Älskade treenighet!

Utan ramverket utgår vi endast från oss själva.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Så är den då här – den efterlängtade sommartiden, och därmed går vi i kyrkans år in i Trefaldighetstiden, då vi firar att Gud är en och samtidigt tre. Och jag ska bekänna något för er: Jag älskar treenigheten. Tron på Gud som Fader, son och helig Ande. Gud som skapare, frälsare och livgivare. Tre i en och en i tre.

Treenighets­läran är en grundläggande dogm i kristen tro – och något vi bekänner varje gång vi stämmer in i trosbekännelsen. Men vad säger ni om detta med dogm och lära? I vår tid anses det väl lite mossigt? Att säga att någonting är på ett visst sätt – är inte det att skriva andra på näsan?

Särskilt i vår tid då en annan slags treenighet nästan har fått karaktär av dogm, nämligen den heliga individualismen, jämlikheten och toleransen. I denna treenighet passar inte dogmen, läran och auktoriteten särskilt bra in. Jag har väl rätt till min egen tolkning och erfarenhet av Gud?

Och är inte det positivt? Har inte kyrkan varit för dogmatisk? Stått med pekfingret i predikstolen eller på podiet och struntat i människors erfarenheter? Visst har det varit så, och folket har hukat i kyrkbänkarna och känt sig omyndigförklarade. Och det är inget att eftersträva.

Men frågan är – blir det bättre om vi kastar ut dogmerna? Blir det bättre om vi kastar in kyrko­fädernas gedigna arbete i garderoben för uttjänta kläder, och designar något helt nytt på 2000-talet?

Att hålla fast vid trons bestämda innehåll, måste inte betyda att kyrkan blir auktoritär, att den personliga, andliga erfarenheten diskvalificeras eller misstänkliggörs. Jag menar att det går att kombinera! Motsättningen mellan lära och erfarenhet, mellan dogm och mystik, den är så onödig, ja rentav tragisk. Jag menar att vi behöver båda.

Dogmen är ju själva ramverket inom vilket mysteriet kan växa och öppna sig! Utan ramverket har vi inget att utgå ifrån, inget att reflektera­ över. Det har tjugo års arbete med Alphakurser­ lärt mig. De allra flesta vill ha något att utgå ifrån, något att tugga på. Folk som kommer till kyrkan förväntar sig det!

Utan ramverket utgår vi endast från oss själva eller från allt och inget. Det kan man ju göra om man så vill, men jag skulle inte kalla det för kristen tro. I bekännelsen till Fadern, Sonen och Anden finns rum för mystik och personlig erfarenhet som räcker livet ut.

Det är som att öppna ett fönster ut mot ett oändligt landskap, där vi får närma oss den Gud som alltid kommer att övergå vårt förstånd.

Annons
Annons