Johan Gustafsson: Vill träffas och tacka församlingarna

”Det skulle vara roligt att få prata till församlingarna i hemtrakten någon gång, bara för att få komma dit och tacka”, säger Johan Gustafsson till Dagen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Det är ingen tvekan om att det finns ett stort sug att få höra Johan Gustafssons berättelse, efter sex år som kidnappad av muslimska extremister i Mali. I en välregisserad presskonferens mötte han i går pressen för första gången. Med rader av kameror riktade mot sig och en bukett mikrofoner på bordet framför sig tog han med hela Sverige på sin resa, som startade med nyfikenheten att få se världen.

En resa som alltså slutade med att han, och några av hans vänner, blev kidnappade av en al-Qaida-relaterad grupp.

Gång på gång sedan Johan Gustafsson kommit hem från kidnappningsdramat har han tackat alla som skänkt honom en tanke, och han inledde också sin presskonferens med att tacka.

Varför är det viktigt för dig?

– Det värmer något otroligt. Jag har känt mig väldigt ensam där jag har suttit helt enkelt, säger Johan Gustafsson i en intervju med Dagen.

– Jag har under min fångenskap gått igenom mitt liv, platser jag varit på, personer jag lärt känna. När jag satt där, och tänkte på att det finns människor som tänker på mig, tyckte jag det var väldigt fint. Jag blir rörd när jag tänker på det.

Du vet att många har bett för dig. Vad har det betytt?

– På samma vis som om du tänker på någon, är det när någon ber för dig. Det innebär att man bryr sig om dig helt enkelt. Det är jättefint. Även om jag själv inte varit med i församlingen vet jag att det har varit ett stort engagemang, i alla de församlingar där mina föräldrar varit verksamma.

Inte själv troende

Johan Gustafsson är uppvuxen i pingströrelsen, och även om han själv inte är troende vänder han sig i intervjun direkt till Dagens läsare, och berättar att många troligtvis känner till hans familj, och har varit med och lyft honom i sina böner.

– Du får gärna skriva att jag vill tacka dem för allt. Det skulle vara roligt att få prata till församlingarna i hemtrakten någon gång, bara att få komma dit och tacka, säger han.

Tiden i fångenskap handlade om att leva med ständiga dödshot.

– Vi blev tillsagda att be för våra liv, berättar han.

– Jag tänkte, det här är ingen bluff, det här kommer att verkställas.

Det var under de förutsättningarna som han valde att bli muslim.

– Det var en sista desperat åtgärd, säger Johan Gustafsson.

Han konverterade för att rädda sitt liv, samt för att köpa sig tid. Och det fick också direkt praktiska konsekvenser, eftersom han efteråt fick större rörelsefrihet. Han slapp att vara fastkedjad och kunde gå runt med de andra i lägret. Han började delta i de dagliga bönerna.

– Jag gjorde som de, och om det sågs som trovärdigt, då kanske jag skulle bli frigiven, berättar han.

Det måste ha varit märkligt att praktisera en religion som man inte tror på?

– Absolut. Jag vill gärna vara respektfull oavsett vilken tro man har, och att då låtsas konvertera utan att man tror, det känns väldigt olustigt, säger Johan Gustafsson till Dagen.

– Det präglade hela tillvaron, hela ens vardag, berättar han.

Blev du aldrig avslöjad, då du inte trodde på riktigt?

– Man kan inte se in i människors hjärtan. Att vara muslim är att underkasta sig och göra det som är obligatoriskt, bön, fasta och pilgrimsfärden till Mecka. De såg att man gjorde det, sedan frågade de inte mer om det.

Johan Gustafsson säger att hans kidnappare tillhörde något som borde beskrivas som en sekt, och att det bortanför deras grupp fanns miljoner muslimer med en helt annan syn på islam.

– Den här gruppen är avskydda av vanligt folk, säger han.

Hur är det att inte leva som muslim längre?

– Det är jätteskönt. Bara en sådan sak som att bli av med skägget som fastnar överallt, säger Johan och skrattar.

Vad har gett dig styrka under alla dessa år?

– Först och främst kändes det som att jag hade allt att vinna. Det fanns stunder där jag trodde att det skulle ta slut. Men jag hade hoppet att få träffa mina nära och kära igen.

– Sedan handlar det om hur man fungerar som människa. Idrottar man mår man bra, jag hade saker som distraherade mig i vardagen. Är man upptagen går tiden fort.

Terrordådet i Spanien
Andens gåvor
Annons
Annons
Annons
Annons