det lediga sätet bredvid mitt, nu tvingas den trängas med fötterna där nere. Det var bättre förr! Och i det större perspektivet så blir nu även vi, vi som hade den goda känslan att välja ett väl fungerande tåg denna dag, kraftigt försenade. Minst en timme, kanske mer, och det vet ju alla att tid är pengar. Sakta men oerhört säkert rinner pengarna ur våra händer, vårt system urholkas för varje minut som går.

Men solidariteten med de andra känner visst inga gränser; "det får ta den tid det tar", hälsar konduktören hurtigt. Lätt för honom att säga, han får säkert betalt för den övertid som nu skapas av honom och hans kollegor. Inte tänker de på oss i alla fall, vi som hade det så bra. Och de nypåstigna har det minsann inte heller så bra, de flesta tvingas stå i mittgången! De hade haft det klart bättre i Finnerödja i bekväma säten. Nej, de säger inte så själva, några ringer tvärtom lyckligt och meddelar att de äntligen är på väg vidare nu. Men vi som redan skulle ha varit framme, som förlorat både tid och pengar, gnisslar våra tänder i säten där benen nu måste trängas med väskor.

Deras misslyckade färd skulle prompt gå ut över vår välfärd.

Det är måndag morgon och jag åker tåg genom Sverige, såväl bokstavligt som bildligt.