Att skriva den här recensionen skulle kunna vara lätt. Den skulle kunna bli världens kortaste och sluta efter följande uppmaning: ”Köp, läs och bli mer berörd än du blivit på år och dag. Gråt, skratta och ta vara på livet och människor omkring dig – du vet aldrig när allt försvinner”. Men det vore väl fattigt, och ”I kroppen min” förtjänar fler ord än så. Även att orden aldrig skulle räcka om jag så fick hela tidningen på mig att skriva.

Kristian Gidlund, journalist och trummis i gruppen Sugarplum Fairy, får sin första cancerdiagnos, svår magcancer, i mars 2011. I slutet på samma månad inleds cellgiftsbehandling med allt vad det innebär i form av smärta, trötthet, tankar och en kropp som förändras till oigenkännlighet. Dagar med erfarenheter man varken visste fanns eller ens ville veta av, vakna nätter mellan de korta stunder sömnen och oroliga drömmar infinner sig. En kamp mellan frustration, sorg, skräck, lycka, rosenrasande ilska och lugn. Vardagar med läkarbesök, provtagningar, utredningar, cellgiftsomgångar – uppblandat med bra dagar, umgänge med en älskad familj och älskade vänner. För att dokumentera det hela, samla tankarna och för att familj och vänner ska veta vad som händer startar han bloggen I kroppen min (ikroppenmin/blogspot.se). Det är just blogginläggen som är publicerade i boken, med några nya tillägg.

I samma veva, snudd på samma dag skulle jag tro, som Kristian börjar med sina cellgifter är jag på väg att komma halvvägs med mina. Även om vi har lite olika cancerformer är det lite som att se in i en spegel när jag läser boken/bloggen. Alternativt läsa min egen blogg, för även jag startade en sådan när jag fick min diagnos, av samma anledningar som Kristian. Han har ett fantastiskt språk som träffar rakt i hjärtat – vackert, starkt och fullkomligt ärligt. Hans blogg fullständigt exploderade och fram tills i dag har den haft flera miljoner läsare. Att läsa bloggen är som att kastas tillbaka till min egen intensiva sjukdomstid och jag kan skriva under på nästan varenda känsla, varenda smärta, varenda kraftlöshet. Cancer och cellgiftsbehandlingar kan uppträda på en mängd olika sätt, men det känns faktiskt som att jag har en broder i Kristian Gidlund – med en viktig skillnad: Min cancerform är inte en dödsdom. Kristians är det. Kristian är 29 år och trummar på sista refrängen. Det känns grymt att skriva det, men det är sant.

Innan dödsdomen ser dock cancern ut att ha besegrats efter de inledande cellgifterna, Kristian har vunnit det krig han utkämpat. Men det lömska med denna sjukdom är att den ibland kommer tillbaka, och denna gång med ett dödsbesked; han kommer inte överleva:

”Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg /.../ Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt. Den har bestämt sig för att döda. Jag kan försöka skydda mig. Jag kommer inte att lyckas”.

Jag vet inte hur man klarar av att leva med denna vetskap. Hur man kan ta tag i saker som måste göras innan man dör, för att underlätta för anhöriga, utan att bli galen. Hur lever man med känslan av att älska och njuta av livet men veta att man snart inte får göra det? Att fungera i det faktum att drömmarna, som i Kristians fall består i att bli utrikeskorrespondent och att skaffa egen familj, inte kommer slå in. Hans längtan efter att bli pappa är kanske det som smärtar läsaren mest. Inlägget ”Till mitt barn i drömmarna” lär få den mest hårdhudade att fälla tårar:

”Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar /.../

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän /.../ Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns”

Jag inbillar mig att alla vi med en cancerdiagnos i alla fall en tid efter insjuknandet lever med någon sorts imaginär snara runt halsen – olika tjock, olika hårt åtstramad. Min egen känns för tillfället lika tunn som en garntråd och löst vilande mot nacken, långt ner på bröstet. Men Kristians ser jag som en blytung kedja som dras åt mer och mer för varje dag som går. Fingret man vill stoppa in mellan halsen och den okrossbara metallen får snart inget utrymme när man vill försöka vinna tid på gränsen mellan liv och död. Det är fånigt, jag vet, men jag önskar så att jag hade makten att bryta denna snara! Bryta den ångest en ung man inte ska behöva ha, om livet vore mer rättvist. För cancer är en väldigt orättvis sjukdom. Även om Kristian inte verkar vara direkt rädd för döden vill han förstås inget hellre än att få leva vidare:

”Jag hoppas på något oförklarligt. På mirakel. Jag hoppas så att hjärtat brister.”

”I kroppen min” är en oerhört stark läsning som pendlar mellan alla känslor som finns. Det är jobbigt, tungt och det finns säkert många där ute som säger sig inte klara av att läsa en sådan här bok. Jag rekommenderar er ändå att försöka. Det finns så mycket att ta till sig, vare sig man själv är sjuk eller frisk som en nötkärna. För kanske kan ni, precis som Kristian, undertecknad och många andra cancerpatienter, lära er se det stora i det lilla efter att ha läst boken och bloggen. Se vad mycket man kan vara tacksam för. Sluta älta småsaker. Och, framför allt, ta hand om och älska varandra. Det är en viktig lektion i och om livet.