ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Soltans långa hjälpresa till de utsatta i Irak

En ensam människa kan göra stor skillnad. Soltan Naif Jassem samlade ihop pengar, kläder och förnödenheter, hyrde en lastbil och åkte till sitt forna hemland Irak för att hjälpa människor på flykt.– Vi måste hjälpa varandra, det har jag lärt mig här i Sverige

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Fakta:

Brutala övergrepp

Så många vecko­r tog det att dela ut hjälpen till flyktingarna i Irak.

FN har rapporterat om brutala övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter inom de IS-kontrollerade områdena i Irak och Syrien. Människor massakreras, kidnappas och miljontals har drivits på flykt undan kriget. Bland de drabbade finns framför allt kristna och yazidier, men även muslimer. Yazidiernas religion är besläktad med kristendom och islam och har genom historien ofta utsatts för förföljelse.

Han tänkte stanna en månad men blev kvar i nästan ett år. Nu är Soltan Naif Jassem tillbaka i småländska Lagan på pizzerian som han driver med sin familj.

”De har saknat dig här hemma, din familj”, säger jag när jag besöker honom på restaurangen och tårarna stiger i Soltans ögon. Han vet. Ändå finns det ett större lugn i honom i dag.

Förra gången vi möttes, för ett år sedan, var han förtvivlad och uppriven och kunde varken sova eller äta. Smärtan som kom av vetskapen om hur hans yazidiska bröder och systrar kidnappades, våldtogs och mördades av IS-soldater drev honom till att vilja hjälpa.

Insamlingsbössan på disken i pizzerian blev till en lokal insamling, bland annat bidrog Missionskyrkan i Lagan, Svenska kyrkan och andra lokala föreningar, företag och engagerade Laganbor med kläder, förnödenheter och pengar.

Soltan hyrde en lastbil som kördes till staden Zakho i irakiska Kurdistan nära gränsen mot Turkiet där Soltan väntade för att tillsammans med ett 60-tal vänner distribuera hjälpen vidare till behövande i området nordost om Mosul.

Han reste för att hans hjärta blödde för yazidierna, men hjälpen delades ut till alla flyktingar, både kristna, yazidier och muslimer.

– Det tog ungefär sex veckor att dela ut allt. Men jag kunde inte åka hem när sakerna tog slut, det behövs så mycket mer hjälp. Människor behöver någon att prata med, någon som kan säga till dem att livet kommer att gå vidare, någon som ger dem hopp, säger Soltan.

Flyktingarna i lägren saknade allt. Familjer hade lämnat allt utom kläderna på kroppen, unga flickor hade flytt direkt från fångenskap hos IS-styrkorna – och många barn hade förlorat, inte bara sina hem, utan även sina familjer.

– Barnen var så chockade att de inte förstod vad som hade hänt, att deras mamma och pappa var döda. Barnen är rädda hela tiden, så fort de hör någon skrika springer de.

– Det är hemskt, jag önskar­ att jag hade kunnat ta med mig alla barnen till Sverige. Nu kunde­ jag bara hjälpa dem med lite mat och kläder, säger Soltan.

När de insamlade pengarna tog slut använde Soltan sina egna pengar för att fortsätta hjälpa. Han tog med familjer, som precis hade flytt, till affären för att köpa det allra nödvändigaste.

Han köpte handikapphjälpmedel och mediciner, andra gånger så enkla saker som febernedsättande tabletter och medicin mot magåkommor. Ibland följde han med till läkare och såg till att recept blev utskrivna.

Hur mycket pengar har du satsat själv?

Soltan sänker blicken och förklarar hastigt, nästan urskuldande:

– Tvåhundratusen. Jag har lånat. Jag vill hjälpa ännu mer, men jag har förlorat mycket pengar. Jag tror inte att jag klarar att skicka en lastbil igen men jag vill göra mer för det blir bara värre och värre där nere.

Vi får sällskap på pizzerian av Nida Alias, en av dem som arbetat sida vid sida med Soltan för att hjälpa. Nida är precis som Soltan, född i Irak men flydde från Saddamregimen med sin familj och bosatte sig i Tyskland.

– För mig var det jättesvårt att komma tillbaka till Irak efter 16 år. Jag bara grät. Allt var förändrat, säger Nida.

Hon läser till journalist i Köln och när hon berättar om vad hon upplevt i flyktinglägren är hon mycket upprörd.

– Fyra-fem personer ska dela på utrymmet i ett litet tält med jordgolv där man både äter, sover och går på toaletten. Allt blir blött när det regnar. Man blir sjuk av vattnet. Den kurdiska regimen ska fördela hjälp till behövande, men de roffar åt sig själva. Mat som kommer från Europa byter de ut mot gamla, dåliga konserver.

– De spelar inte rent spel. Det behövs hjälp där nere, hjälp från någon som har makt, säger Nida.

Hon berättar om bedragare som går runt i flyktinglägren för att sälja odugliga vattenrenare för 300-400 dollar.

Nida Alias berättar också hur de uppsökte ett kurdiskt sjukhus med en man som hade svåra brännskador över hela kroppen efter en explosion.

– Först frågade de efter ID-handlingar trots att de vet att människor flyr och lämnar allt. Sedan frågade de vilken religion han tillhörde. Och jag blev så arg – ska det verkligen vara nödvändigt? Först när jag hotade att anmäla sjukhuset fick mannen hjälp, berättar Nida.

Hur nära fronten har ni varit?

– Vi var så nära att vi hörde bomberna på natten när vi skulle sova, säger Nida.

Var ni inte rädda?

– Jo, jo, säger Soltan. Jag var rädd.

För ett år sedan grät Soltan Naif Jassem över bilderna som skickades till honom från vänner via facebook och sms. Nu har han själv gått längs vägar kantade av döda och lemlästade kroppar.

– Jag såg halshuggna och stympade människor, men alla bara gick förbi, det var ingen som reagerade längre. Ja, jag var rädd.

Ändå vill Soltan åka tillbaka. Kan han bara få hjälp av fler som sluter upp ekonomiskt är han beredd att se till att pengarna når fram. Men inte genom att hyra en lastbil den här gången, det är bättre att köpa förnödenheterna där nere, menar han.

– Vintern är på väg nu, det behövs mediciner, kläder, mat och hygienprodukter. Jag vill hjälpa till, om man litar på mig så är jag beredd att åka igen. Jag vill bara hjälpa, det betyder allt.

ANNONSE
ANNONSE

Han tänkte stanna en månad men blev kvar i nästan ett år. Nu är Soltan Naif Jassem tillbaka i småländska Lagan på pizzerian som han driver med sin familj.

”De har saknat dig här hemma, din familj”, säger jag när jag besöker honom på restaurangen och tårarna stiger i Soltans ögon. Han vet. Ändå finns det ett större lugn i honom i dag.

Förra gången vi möttes, för ett år sedan, var han förtvivlad och uppriven och kunde varken sova eller äta. Smärtan som kom av vetskapen om hur hans yazidiska bröder och systrar kidnappades, våldtogs och mördades av IS-soldater drev honom till att vilja hjälpa.

Insamlingsbössan på disken i pizzerian blev till en lokal insamling, bland annat bidrog Missionskyrkan i Lagan, Svenska kyrkan och andra lokala föreningar, företag och engagerade Laganbor med kläder, förnödenheter och pengar.

Soltan hyrde en lastbil som kördes till staden Zakho i irakiska Kurdistan nära gränsen mot Turkiet där Soltan väntade för att tillsammans med ett 60-tal vänner distribuera hjälpen vidare till behövande i området nordost om Mosul.

Han reste för att hans hjärta blödde för yazidierna, men hjälpen delades ut till alla flyktingar, både kristna, yazidier och muslimer.

– Det tog ungefär sex veckor att dela ut allt. Men jag kunde inte åka hem när sakerna tog slut, det behövs så mycket mer hjälp. Människor behöver någon att prata med, någon som kan säga till dem att livet kommer att gå vidare, någon som ger dem hopp, säger Soltan.

Flyktingarna i lägren saknade allt. Familjer hade lämnat allt utom kläderna på kroppen, unga flickor hade flytt direkt från fångenskap hos IS-styrkorna – och många barn hade förlorat, inte bara sina hem, utan även sina familjer.

– Barnen var så chockade att de inte förstod vad som hade hänt, att deras mamma och pappa var döda. Barnen är rädda hela tiden, så fort de hör någon skrika springer de.

– Det är hemskt, jag önskar­ att jag hade kunnat ta med mig alla barnen till Sverige. Nu kunde­ jag bara hjälpa dem med lite mat och kläder, säger Soltan.

När de insamlade pengarna tog slut använde Soltan sina egna pengar för att fortsätta hjälpa. Han tog med familjer, som precis hade flytt, till affären för att köpa det allra nödvändigaste.

Han köpte handikapphjälpmedel och mediciner, andra gånger så enkla saker som febernedsättande tabletter och medicin mot magåkommor. Ibland följde han med till läkare och såg till att recept blev utskrivna.

Hur mycket pengar har du satsat själv?

Soltan sänker blicken och förklarar hastigt, nästan urskuldande:

– Tvåhundratusen. Jag har lånat. Jag vill hjälpa ännu mer, men jag har förlorat mycket pengar. Jag tror inte att jag klarar att skicka en lastbil igen men jag vill göra mer för det blir bara värre och värre där nere.

Vi får sällskap på pizzerian av Nida Alias, en av dem som arbetat sida vid sida med Soltan för att hjälpa. Nida är precis som Soltan, född i Irak men flydde från Saddamregimen med sin familj och bosatte sig i Tyskland.

– För mig var det jättesvårt att komma tillbaka till Irak efter 16 år. Jag bara grät. Allt var förändrat, säger Nida.

Hon läser till journalist i Köln och när hon berättar om vad hon upplevt i flyktinglägren är hon mycket upprörd.

– Fyra-fem personer ska dela på utrymmet i ett litet tält med jordgolv där man både äter, sover och går på toaletten. Allt blir blött när det regnar. Man blir sjuk av vattnet. Den kurdiska regimen ska fördela hjälp till behövande, men de roffar åt sig själva. Mat som kommer från Europa byter de ut mot gamla, dåliga konserver.

– De spelar inte rent spel. Det behövs hjälp där nere, hjälp från någon som har makt, säger Nida.

Hon berättar om bedragare som går runt i flyktinglägren för att sälja odugliga vattenrenare för 300-400 dollar.

Nida Alias berättar också hur de uppsökte ett kurdiskt sjukhus med en man som hade svåra brännskador över hela kroppen efter en explosion.

– Först frågade de efter ID-handlingar trots att de vet att människor flyr och lämnar allt. Sedan frågade de vilken religion han tillhörde. Och jag blev så arg – ska det verkligen vara nödvändigt? Först när jag hotade att anmäla sjukhuset fick mannen hjälp, berättar Nida.

Hur nära fronten har ni varit?

– Vi var så nära att vi hörde bomberna på natten när vi skulle sova, säger Nida.

Var ni inte rädda?

– Jo, jo, säger Soltan. Jag var rädd.

För ett år sedan grät Soltan Naif Jassem över bilderna som skickades till honom från vänner via facebook och sms. Nu har han själv gått längs vägar kantade av döda och lemlästade kroppar.

– Jag såg halshuggna och stympade människor, men alla bara gick förbi, det var ingen som reagerade längre. Ja, jag var rädd.

Ändå vill Soltan åka tillbaka. Kan han bara få hjälp av fler som sluter upp ekonomiskt är han beredd att se till att pengarna når fram. Men inte genom att hyra en lastbil den här gången, det är bättre att köpa förnödenheterna där nere, menar han.

– Vintern är på väg nu, det behövs mediciner, kläder, mat och hygienprodukter. Jag vill hjälpa till, om man litar på mig så är jag beredd att åka igen. Jag vill bara hjälpa, det betyder allt.

Fakta:

Brutala övergrepp

Så många vecko­r tog det att dela ut hjälpen till flyktingarna i Irak.

FN har rapporterat om brutala övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter inom de IS-kontrollerade områdena i Irak och Syrien. Människor massakreras, kidnappas och miljontals har drivits på flykt undan kriget. Bland de drabbade finns framför allt kristna och yazidier, men även muslimer. Yazidiernas religion är besläktad med kristendom och islam och har genom historien ofta utsatts för förföljelse.

ANNONSE
ANNONSE