ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
ANNONSE
ANNONSE
Cxense Display
Sök
ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Vi kristna är också flyktingar

En kristen som vill begränsa asylrätten eller finner sin politiska hemvist i SD:s främlingsfientliga budskap har i grunden reducerat trons anspråk över sitt liv. Det skriver Emanuel Alenklint, föreståndare i Väsby pingst.

ANNONS
ANNONS
Cxense Display

Historia är mer än en spegel av det förflutna. Det är en nyckel till framtiden. Lika mycket som det är en självklarhet att samtiden präglar vår bild av det förflutna är det givet att samma bild avgör vår framtid. Dåtid förklarar nutid. Historia ger oss referensram. Den blir därmed grunden till vår logik.

Självklart går det till viss del att ändra vår framtid oberoende av vår historia. Men ska det till en drastisk ändring så krävs en revidering genom omtolkning av det som hänt. Den mest genomgripande förändringen skulle vi få om vi ändrade de givna fakta vi har att förhålla oss till. Att ändra det förflutna är dock en logisk omöjlighet.

Ändå är det just denna logik som Paulus många gånger använder sig utav i skrivandet till församlingarna. Paulus skriver: ”Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet” (Gal 3:29). Vidare säger Paulus i Rom 11:17 att de kristna blivit inympade i det äkta olivträdet. Att de hednakristna skulle vara avkomlingar till Abraham är ur historiskt och genetiskt hänseende helt orimligt. Ändå hävdar Paulus, till judarnas förtret, just precis detta.

Självklart menar inte Paulus att vårt dna ändras. Men han menar att förståelsen utav oss själva ska ta sin grund i berättelsen om Guds folk. För det är just vad vi blivit en del av genom evangeliet. Paulus går till och med ännu längre och säger att vi inte bara fått något nytt utan att vi även lämnat det gamla. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Texten talar om frälsning. Men det vi måste inse är att frälsning innebär ett upptagande i gudsfolket. Det är vår nya identitet! För mig som svensk innebär det i praktiken ett övergivande av Gustav Vasa till förmån för Abraham. Ett byte av ”Du gamla du fria” till förmån för en lovsång till Israel­s Gud.

När vi lär känna Israels förflutna märker vi snart att den historia vi iklär oss är en berättelse som från början till slut definieras av främlingskap, slaveri och vandringen mot det förlovade landet. Som kristen är just det min primära identitet. Vi är på vandring. Vi slår inte rot. Vi bekänner oss vara ”gäster och främlingar” (Heb 11:13).

Vårt förflutna närmast tvingar oss och lär oss hur vi ska agera. Redan i öknen får folket lära sig konsekvensen av sin historia. ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos 10:19). Logiken är glasklar. En kristen har sin djupaste identitet i berättelsen om Guds folk. Den berättelsen lär oss från dag ett att främlingskapet är en del av vem jag är. Vi är ett folk på vandring och den bofasthet vi i dag upplever i Sverige är i bästa fall bekväm. I värsta fall blir den till ett självbedrägeri som får oss att glömma vilka vi är – det som tron gjort med vår identitet.

Min upplevelse är att många kristna, om inte de flesta, är positiva till att Sverige har en generös flyktingpolitik. Jag tänker att denna generositet delvis grundas i bilden av att man som kristen ska vara en god medmänniska. När jag den senaste tiden stött på kristna som gillar invandringskritiska länkar på Facebook eller talar om Sverige­demokraterna som sitt parti har jag anat att måttet av kristen medmänsklighet gällande invandringsfrågan i vissa fall håller på att rågas.

Medmänsklighet är självklart bra, men vi måste ställa oss frågan var den har sin grund. Ogrundad iver kan inte förändra vare sig samhället eller mitt inre. Som kristen har omtanken om flyktingen, invandraren och främlingen till stor del sin grund i att mitt folk, Guds folk, genom historien varit flyktingar, invandrare och främlingar. Som kristen benämner jag samma tillstånd i presens. Genom tron har jag blivit en främling för världen.

Tron förändrar mitt perspektiv. Jag betraktar frågor från ett annat håll, med en annan logik, för att jag blivit en annan! Gällande flyktingfrågan lämnar jag bort rätten att uttala kritik som tar sin grund i att någon inte skulle vara född i landet Sverige eller vara en del av vår kultur. Kanske kan den kritiken duga för andra. Men vi som är kristna bör finna mer av vår identitet i ögonen på en tiggare vid mataffären än i ett sådant uttalande. Vi bör finna mer broderskap med flyktingen från Syrien än med Svensson i villan bredvid.

Folk kan ställa sig på barrikaderna och ropa på begränsad asyl. Men det folket är inte vi!

Emanuel Alenklint, föreståndare i Väsby pingst.

 

 

ANNONSE
ANNONSE

Historia är mer än en spegel av det förflutna. Det är en nyckel till framtiden. Lika mycket som det är en självklarhet att samtiden präglar vår bild av det förflutna är det givet att samma bild avgör vår framtid. Dåtid förklarar nutid. Historia ger oss referensram. Den blir därmed grunden till vår logik.

Självklart går det till viss del att ändra vår framtid oberoende av vår historia. Men ska det till en drastisk ändring så krävs en revidering genom omtolkning av det som hänt. Den mest genomgripande förändringen skulle vi få om vi ändrade de givna fakta vi har att förhålla oss till. Att ändra det förflutna är dock en logisk omöjlighet.

Ändå är det just denna logik som Paulus många gånger använder sig utav i skrivandet till församlingarna. Paulus skriver: ”Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet” (Gal 3:29). Vidare säger Paulus i Rom 11:17 att de kristna blivit inympade i det äkta olivträdet. Att de hednakristna skulle vara avkomlingar till Abraham är ur historiskt och genetiskt hänseende helt orimligt. Ändå hävdar Paulus, till judarnas förtret, just precis detta.

Självklart menar inte Paulus att vårt dna ändras. Men han menar att förståelsen utav oss själva ska ta sin grund i berättelsen om Guds folk. För det är just vad vi blivit en del av genom evangeliet. Paulus går till och med ännu längre och säger att vi inte bara fått något nytt utan att vi även lämnat det gamla. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Texten talar om frälsning. Men det vi måste inse är att frälsning innebär ett upptagande i gudsfolket. Det är vår nya identitet! För mig som svensk innebär det i praktiken ett övergivande av Gustav Vasa till förmån för Abraham. Ett byte av ”Du gamla du fria” till förmån för en lovsång till Israel­s Gud.

När vi lär känna Israels förflutna märker vi snart att den historia vi iklär oss är en berättelse som från början till slut definieras av främlingskap, slaveri och vandringen mot det förlovade landet. Som kristen är just det min primära identitet. Vi är på vandring. Vi slår inte rot. Vi bekänner oss vara ”gäster och främlingar” (Heb 11:13).

Vårt förflutna närmast tvingar oss och lär oss hur vi ska agera. Redan i öknen får folket lära sig konsekvensen av sin historia. ”Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten” (5 Mos 10:19). Logiken är glasklar. En kristen har sin djupaste identitet i berättelsen om Guds folk. Den berättelsen lär oss från dag ett att främlingskapet är en del av vem jag är. Vi är ett folk på vandring och den bofasthet vi i dag upplever i Sverige är i bästa fall bekväm. I värsta fall blir den till ett självbedrägeri som får oss att glömma vilka vi är – det som tron gjort med vår identitet.

Min upplevelse är att många kristna, om inte de flesta, är positiva till att Sverige har en generös flyktingpolitik. Jag tänker att denna generositet delvis grundas i bilden av att man som kristen ska vara en god medmänniska. När jag den senaste tiden stött på kristna som gillar invandringskritiska länkar på Facebook eller talar om Sverige­demokraterna som sitt parti har jag anat att måttet av kristen medmänsklighet gällande invandringsfrågan i vissa fall håller på att rågas.

Medmänsklighet är självklart bra, men vi måste ställa oss frågan var den har sin grund. Ogrundad iver kan inte förändra vare sig samhället eller mitt inre. Som kristen har omtanken om flyktingen, invandraren och främlingen till stor del sin grund i att mitt folk, Guds folk, genom historien varit flyktingar, invandrare och främlingar. Som kristen benämner jag samma tillstånd i presens. Genom tron har jag blivit en främling för världen.

Tron förändrar mitt perspektiv. Jag betraktar frågor från ett annat håll, med en annan logik, för att jag blivit en annan! Gällande flyktingfrågan lämnar jag bort rätten att uttala kritik som tar sin grund i att någon inte skulle vara född i landet Sverige eller vara en del av vår kultur. Kanske kan den kritiken duga för andra. Men vi som är kristna bör finna mer av vår identitet i ögonen på en tiggare vid mataffären än i ett sådant uttalande. Vi bör finna mer broderskap med flyktingen från Syrien än med Svensson i villan bredvid.

Folk kan ställa sig på barrikaderna och ropa på begränsad asyl. Men det folket är inte vi!

Emanuel Alenklint, föreståndare i Väsby pingst.

 

 

ANNONSE
ANNONSE